"Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro." (Rom 1:17)

Seth Erlandsson skriver:

Denna rättfärdighet "uppenbaras", ordagrant "avtäckes" (apokaly'ptetai) i evangelium. Det förutsätter att den redan är förhanden, innan den uppenbaras eller avtäckes (jämför avtäckandet av en staty vid en invigning!). Endast om ting, som faktiskt redan existerar, kan man säga att de avtäckes. Den rättfärdighet, som gäller inför Gud, är en gång för alla förhanden i honom, som evangelium handlar om, nämligen i Kristus. Kristus har färdigställt den genom sitt liv, sitt lidande och sin död. Och emedan Kristus inte bara är sann människa utan också sann Gud, Guds Son, är det en fullkomlig rättfärdighet, som den store, helige Guden är helt tillfreds med. Gudamänniskan Kristus har gjort människans förhållande till Gud rätt, har utverkat Guds nådiga domslut över syndarna. (Se hela texten här.)

Evangeliet handlar alltså inte om något vi ska göra, eller om något som kan hända, utan om något som redan har skett. Allt är färdigt. Vi har endast att ta emot. "Kom, nu är allt färdigt."(Luk 14:17)

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. (Rom 1:16-17)

Efter inledningen, att Paulus vill förkunna evangelium för församlingen i Rom, börjar Paulus att förkunna evangeliet. Paulus skäms inte för evangelium. Han vet att det är ett budskap som människor tar anstöt av. I ett annat sammanhang skriver han om detta: "Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18)

Men Paulus själv skäms inte för detta budskap, även om andra ser det som en dårskap. Han vet att det är "en Guds kraft som frälser var och en som tror". Detta budskap frälser den som tror, och det är också genom detta budskap som Gud skapar tron: " Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord." (Rom 10:17)

När Paulus i inledningen skrev om evangelium skrev han om Kristus. Nu skriver han om tron. Detta är två sidor av samma mynt. Tron handlar inte om oss. Att man förklaras rättfärdig genom tron beror inte på att tron är en så god gärning inför Gud. Tron handlar inte om sig själv, utan om sitt objekt: Jesus Kristus som friköpt oss från våra synder. Det är denna gärning, som Jesus utfört, som är så god inför Gud att vi förklaras rättfärdiga på grund av den.

Bland dessa (hednafolken [v.5]) är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. (Rom 1:6-7)

Paulus är hednafolkens apostel och församlingen i Rom är en hendakristen församling. Detta samband skriver Paulus själv ut i hälsningen (1:5-6), så att man förstår varför han skriver brevet.

Paulus hade aldrig varit i församlingen i Rom, men han längtade efter att komma dit och hade många gånger bestämt sig för att åka dit:

Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. Gud, som jag tjänar i min ande, när jag förkunnar evangeliet om hans Son, han är vittne till hur jag ständigt nämner er i mina böner och alltid ber om att nu till sist få tillfälle att komma till er, om Gud vill. Jag längtar efter att träffa er för att få dela med mig någon andlig gåva åt er, så att ni blir styrkta, jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min. Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad. Både mot greker och barbarer, både mot lärda och olärda har jag skyldigheter. Därför är det min önskan att få predika evangelium också för er i Rom. (v.8-15)

Anledningen till att Paulus vill åka är att han, som hedningarnas apostel, har en skyldighet att förkunna evangeliet för greker och barbarer, lärda och olärda och därför "också för er i Rom".

Romarbrevet är inte skrivet för att församlingen i Rom hade några särskilda problem. Syftet som nämns är att Paulus vill förkunna evangelium också för denna församling, eftersom han är hednafolkens apostel och de hör till hednafolken.

Därför är Romarbrevet en så klar utläggning av evangeliet. Fokus ligger inte på något annat.

Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna, evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull. (Rom 1:1-5)

Paulus inleder Romarbrevet med att presentera sig själv. Han är "Kristi Jesu tjänare", "kallad till apostel" och "avskild för Guds evangelium".

Därefter ger han en kort förklaring till vad evangeliet är och vem Jesus Kristus är. Evangeliet handlar om Guds Son, Jesus Kristus, som föddes av Davids släkt och bevisades vara Guds Son genom sin uppståndelse från de döda. Evangelium handlar med andra ord om Jesus och vad Han har gjort.

Slutligen skriver Paulus om sitt apostlaämbete: "att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad".

Om Paulus person står inte annat än att han är kallad att förkunna detta evangelium, om Jesus Kristus, för hedningarna. Det viktiga är inte Paulus person, utan det evangelium han är kallad att tjäna.

Från och med detta inlägg och ett tag framåt kommer Teofilus handla om Romarbrevet. Martin Luther skriver om det:

"Detta brev är skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehåller evangelium i all dess klarhet och renhet och är väl värt, att en kristen inte blott kan det utantill ord för ord utan dagligen tar för sig därav såsom av ett själens dagliga bröd. Ty brevet kan aldrig bli för mycket eller för väl läst och begrundat. Ju mer man ägnar sig däråt, dess kostligare blir det, dess härligare smakar det."

Vi kanske inte ska hoppas på att lära oss brevet alldeles utantill, även om det inte skadar, men däremot är det sant att brevet innehåller evangelium i all dess klarhet. Romarbrevet är nämligen just en utläggning av evangeliet, utan sidoblickar åt höger eller vänster. Brevet är skrivet inte för att församlingen i Rom hade något specifikt problem, utan för att Paulus vill "predika evangelium också för er i Rom" (Rom 1:15). Och det är just vad han gör.

Med en blandning av humor och allvar - egentligen är det en sorglig sanning - motiverar Luther sin förklaring till Romarbrevet. Brevet i sig självt är klart, men det har fördunklats av utläggarna:

"Därför vill jag också ägna mina krafter åt det och genom detta företal, efter den nåd Gud gett mig, öppna vägen till det, så att det må bli lättare förstått av var man.Ty hittills har det svårligen fördunklats genom utläggningar och mångahanda funderingar, och ändå har det i sig självt ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela Skriften."

Detta är egentligen alltid skälet till att man utlägger Bibeln. Inte att bibelordet skulle vara dunkelt, utan att våra tankar är dunkla. När man ser utläggningen kan man pröva den mot bibelordet och se att den stämmer.

Detta är särskilt värdefullt när det gäller Romarbrevet, för om man förstår Romarbrevet så förstår man Skriftens centrala budskap, man förstår synd och nåd och lag och evangelium, det som går igenom hela Skriften som en röd tråd.

Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22)