Augsburgska bekännelsen (1530) skriver om vad man lär om arvsynden:

"Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande." (Artikel 2)

Kan man verkligen säga att alla föds utan fruktan för Gud, förtröstan på Gud och med en ond begärelse? Bibeln lär:

"Ingen rättfärdig finns, inte en enda,

ingen förståndig finns,
ingen finns som söker Gud.

Alla har avvikit,
alla har blivit fördärvade.
Ingen finns som gör det goda, inte en enda.
...

De har inte gudsfruktan inför sina ögon."

(Rom 3:10-12,18)

Sådana är alla människor som fötts naturligt. Den som inte söker Gud saknar förstås både gudsfruktan och förtröstan på Gud. Det sammanfattas också med att inte ha "gudsfruktan inför sina ögon". Istället vill man och gör man annat: "Alla har avvikit", "blivit fördärvade".

---

Det är när denna, som man kallar det, "mörka" syn på människan ljusnar, som evangeliet börjar tystna eller omvandlas. Artikeln avslutas:

De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.

Och hur kan det vara annorlunda? Om arvsynden inte är synd, om vår brist på kärlek till Gud och våra onda begär inte innebär att vi är som vi inte bör vara, så kan vi ju vara goda. Om vi anstränger oss. Och då behöver vi ingen frälsare.

När man tonar ner arvsynden resonerar man ibland att vi får förlåtelse för de synder vi begått, men att vi nu också kan leva i enlighet med Guds lag. Som om vi inte behöver förlåtelse för att vi också efter omvändelsen brister i kärleken till Gud och i gudsfruktan och att vi fortfarande har kvar onda begär. Eller som om detta visserligen är sant om oss, men att det inte är någon synd. Då tonar man också ner vad Jesus Kristus faktiskt gjort för oss. Han dog inte bara för vissa synder, utan för alla. Och vi behöver inte förlåtelse bara för enskilda handlingar vi begått, utan också för hur vi är, hela tiden.

Man förstår varför pelagianerna sägs "förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar". Eftersom de inte ser vår synd, ser de inte heller vad Kristus gjort när Han sonade vår synd.

Men ormen var listigare än alla markens djur som HERREN Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?"  Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö." Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig. (1 Mos 3:1-7)

De första människorna var goda. Vi vet inte hur det är att vara god. När vi hör ett förbud så reagerar vi inte som Adam och Eva gjorde. De lydde förbudet utan att ifrågasätta det. När vi ser en skylt där det står "Nymålat - Rör ej!" så väcks lätt en vilja att röra. Eva behövde däremot frestas ordentligt av ormen för att lockas av det onda. Hon hade kunnat stå emot. Och Adam, hennes man som var med henne, hade kunnat stå emot.

Nu är det inte längre så. Nu har vi så att säga fått ormens gift i våra ådror. Vi föds som syndare. När vi hör Guds lag så är vår reaktion inte att vi lyder den. Vi kan vilja lyda den och vi kan också hålla den till det yttre. Men vi har synd i hjärtat. Och Guds lag tar fram vår synd. Paulus skriver: "Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig." (Rom 7:7-8) Budordet mot begär, uppväckte begär. Det är inte budordet det är fel på.

Men för de första människorna var det inte så. Budordet var något de var glada över att höra. Ända tills ormen kom och fick dem att gå emot Guds ord. "Har Gud verkligen sagt?", frågar han. Ormen vet mycket väl vad Gud har sagt. Men han vill få Eva att börja ifrågasätta Guds ord. Eva vet också vad Gud sagt och hon svarar. Men ormen fortsätter. Han berättar om det underbara som kommer att hända om hon äter av frukten. Och det som Gud har varnat för kommer att hända om hon äter, det säger han är falskt. "Ni skall visst inte dö!" Och trädet "var lockande eftersom man får förstånd av det".

"Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen." (1 Joh 2:16) Så beskrivs trädets lockelse. Det var "gott att äta", "en fröjd för ögat" och "lockande" på grund av att det gav något de inte hade.

Men vad hände när de ätit? De upptäckte att de var nakna och fick skyla sig för varandra. Det hade tidigare inte varit ett problem. Men nu hade de förändrats inuti, i hur de relaterade till varandra. Och framförallt hur de relaterade till Gud. De var inte längre Guds vänner.

---

Och vi är lika dem.