"Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro." (Rom 1:17)

Seth Erlandsson skriver:

Denna rättfärdighet "uppenbaras", ordagrant "avtäckes" (apokaly'ptetai) i evangelium. Det förutsätter att den redan är förhanden, innan den uppenbaras eller avtäckes (jämför avtäckandet av en staty vid en invigning!). Endast om ting, som faktiskt redan existerar, kan man säga att de avtäckes. Den rättfärdighet, som gäller inför Gud, är en gång för alla förhanden i honom, som evangelium handlar om, nämligen i Kristus. Kristus har färdigställt den genom sitt liv, sitt lidande och sin död. Och emedan Kristus inte bara är sann människa utan också sann Gud, Guds Son, är det en fullkomlig rättfärdighet, som den store, helige Guden är helt tillfreds med. Gudamänniskan Kristus har gjort människans förhållande till Gud rätt, har utverkat Guds nådiga domslut över syndarna. (Se hela texten här.)

Evangeliet handlar alltså inte om något vi ska göra, eller om något som kan hända, utan om något som redan har skett. Allt är färdigt. Vi har endast att ta emot. "Kom, nu är allt färdigt."(Luk 14:17)

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. (Rom 1:16-17)

Efter inledningen, att Paulus vill förkunna evangelium för församlingen i Rom, börjar Paulus att förkunna evangeliet. Paulus skäms inte för evangelium. Han vet att det är ett budskap som människor tar anstöt av. I ett annat sammanhang skriver han om detta: "Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18)

Men Paulus själv skäms inte för detta budskap, även om andra ser det som en dårskap. Han vet att det är "en Guds kraft som frälser var och en som tror". Detta budskap frälser den som tror, och det är också genom detta budskap som Gud skapar tron: " Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord." (Rom 10:17)

När Paulus i inledningen skrev om evangelium skrev han om Kristus. Nu skriver han om tron. Detta är två sidor av samma mynt. Tron handlar inte om oss. Att man förklaras rättfärdig genom tron beror inte på att tron är en så god gärning inför Gud. Tron handlar inte om sig själv, utan om sitt objekt: Jesus Kristus som friköpt oss från våra synder. Det är denna gärning, som Jesus utfört, som är så god inför Gud att vi förklaras rättfärdiga på grund av den.

Bland dessa (hednafolken [v.5]) är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. (Rom 1:6-7)

Paulus är hednafolkens apostel och församlingen i Rom är en hendakristen församling. Detta samband skriver Paulus själv ut i hälsningen (1:5-6), så att man förstår varför han skriver brevet.

Paulus hade aldrig varit i församlingen i Rom, men han längtade efter att komma dit och hade många gånger bestämt sig för att åka dit:

Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. Gud, som jag tjänar i min ande, när jag förkunnar evangeliet om hans Son, han är vittne till hur jag ständigt nämner er i mina böner och alltid ber om att nu till sist få tillfälle att komma till er, om Gud vill. Jag längtar efter att träffa er för att få dela med mig någon andlig gåva åt er, så att ni blir styrkta, jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min. Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad. Både mot greker och barbarer, både mot lärda och olärda har jag skyldigheter. Därför är det min önskan att få predika evangelium också för er i Rom. (v.8-15)

Anledningen till att Paulus vill åka är att han, som hedningarnas apostel, har en skyldighet att förkunna evangeliet för greker och barbarer, lärda och olärda och därför "också för er i Rom".

Romarbrevet är inte skrivet för att församlingen i Rom hade några särskilda problem. Syftet som nämns är att Paulus vill förkunna evangelium också för denna församling, eftersom han är hednafolkens apostel och de hör till hednafolken.

Därför är Romarbrevet en så klar utläggning av evangeliet. Fokus ligger inte på något annat.

Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna, evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull. (Rom 1:1-5)

Paulus inleder Romarbrevet med att presentera sig själv. Han är "Kristi Jesu tjänare", "kallad till apostel" och "avskild för Guds evangelium".

Därefter ger han en kort förklaring till vad evangeliet är och vem Jesus Kristus är. Evangeliet handlar om Guds Son, Jesus Kristus, som föddes av Davids släkt och bevisades vara Guds Son genom sin uppståndelse från de döda. Evangelium handlar med andra ord om Jesus och vad Han har gjort.

Slutligen skriver Paulus om sitt apostlaämbete: "att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad".

