Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. (Rom 3:19-20)

Paulus bemöter här en sista invändning. Det som sägs i Skriften om människornas synd, det rör väl endast hedningarna och inte judarna? Nej, "allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen".

Lagens syfte är inte heller att syndare ska använda den för att bli rättfärdiga. Den är till för att visa vår synd. Och när det gjort det, så har den gjort sitt jobb.

---

Efter denna beskrivning av alla människors synd, lagens dom och Guds vrede kommer Paulus till slutsatsen: Ingen förklaras rättfärdig genom lagen. Nu vänder sig Paulus istället till att förkunna evangeliet.

Hur är det då? Har vi något företräde? Nej, inte alls! Vi har ju redan anklagat både judar och greker för att alla vara under syndens välde. (Rom 3:9)

Paulus börjar nu sammanfatta det han skrivit från mitten av det första kapitlet. Judar och greker står här för alla folk. Inte bara hednafolken utan även judarna är under syndens välde. Paulus visar att detta också är vad Skriften säger:

Det står skrivet:

Ingen rättfärdig finns, inte en enda,
ingen förståndig finns,
ingen finns som söker Gud.
Alla har avvikit, 
alla har blivit fördärvade.
Ingen finns som gör det goda, inte en enda.
En öppen grav är deras strupe. 
Sina tungor  använder de till svek.
Huggormsgift är bakom deras läppar.
Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
De är snabba på foten till att utgjuta blod.
Förödelse och elände råder på deras vägar,
och fridens väg känner de inte.
De har inte gudsfruktan inför sina ögon. (Rom 3:10-18)
 

Dessa kategoriska ord ska inte tolkas som en överdrift. Alla människor är verkligen syndare. Och det visar sig i tal ("svek") och våldshandlingar ("utgjuta blod"). Men det finns också i hjärtat, även när det inte visar sig. "De har inte gudsfruktan inför sina ögon." 

---

Men människor blir ju kristna. Kan man inte säga att de söker Gud? Egentligen inte. Jesus sa: "Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh 6:44) Det är Gud som drar i människor, inte människor som söker Gud.

Ingen söker Gud. Alla står under syndens välde. 

Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Det står ju skrivet: För att du skall få rätt i dina ord och vinna, när man går till rätta med dig. (Rom 3:3-4)

Vår tro gör inte Guds löften sanna. Guds löften beror på Gud själv. Och Gud är trofast. Vår otro gör att Guds trofasthet blir ännu tydligare, eftersom den framträder i skarpare kontrast. Denna underbara sanning, att Gud är trofast trots får otro och att Guds trofasthet framträder tydligare mot vår otro, förvränger vi lätt till något annat:

Men om vår orättfärdighet visar Guds rättfärdighet, vad skall vi då säga? Inte kan väl Gud, som straffar i sin vrede, vara orättfärdig - jag talar som människor tänker? Nej, aldrig! Hur skulle han då kunna döma världen? Men om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare? Varför inte säga: "Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det?" Så säger man hånfullt om oss, och så påstår även somliga att vi lär. De skall få den dom som de förtjänar. (Rom 3:5-8)

Om Guds godhet framträder tydligare mot vår ondska, varför då inte göra mer ont så att godheten framträder ännu tydligare? Och då borde väl vår ondska inte dömas? Då är det väl orättfärdigt att vi straffas? Paulus avvisar detta som dumheter. Han svarar först att Gud ska döma världen, så det kan inte vara orättfärdigt att synden straffas. Att Gud ska döma är något alla människor egentligen kan veta, enligt det som stått tidigare i brevet.

Men vissa förtalar också den kristna tron och säger att den innebär att man lär detta orimliga: Att vi ska göra det onda för att Gud använder också det till något gott. Detta är just inget annat än förtal. Och Paulus lämnar dessa förtalare till Guds dom.

---

Det finns saker i den kristna tron som vårt syndiga tänkande inte får ihop. Om Gud använder det onda till något gott, så drar man fel slutsats av det. Men vi får inte ändra den kristna tron för att sådana invändningar kommer. Om inga sådana invändningar kommer får man faktiskt fundera på om Bibelns budskap har förkunnats riktigt troget.

Gud vänder också det onda till något gott. 

Vilket företräde har då judarna, eller vilken nytta har de av omskärelsen? Ett stort företräde på allt sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts  åt dem. Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Det står ju skrivet: För att du skall få rätt i dina ord och vinna, när man går till rätta med dig. (Rom 3:1-4)

Om judarna inte blir frälsta för att de har Guds lag eller för att de omskär sig och om de inte kan hålla Guds lag, vad har de då för nytta av att Gud utvalt dem? Paulus svarar: De har fått Guds ord. Och Guds ord innehåller inte bara lagen, utan också evangeliet.

