Den världsliga överheten använder andra medel än kyrkan. Den har ett annat uppdrag. Men att den har ett annat uppdrag, betyder inte att den inte också står i Guds tjänst. Paulus skriver:

"Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa." (Rom 13:4)

---

Eftersom överheten har ett annat uppdrag är kyrkan så är det fel när man säger att allt gott som sker är ett utbredande av Guds rike. Guds rike utbreds när människor kommer till tro på Kristus. Men det är ju inte det enda goda som sker, eller det enda goda man kan verka för.

Detta betyder också att vi kan ställa krav på överheten. Man kan tänka på Bibelns ord att "hela världen är i den ondes våld" (1 Joh 5:19) och så tänka att överheten inte behöver tjäna Gud. Men så är det inte. Överheten ska göra det som är rätt, verka för sanning och rättvisa.

Slutligen betyder det att vi ska uppskatta överheten. De upprätthåller ordning och vi bör be för dem, be "för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt" (1 Tim 2:2).

Jesus sa, när Han stod inför Pontius Pilatus:

"Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh 18:36)

Pilatus sade: "Du är alltså en konung?" Jesus svarade: "Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst." (Joh 18:37)

Kristi rike är inte ett jordiskt rike. Det handlar inte om jordisk makt, som man får genom jordiska vapen. Det är ett rike som handlar om sanningen. Det utbreds genom evangelium, som Jesus säger när Han sänder ut sina lärjungar:

"Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er." (Matt 28:18b-20a)

Eller, som Seth Erlandsson översätter mer ordagrant:

”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar genom att döpa dem (grundtexten har particip) i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och genom att lära dem (grundtexten har particip) att hålla allt vad jag har befallt er”

Människor görs till lärjungar genom att de döps i den Treenige Gudens namn och genom att de får höra Guds ord, genom evangelium i ord och sakrament. Kristus har fått all makt. Han är konung. Och genom sanningen utbreds Hans rike. Sanningen om Kristus, vem Han är och vad Han gjort. Där heter svärdet "Guds ord":

"Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord." (Ef 6:11-17)

---

Kyrka och stat ska därför vara åtskilda. Den världsliga överheten använder fysiska vapen (Rom 13). Och så måste det vara. Den världsliga överheten har sin uppgift från Gud. Den ska bevara jordisk fred. Men Kristi rike ger andlig frid. Fred med Gud.

Jesus sa:

"Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!" (Mark 1:15)

Jesus kom med Guds rike. Och genom tron på evangelium blir man medlem i Guds rike. Paulus skriver:

"Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande." (Rom 14:17)

Guds Ande regerar i den kristne. Guds rike är där Gud råder. Guds rike är här och nu, Gud regerar i alla troende. Det berättas om några "tänkte sig att Guds rike genast skulle träda fram på ett synligt sätt" (Luk 19:11). Men det kommer inte synligt förrän vid Jesu återkomst. Då kommer det att visa sig i sin härlighet. Därför kan Jesus tala om Guds rike som något framtida:

"Jag skall inte dricka av det som vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nytt i Guds rike." (Mark 14:25)

Guds rike är både något här och nu och som ska komma.

---

Före Jesu återkomst får de troende lida. Guds rike är fördolt. Vi värderar ofta mer det vi ser. Men det finns inget större än att ha syndernas förlåtelse och Guds Ande i sitt hjärta.

"Från Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, och vår broder Sostenes  till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn: Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (1 Kor 1:1-3)

Vi ser här något av vad en församling är. Egentligen är det de troende, "de som helgats i Kristus Jesus". Det är den sanna församlingen, Guds barn.

Men det är också "alla... som... åkallar vår Herre Jesu Kristi namn", det vill säga de som bekänner den kristna tron.

Det är möjligt att bekänna tron utan att ha tro. Det visar sig på den yttersta dagen. Men vi ser det inte nu. Därför håller vi alla som bekänner den kristna tron, i ord och handling, för kristna. De är församlingen och vi ser dem som "kallade och helgade".

---

Därför är det mycket underligt när man har församlingar där många medlemmar inte bekänner den kristna tron, lever i strid med den eller omdefinierar innehållet. Då har man frångått Bibelns definition. Bibeln talar inte om "rena" församlingar, alltså om församlingar med endast sant troende. Men den talar om bekännande församlingar, där medlemmarna bekänner sig till den kristna tron.

"Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar offertjänsten skulle då redan en gång för alla ha blivit renade och inte längre haft några synder på sitt samvete. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synder. Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder." (Heb 10:1-4)

Så länge offertjänsten pågick i templet i Jerusalem så påminde offren om att det fanns synder att sona. Varje år, på försoningsdagen, offrades en tjur och en bock för att sona folkets synder (3 Mos 16). Varje år måste man göra om samma sak. Detta var ofullkomliga offer. Om de varit fullkomliga skulle man inte ha behövt göra om dem. Så länge de behövde utföras påminde de om att våra synder inte har försonats. Men de pekade också fram emot det offer där våra synder skulle försonas. Den sanna försoningsdagen, då Kristus tog straffet för våra synder.

På liknande sätt är det med Kristi offer, fast omvänt. Jesu död på korset påminner oss om våra synder och om hur hemska och allvarliga de verkligen är. De drev Guds Son till att dömas till döden, piskas och spikas fast för att hänga till allmänhetens beskådande medan Han skulle plågas till döds. Nu säger oss Skriften att Jesus gav sitt liv frivilligt och att Han "gav upp andan" och dog (Luk 23:46). "Ingen tar det [mitt liv] ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja." (Joh 10:18) Inte heller var dessa kroppsliga lidanden det värsta, utan det som gjorde att Jesus svettades blod i Getsemane var att Han skulle bära Guds vrede över synden. "Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill." (Matt 26:39) "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt 27:46)

Så fruktansvärd är vår synd, att Guds egen Son blev övergiven av Fadern när Han bar den.

Men Kristi offer påminner inte bara om vår synd. Det påminner också om vår frälsning. Nej, inte bara påminner. Det innebär vår frälsning. Vår synd blev verkligen buren på korset. Nu har vi det som tjurar och bockar inte kunde åstadkomma. Vi har en gång för alla blivit renade och har inte längra några synder på våra samveten. Inte för att det alltid känns så. Utan för att Jesus verkligen kunde utplåna våra synder. Inte bara de vi en gång begått, utan också de vi kommer att begå.

"Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga." (Heb 10:14)

"Som medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. Han säger ju: Jag bönhör dig i rätt tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag." (2 Kor 6:1-2)

Vi har syndat mer än vi kan förstå. Inte älskat Gud. Inte litat på Gud. Inte älskat våra medmänniskor. Inte gjort gott mot dem när vi kunnat. Men om våra synder är stora, så är nåden större. Gud själv har sonat våra synder, Guds blod har runnit längs korsets trä så att vi är förlåtna.

Men även om det Jesus gjorde räcker, är det inte för sent? Borde jag inte ha trott tidigare? Och om jag trott tidigare, har jag inte gjort för mycket ont sen jag kom till tro?

Paulus skriver att han vill att "Guds nåd... blir till nytta". Alltså, att Jesus inte bara dött för våra synder, utan att vi tar emot den gåvan. Att vi tror det, litar på att det gäller oss.

Gud säger: Frälsningen gäller här och nu.

Det är inte för sent så länge vi lever.

Men inte heller för tidigt.

Sedan sade han till Thomas: "Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!" (Joh 20:27)

Tomas fick röra vid Jesus. En del människor säger att om man får bevis, då försvinner tron. Men Jesus menade att det var möjligt att tro på Honom, även om man sett Honom uppstånden, ja till och med rört vid Honom. Bevis gör det inte omöjligt att tro. Men bevis skapar inte heller tro. Bevisen visar att vi borde tro. Och vi kan ju tro, i den meningen att vi håller något vara sant. Att vi tror att det är sant att Jesus uppstod, t ex. Det är ju en form av tro. Men den tron hade också vakterna vid Jesu grav, som blev mutade att förneka Jesu uppståndelse (Matt 28:11-15).

Att tro på Jesus, i egentlig mening, är att lita på Honom. Att lita på att det Jesus gjorde, det gäller för mig. Att mina synder är förlåtna, som Gud lovat:

"Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset." (Kol 2:14-15)

Att förtrösta på detta är tro. Med eller utan bevis.