Men inte bara det, Rebecka fick två söner med en och samme man, vår fader Isak. Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: Den äldre skall tjäna den yngre. Det blev sagt för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag. (Rom 9:10-13)

Paulus citerar här två ställen från GT: 1 Mos 25:23, före de båda barnens födelse, och Mal 1:2-3 som skrevs långt efter att de båda dött. 

Det första bibelstället handlar om att Jakob, trots att han var yngst, skulle få förstfödslorätten och att Messias skulle födas av hans avkomlingar. Löftet gäller också de folk som skulle komma ur de båda:

"Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte
gå skilda vägar. Det ena folket skall bli
starkare än det andra, och den äldre skall tjäna den yngre." (1 Mos 25:23)

Också det andra citatet, långt efter de bådas död, handlar om folken: Edom och Israel:

Jag har älskat er, säger HERREN. Och ni frågar: "På vilket sätt har du älskat oss?"
Var inte Esau bror till Jakob? säger HERREN.
Jakob älskade jag,
men Esau hatade jag. Jag gjorde hans berg till en ödemark 
och gav hans arvedel åt öknens schakaler.
Om Edom säger: "Vi är krossade, 
men vi skall åter bygga upp ruinerna",
så säger HERREN Sebaot: De bygger upp, men jag skall riva ner.
De skall kallas "ogudaktighetens land"
och "det folk som HERREN är vred på för evigt".
Era ögon skall se det, och ni skall säga: "HERREN är upphöjd 
utöver Israels gränser" (Mal 1:2-5)

Gud har handlat olika med Edom och Israel, med Esaus efterkommande och med Jakobs. Båda hade syndat och förtjänat samma straff. Men Edom hade straffats hårdare, medan Jakob också straffats men inte så att de blivit "krossade" och inte så att om det åter byggde upp så skulle Herren åter "riva ner". Nej, Jakob hade fått återvända från sin fångenskap, trots att de syndat. Gud hade visat nåd mot Israel.

Så visar Paulus, med ett citat från före barnens födelse och ett långt efter deras död att Gud handlar efter sin nåd och inte efter förtjänst. Hade Gud handlat efter förtjänst så hade Esau fått löftet om Messias, enligt hans förstfödslorätt, och båda folken hade krossats och deras länder rivits ner när de syndat.

Dessa verser handlar inte om att Esau eller hans efterkommande inte kan ha blivit frälsta, utan om ett annat val Gud gjort: Att i det jordiska behandla dem olika och att låta löftet om Messias uppfyllas genom Jakob. Paulus vill visa att "Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast".

Frågan om utkorelse till frälsning kommer dock strax i kapitlet.

Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. (Rom 9:6b-7a)

Redan tidigare hade Johannes döparen uttryckt samma sanning, men med mer drastiska ord:

Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham. (Matt 3:9) 

Detta är inte överord. Varje gång någon blir ett Abrahams barn så är det ett Guds under.  

Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. Ty ett löftesord var detta: Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son. (Rom 9:7b-9)

Löftet gällde Isak. Det gällde inte alla Abrahams efterkommande. Abraham fick ju en son med Hagar, innan han och Sara fick Isak. De försökte själva uppfylla Guds löfte genom att Abraham låg med sin tjänstekvinna. Men löftet handlade inte om den son Abraham och Hagar fick, utan om Saras son. Och Paulus fortsätter:

Men inte bara det, Rebecka fick två söner med en och samme man, vår fader Isak. Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: Den äldre skall tjäna den yngre.Det blev sagt för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag. (v.10-13)

När det gällde Isak, så kunde han ändå hänvisa till att han var född av den rätta hustrun och därför rättmätig arvinge. Men när det gällde Jakob och Esau så var det Esau som enligt mänsklig rätt skulle ha förstfödslorätten. Gud var inte skyldig att välja någon, utan har rätt att välja vem Han vill. Alla Abrahams efterkommande är inte löftets barn. 

Också här ser vi hur Paulus talar om Guds nåd: Det skulle "inte bero på gärningar utan på honom som kallar". Det beror inte på något vi kan peka på hos oss själva; Gud valde ju Jakob helt oberoende av gärningar. Det beror på Guds beslut.

När nu löftena som gavs till Israel har blivit uppfyllda och ändå har så många av Paulus bröder, israeliter som fått löftena, inte blivit frälsta. Hur går det ihop? 

Paulus svarar att det inte betyder att Guds ord haft fel:

Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. (Rom 9:6-7a)

Löftet innebär alltså inte att alla som kommer från Abraham kommer att bli frälsta. Alla som kommer från Abraham är inte hans barn. Detta är enkelt att visa från Skriften, vilket är vad Paulus fortsätter med att göra:

Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. Ty ett löftesord var detta: Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son. (v.7b-9)

Det handlar inte om vad vi människor kan åstadkomma eller om att vi kan hänvisa till något hos oss själva, utan om att Gud gett ett löfte som Han skulle uppfylla. Som Paulus tidigare förklarat:

Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt: Så talrika skall dina efterkommande bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. (Rom 4:18-21)