"Ty Skriften säger: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna." (Rom 2:24)

"Vad har jag nu här, säger HERREN, då man har fört bort mitt folk utan skäl? Dess tyranner skränar, säger HERREN, och mitt namn blir ständigt hånat, varje dag." (Jes 52:5)

När man läser den text Paulus citerar så kan det verka som om han rycker den helt ur dess sammanhang. Anledningen till att Guds namn blir hånat är att Guds folk har blivit bortförda och det gör att Israels Gud verkar vara svagare än hedningarnas gudar. Men Paulus citerar texten som om den handlar om att Guds namn blir smädat för att Guds folk bryter mot Guds lag. Hur ska man förstå det?

Om man ser till det lite större sammanhanget i Jesaja så blir dock betydelsen densamma. Fångenskapen var ett straff från Gud, som berodde på att man brutit mot Guds bud. I kapitlet innan står det att Jerusalem nu är tillräckligt straffat:

Vakna upp, vakna upp, stå upp Jerusalem,
du som av HERRENS hand har fått att dricka hans vredes bägare,
du som har tömt berusningens bägare till sista droppen. (Jes 51:17)

I Romarbrevet kapar Paulus alltså bara av ett led, men det blir samma innebörd. Guds folk, som fått Guds lag, har brutit mot Guds lag och det leder till att Guds namn blir hånat (i Jesaja för att det lett till att folket sänts i fångenskap).

Men naturligtvis finns också det direkta sambandet, att Guds namn blir vanärat när de som borde hålla Hans lag istället bryter mot Guds bud. Natan säger till David att han genom sin synd "kommit HERRENS fiender att förakta honom" (2 Sam 12:14).  

Du kallar dig jude och finner vila i lagen och berömmer dig av Gud. Du känner hans vilja och kan avgöra vad som är rätt, du som är undervisad av lagen. Du tror dig vara en vägvisare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen förkroppsligad i lagen. Du som undervisar andra, du lär inte dig själv. Du som predikar att man inte skall stjäla, du stjäl. Du som säger att man inte skall begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott. Du som avskyr avgudarna, du plundrar templen. Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att bryta mot lagen. Ty Skriften säger: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna. (Rom 2:17-24)

Paulus visar återigen att det inte räcker att vara jude, det räcker inte med att ha Guds lag. Även om man har lagen, och till och med undervisar andra, så hjälper det inte om man inte håller den själv. "Du undervisar andra, du lär inte dig själv."

Här talar Paulus återigen om hjärtats synder. Detta var också något fariséerna kände till och tillämpade i sin lagtolkning. Hugo Odeberg citerar den fariseiska tolkningen av femte budet och kommenterar:

”Hat väger lika tungt som avgudadyrkan,
otukt eller dråp” eller ”Den som hatar sin nästa hör till dem
som utgjuter blod.” (Derek Eres 9). Det är obestridligt, att fariséerna
ingalunda menade, att budet ”Du skall inte dräpa” var uppfyllt
därmed att man underlåtit att döda en annan. (Fariseism och kristendom, s. 27) 

När lagen inte bara handlar om att inte stjäla eller begå äktenskapsbrott, utan också att inte känna begär efter pengar eller efter en kvinna man inte är gift med, då kommer alla under lagens dom.

Paulus bekräftar också detta med citat från Jes 52:5. Guds folk drar vanära över Guds namn.

---

Den som berömmer sig av Guds lag har ännu inte förstått vad lagen kräver. När man ser det, ser man att Guds lag inte ger oss något skäl till beröm, utan att den dömer oss. Och det är dess syfte.

---

Här i Romarbrevets andra kapitel får Paulus bemöta flera sätt som man kan lura sig själv att tro att lagens dom inte drabbar en själv. Han hade säkert själv resonerat på samma sätt, under sin tid som farisé. Och han har fler argument som han bemöter, innan kapitlet är slut. Mer om det i en senare blogg.