Paulus har just visat att judarna inte alltid är de sanna judarna, de som har hjärtats omskärelse. Vad har de för nytta av att vara judar? Guds löfte ändras inte. Det är till och med så att människan, som hon är efter fallet, inte tror Guds löften. "Gud är sann och varje människa en lögnare." Paulus belägger detta med ett citat från David, som bekänner sin synd inför Gud. Gud har rätt och människan fel.

---

Paulus tar upp frågan om varför judarna, som fått löftena, till så stor utsträckning inte tror när löftena uppfylls i kap 9-11. Här tar Paulus upp frågan kort, eftersom den uppkommer naturligt när man följer Paulus argumentation. Juden kommer inte undan Guds dom för att han fördömer synden, för att han har lagen eller för att han är omskuren. En hedning som håller Guds lag har en bättre ställning än en jude som inte håller Guds lag. Och hedningarna har också Guds lag, i sina hjärtan.

Så vad har judarna för fördel av att Gud utvalde dem? Den frågan måste behandlas innan Paulus fortsätter att visa att alla människor är syndare och står under Guds dom. 

Och fördelen är att de har Guds löften som Gud står fast vid.

Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud. (Rom 2:28-29)

Paulus skiljer här mellan två typer av omskärelse. Den ena sker på kroppen, den andra i hjärtat genom Guds Ande. Hjärtats omskärelse är inget nytt med Paulus, utan något som lärdes redan av Mose:

"Omskär därför ert hjärtas förhud och var inte längre hårdnackade." (5 Mos 10:16)

"HERREN, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ." (5 Mos 30:6)

Samma sak hos profeten Jeremia, långt senare: 

"Omskär er för HERREN, avlägsna ert hjärtas förhud, 
ni Juda män och ni Jerusalems invånare." (Jer 4:4) 

---

Det krävs en inre förändring, i hjärtat. Den yttre omskärelsen avbildar denna inre förändring, som sker när Guds Ande kommer in i en människas hjärta. 

Omskärelsen är visserligen till nytta, om du håller lagen. Men bryter du mot lagen har du trots din omskärelse blivit oomskuren. Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, skall han då inte räknas som omskuren? En sådan som till kroppen är oomskuren men håller lagen skall döma dig som bryter mot lagen, du som har lagens bokstav och omskärelsen. Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud. (Rom 2:25-29)

Paulus tar upp ett sista sätt att komma undan lagens dom. Att låta omskära sig innebar att man föresatte sig att hålla Guds lag. Paulus skriver till Galaterna: "Jag försäkrar er än en gång: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen." (Gal 5:3) 

Enligt fariséerna var det viktiga att man hade rätt inställning, en vilja att göra det rätta, inte att man lyckades genomföra goda. Hugo Odeberg skriver:

Genomgående framhävs av de fariseiska lärarna att
det är själva viljan det kommer an på. Så t.ex förklaras det förhållandet,
att Israel är det utvalda folket, bero på att Israel på Sinai
förklarade sig berett att lyda Gud och påta sig lagen (”himmelens
ok”) medan de andra folken vägrade att göra detta. Det kan hända,
att ett hednafolk utför Guds vilja, medan Israel är olydigt. Men
hednafolket äger inte fördenskull Herrens välbehag, vilket däremot
Israel gör, fastän det förbrutit sig, ty Israel äger den rätta viljan och
det goda sinnelaget.

    Fariseismen är sannerligen mycket mildare i bedömandet av
den sedliga vandeln än kristendomen, och detta just därför att den
tillmäter det goda sinnelaget så stor betydelse. Man behöver inte
hysa alltför stor ängslan på grund av sina försyndelser mot den
gudomliga viljan, om man en gång beslutat sig för att göra det
goda. Ty Gud är då barmhärtig, överseende och nådig, och han
tillskjuter till och med själv vad som möjligen kan saknas hos den
rättfärdighetssökande människan i fråga om att uppfylla den moraliska
plikten. ”Om en människa hade för avsikt att fullgöra en
plikt men hindrades därifrån, räknar Skriften det som om hon hade
fullgjort den; detta är den inre meningen i orden hos profeten Malaki
(3:16) ’de som tänker på hans namn’.” (BT Berakot 6 a). (Fariseism och kristendom, s.19)
 

Omskärelsen är ett yttre tecken på att man bestämt sig för att hålla Guds lag. Om man då misslyckats med att hålla Guds lag så har man i alla fall visat att man har för avsikt att hålla lagen, och det är ju viljan som räknas. Paulus visar här det orimliga i detta resonemang. Det är ju själva hållandet av lagen som är det viktiga, inte att man har ett yttre tecken som säger att man ska hålla lagen. Tvärtom: Den som håller lagen förtjänar att ha det yttre tecknet på laglydnad, medan den som inte håller lagen inte förtjänar ett sådant tecken. "Men bryter du mot lagen har du trots din omskärelse blivit oomskuren. Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, skall han då inte räknas som omskuren?"