Om Paulus person står inte annat än att han är kallad att förkunna detta evangelium, om Jesus Kristus, för hedningarna. Det viktiga är inte Paulus person, utan det evangelium han är kallad att tjäna.

Från och med detta inlägg och ett tag framåt kommer Teofilus handla om Romarbrevet. Martin Luther skriver om det:

"Detta brev är skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehåller evangelium i all dess klarhet och renhet och är väl värt, att en kristen inte blott kan det utantill ord för ord utan dagligen tar för sig därav såsom av ett själens dagliga bröd. Ty brevet kan aldrig bli för mycket eller för väl läst och begrundat. Ju mer man ägnar sig däråt, dess kostligare blir det, dess härligare smakar det."

Vi kanske inte ska hoppas på att lära oss brevet alldeles utantill, även om det inte skadar, men däremot är det sant att brevet innehåller evangelium i all dess klarhet. Romarbrevet är nämligen just en utläggning av evangeliet, utan sidoblickar åt höger eller vänster. Brevet är skrivet inte för att församlingen i Rom hade något specifikt problem, utan för att Paulus vill "predika evangelium också för er i Rom" (Rom 1:15). Och det är just vad han gör.

Med en blandning av humor och allvar - egentligen är det en sorglig sanning - motiverar Luther sin förklaring till Romarbrevet. Brevet i sig självt är klart, men det har fördunklats av utläggarna:

"Därför vill jag också ägna mina krafter åt det och genom detta företal, efter den nåd Gud gett mig, öppna vägen till det, så att det må bli lättare förstått av var man.Ty hittills har det svårligen fördunklats genom utläggningar och mångahanda funderingar, och ändå har det i sig självt ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela Skriften."

Detta är egentligen alltid skälet till att man utlägger Bibeln. Inte att bibelordet skulle vara dunkelt, utan att våra tankar är dunkla. När man ser utläggningen kan man pröva den mot bibelordet och se att den stämmer.

Detta är särskilt värdefullt när det gäller Romarbrevet, för om man förstår Romarbrevet så förstår man Skriftens centrala budskap, man förstår synd och nåd och lag och evangelium, det som går igenom hela Skriften som en röd tråd.

Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22)

Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. (Ef 1:3-8)

Guds löfte om frälsning efter syndafallet var bestämt redan innan Gud skapade människan, eller världen överhuvudtaget. Gud hade bestämt att Han skulle frälsa människor, inte på grund av något hos oss, utan på grund av sin kärlek. På grund av Guds "vilja och ... beslut".

Syftet med att välja ut människor till frälsning är att Gud nåd "i den Älskade skall prisas". Hela frälsningen är nåd. Gud beslutade att sända sin Son redan innan Han skapat världen. Och genom budskapet om att Guds Son har sonat världens synder så för Gud människor till tro. Dessa människor var dessutom redan förutbestämda till att bli Guds barn. Vad ska vi då berömma oss av? Vad har vi gjort för att bli frälsta? Allt är Guds verk. På grund av Guds kärlek och nåd. Genom Guds vilja och beslut.

---

Utkorelsen ska inte ses som något endast i Guds tanke. Utkorelsen genomförs också, genom att Gud för människor till tro genom evangeliet. Om man bekymrar sig över sin utkorelse så ska man se till korset, att Jesus dött för alla människor. Då kan man veta att det gäller också mig.

Men om man bekymrar sig över hur svag man är i tron, då ska man se till Guds utkorelse. Att jag en gång i tiden fördes till tro berodde inte på mig, utan på Guds vilja och beslut. Och att jag bevaras i tron beror ligger också i Guds händer. Gud bevarar mig i tron på samma sätt som jag fördes till tro - genom evangeliet. "I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt."

Då sade HERREN Gud till ormen:

"Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad
bland alla boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan 
och mellan din avkomma och hennes avkomma.
Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen." (1 Mos 3:14-15)

När våra första förfäder ätit av frukten kom Gud till dem i trädgården och frågade dem vad de hade gjort. Från och med nu skulle marken bära tistlar och arbetet vara mödosamt och kvinnan skulle föda barn med smärta, vilket alltså inte var fallet från början. Det skulle bli konflikt mellan man och kvinna, istället för att de levde i enlighet med de roller Gud gett. Kärleken och tilliten hade förändrats. Och grunden för alltihop var att de förlorat gemenskapen med Gud. Det är också det värsta, att Gud som gett dem livet och varit deras Far nu är deras fiende och de är Guds fiender.

