"Från Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, och vår broder Sostenes  till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn: Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (1 Kor 1:1-3)

Vi ser här något av vad en församling är. Egentligen är det de troende, "de som helgats i Kristus Jesus". Det är den sanna församlingen, Guds barn.

Men det är också "alla... som... åkallar vår Herre Jesu Kristi namn", det vill säga de som bekänner den kristna tron.

Det är möjligt att bekänna tron utan att ha tro. Det visar sig på den yttersta dagen. Men vi ser det inte nu. Därför håller vi alla som bekänner den kristna tron, i ord och handling, för kristna. De är församlingen och vi ser dem som "kallade och helgade".

---

Därför är det mycket underligt när man har församlingar där många medlemmar inte bekänner den kristna tron, lever i strid med den eller omdefinierar innehållet. Då har man frångått Bibelns definition. Bibeln talar inte om "rena" församlingar, alltså om församlingar med endast sant troende. Men den talar om bekännande församlingar, där medlemmarna bekänner sig till den kristna tron.

"Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar offertjänsten skulle då redan en gång för alla ha blivit renade och inte längre haft några synder på sitt samvete. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synder. Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder." (Heb 10:1-4)

Så länge offertjänsten pågick i templet i Jerusalem så påminde offren om att det fanns synder att sona. Varje år, på försoningsdagen, offrades en tjur och en bock för att sona folkets synder (3 Mos 16). Varje år måste man göra om samma sak. Detta var ofullkomliga offer. Om de varit fullkomliga skulle man inte ha behövt göra om dem. Så länge de behövde utföras påminde de om att våra synder inte har försonats. Men de pekade också fram emot det offer där våra synder skulle försonas. Den sanna försoningsdagen, då Kristus tog straffet för våra synder.

På liknande sätt är det med Kristi offer, fast omvänt. Jesu död på korset påminner oss om våra synder och om hur hemska och allvarliga de verkligen är. De drev Guds Son till att dömas till döden, piskas och spikas fast för att hänga till allmänhetens beskådande medan Han skulle plågas till döds. Nu säger oss Skriften att Jesus gav sitt liv frivilligt och att Han "gav upp andan" och dog (Luk 23:46). "Ingen tar det [mitt liv] ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja." (Joh 10:18) Inte heller var dessa kroppsliga lidanden det värsta, utan det som gjorde att Jesus svettades blod i Getsemane var att Han skulle bära Guds vrede över synden. "Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill." (Matt 26:39) "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt 27:46)

Så fruktansvärd är vår synd, att Guds egen Son blev övergiven av Fadern när Han bar den.

Men Kristi offer påminner inte bara om vår synd. Det påminner också om vår frälsning. Nej, inte bara påminner. Det innebär vår frälsning. Vår synd blev verkligen buren på korset. Nu har vi det som tjurar och bockar inte kunde åstadkomma. Vi har en gång för alla blivit renade och har inte längra några synder på våra samveten. Inte för att det alltid känns så. Utan för att Jesus verkligen kunde utplåna våra synder. Inte bara de vi en gång begått, utan också de vi kommer att begå.

"Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga." (Heb 10:14)