Också Jesus bemöter denna typ av resonemang, att det viktiga är att man säger att man vill göra det rätta, inte att man gör det:

"Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" (Matt 21:28-31)

---

Att man skulle gå fri från Guds dom om man bara har omskurit sig är kanske inget vi brukar tänka. Men att det är viljan som räknas tänker vi lätt. Att lagen faktiskt kräver inte bara viljan utan också att man håller den behöver vi därför påminnas om. Gud vill att vi ska hålla Hans lag. Men Gud vill också att vi ska veta att vi inte har hållit, eller håller Hans lag, så att vi kan få förlåtelsen i evangeliet. 

"Ty Skriften säger: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna." (Rom 2:24)

"Vad har jag nu här, säger HERREN, då man har fört bort mitt folk utan skäl? Dess tyranner skränar, säger HERREN, och mitt namn blir ständigt hånat, varje dag." (Jes 52:5)

När man läser den text Paulus citerar så kan det verka som om han rycker den helt ur dess sammanhang. Anledningen till att Guds namn blir hånat är att Guds folk har blivit bortförda och det gör att Israels Gud verkar vara svagare än hedningarnas gudar. Men Paulus citerar texten som om den handlar om att Guds namn blir smädat för att Guds folk bryter mot Guds lag. Hur ska man förstå det?

Om man ser till det lite större sammanhanget i Jesaja så blir dock betydelsen densamma. Fångenskapen var ett straff från Gud, som berodde på att man brutit mot Guds bud. I kapitlet innan står det att Jerusalem nu är tillräckligt straffat:

Vakna upp, vakna upp, stå upp Jerusalem,
du som av HERRENS hand har fått att dricka hans vredes bägare,
du som har tömt berusningens bägare till sista droppen. (Jes 51:17)

I Romarbrevet kapar Paulus alltså bara av ett led, men det blir samma innebörd. Guds folk, som fått Guds lag, har brutit mot Guds lag och det leder till att Guds namn blir hånat (i Jesaja för att det lett till att folket sänts i fångenskap).

Men naturligtvis finns också det direkta sambandet, att Guds namn blir vanärat när de som borde hålla Hans lag istället bryter mot Guds bud. Natan säger till David att han genom sin synd "kommit HERRENS fiender att förakta honom" (2 Sam 12:14).  

Du kallar dig jude och finner vila i lagen och berömmer dig av Gud. Du känner hans vilja och kan avgöra vad som är rätt, du som är undervisad av lagen. Du tror dig vara en vägvisare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen förkroppsligad i lagen. Du som undervisar andra, du lär inte dig själv. Du som predikar att man inte skall stjäla, du stjäl. Du som säger att man inte skall begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott. Du som avskyr avgudarna, du plundrar templen. Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att bryta mot lagen. Ty Skriften säger: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna. (Rom 2:17-24)

Paulus visar återigen att det inte räcker att vara jude, det räcker inte med att ha Guds lag. Även om man har lagen, och till och med undervisar andra, så hjälper det inte om man inte håller den själv. "Du undervisar andra, du lär inte dig själv."

Här talar Paulus återigen om hjärtats synder. Detta var också något fariséerna kände till och tillämpade i sin lagtolkning. Hugo Odeberg citerar den fariseiska tolkningen av femte budet och kommenterar:

”Hat väger lika tungt som avgudadyrkan,
otukt eller dråp” eller ”Den som hatar sin nästa hör till dem
som utgjuter blod.” (Derek Eres 9). Det är obestridligt, att fariséerna
ingalunda menade, att budet ”Du skall inte dräpa” var uppfyllt
därmed att man underlåtit att döda en annan. (Fariseism och kristendom, s. 27) 

När lagen inte bara handlar om att inte stjäla eller begå äktenskapsbrott, utan också att inte känna begär efter pengar eller efter en kvinna man inte är gift med, då kommer alla under lagens dom.

Paulus bekräftar också detta med citat från Jes 52:5. Guds folk drar vanära över Guds namn.

---

Den som berömmer sig av Guds lag har ännu inte förstått vad lagen kräver. När man ser det, ser man att Guds lag inte ger oss något skäl till beröm, utan att den dömer oss. Och det är dess syfte.

---

Här i Romarbrevets andra kapitel får Paulus bemöta flera sätt som man kan lura sig själv att tro att lagens dom inte drabbar en själv. Han hade säkert själv resonerat på samma sätt, under sin tid som farisé. Och han har fler argument som han bemöter, innan kapitlet är slut. Mer om det i en senare blogg.