Men vad gör Gud? Gud lovar att sända en frälsare. Trots att de var Guds fiender ger Gud dem detta löfte. Och det är endast Guds fiender som behöver ett sådant löfte. Gud lovar att krossa ormens makt, som är synden. Han säger att kvinnan ska föda en son som ska krossa ormens huvud. Och när ormens huvud krossas kommer sonen samtidigt att skadas, att bli biten "i hälen".

Vi vet vad detta handlar om. Jesus sa, strax innan Han skulle gripas och korsfästas: "Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut." (Joh 12:31) Genom korset krossas Satans huvud. Han förlorar sin makt över oss, eftersom vi försonas med Gud och så kan bli Guds barn. Satan kan inte längre hålla oss fångna. Men det var inte gratis. Frälsarens blev verkligen huggen i hälen. Han skadades, men inte permanent. Han dog, men uppstod igen. Han beskrivs som "ett Lamm ... som såg ut att ha blivit slaktat", men som levde och gick (Upp 5:6). Och man sjunger till Lammet:

"Du har blivit slaktad, 
och med ditt blod
har du åt Gud köpt människor
av alla stammar och språk,
folk och folkslag." (Upp 5:9)

Detta är vad Gud lovar de första människorna, men med andra ord. De står där och förtjänar att förkastas, men Gud lovar att frälsa dem. Och det löftet är inte bara till för dem, utan nedtecknat också för oss, för att vi ska tro. I hela Bibeln går detta löfte som en röd tråd. Vi har syndat, men Gud ska sona vår synd. Vi har gjort ont mot Gud, men Gud förlåter oss. Vi förtjänar Guds straff, men Gud ger oss sin nåd. Vi känner i samvetet att det inte står rätt till mellan oss och Gud, men i Guds ord läser vi att Gud redan från början hade en plan för att frälsa oss. Inte för att vi förtjänar det, utan för att Gud älskar oss. "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare." (Rom 5:8) Den planen blev slutförd när Jesus dog på korset. "När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: 'Det är fullbordat.' Och han böjde ner huvudet och gav upp andan." (Joh 19:30)

Vi är friköpta. Förlåtna.

Ormens huvud är krossat.

Augsburgska bekännelsen (1530) skriver om vad man lär om arvsynden:

"Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande." (Artikel 2)

Kan man verkligen säga att alla föds utan fruktan för Gud, förtröstan på Gud och med en ond begärelse? Bibeln lär:

"Ingen rättfärdig finns, inte en enda,

ingen förståndig finns,
ingen finns som söker Gud.

Alla har avvikit,
alla har blivit fördärvade.
Ingen finns som gör det goda, inte en enda.
...

De har inte gudsfruktan inför sina ögon."

(Rom 3:10-12,18)

Sådana är alla människor som fötts naturligt. Den som inte söker Gud saknar förstås både gudsfruktan och förtröstan på Gud. Det sammanfattas också med att inte ha "gudsfruktan inför sina ögon". Istället vill man och gör man annat: "Alla har avvikit", "blivit fördärvade".

---

Det är när denna, som man kallar det, "mörka" syn på människan ljusnar, som evangeliet börjar tystna eller omvandlas. Artikeln avslutas:

De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.

Och hur kan det vara annorlunda? Om arvsynden inte är synd, om vår brist på kärlek till Gud och våra onda begär inte innebär att vi är som vi inte bör vara, så kan vi ju vara goda. Om vi anstränger oss. Och då behöver vi ingen frälsare.

När man tonar ner arvsynden resonerar man ibland att vi får förlåtelse för de synder vi begått, men att vi nu också kan leva i enlighet med Guds lag. Som om vi inte behöver förlåtelse för att vi också efter omvändelsen brister i kärleken till Gud och i gudsfruktan och att vi fortfarande har kvar onda begär. Eller som om detta visserligen är sant om oss, men att det inte är någon synd. Då tonar man också ner vad Jesus Kristus faktiskt gjort för oss. Han dog inte bara för vissa synder, utan för alla. Och vi behöver inte förlåtelse bara för enskilda handlingar vi begått, utan också för hur vi är, hela tiden.

Man förstår varför pelagianerna sägs "förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar". Eftersom de inte ser vår synd, ser de inte heller vad Kristus gjort när Han sonade vår synd.