Också nästa tema som Paulus tar upp i Romarbrevet 5 återkommer i kapitel 8: Vissheten om att vi får gå fria i domen. 

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. (Rom 5:6-11) 

I kapitel 8 tar Paulus åter upp att Gud visat att Han inte tänker fälla oss i domen och går sedan vidare till det mindre, men som vi också kan oroa oss för: Att något skapat ska kunna skilja oss från Kristus. 

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.

Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (v.31-39)

Detta är också en naturlig fortsättning på det Paulus både i kap 5 och kap 8 strax innan skrivit om Anden och hoppet. Vi får ju Guds Ande genom evangelium och det är också genom evangeliet vi har detta hopp: Våra synder är sonade, därför får vi gå fria i domen. Ja, när Gud nu visat sin kärlek till oss genom att sända sin Son för våra synder medan vi var Guds fiender, hur mycket säkrare ska vi nu inte bli frälsta när Gud har gett oss sin Ande? Vi är nu Guds vänner, eftersom våra synder är sonade och Gud har skänkt oss tron.

När vi då ser på det skapade, som ligger under förgängelsen, så vet vi att det inte kommer att bestå. Det bleknar när vi ser det i ljuset av Kristi person och försoning: Gud Sonen själv, Han genom vilken allt har blivit till, blev människa och spikades fast på ett kors för oss och dog. Vad kan då något skapat göra mot oss? Vi får lida i världen, men "i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss".

Amen. 

Om man läser Romarbrevet 5-8 så kan man se att kapitel 6 och 7 liksom är inskjutna som en parantes mellan kapitel 5 och 8. Det är förstås en fråga om perspektiv ibland, vad som är parantes och vad som är huvudsak, men klart är i alla fall att det är en tydlig kontinuitet mellan kapitel 5 och kapitel 8. Här ska vi se på en del av denna kontinuitet.

Romarbrevet 5 talar om följderna av rättfärdiggörelsen genom tron. Paulus skriver där:

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.

Just detta om Anden och hoppet utvecklar Paulus vidare i kapitel 8:

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. (v.18-27)

Samma tanke som i Rom 5:5 återkommer i 8:23: Anden som en garanti för hoppets förverkligande. I den första versen skriver Paulus att "hoppet bedrar oss inte, ty..." vi har Guds kärlek i våra hjärtan eftersom Gud har gett oss sin helige Ande. Med andra ord, att vi har fått Guds Ande bekräftar att Gud kommer att föra hem oss till saligheten. I den andra versen kallar Paulus Anden för en "förstlingsfrukt". Förstlingsfrukten var det första av skörden och det bästa av förstlingsfrukten skulle offras åt Herren. På motsvarande sätt har Gud nu gett oss sin Ande, som en första gåva, i väntan på att vi når fram till hoppet och så att säga får resten av skörden.

Väntan på att nå fram till hoppet är också något om omnämns i början av kapitel 5 och sedan utvecklas i kapitel 8. Paulus skrev i kap 5: "Vi jublar i hoppet om Guds härlighet." Detta hopp är dock något vi ännu väntar på och medan vi väntar får vi räkna med lidande. Men "vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp". Lidandet i väntan på härligheten återkommer alltså sen i kapitel 8: "Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår." Också i denna väntan hjälper Anden oss, inte enbart som bekräftelse på att vi kommer att få vad Gud har lovat, utan även rent konkret genom att be för oss. Vi lever nu i tro, utan att se. Vi ser "det här tidens lidanden" och vi lever i en kropp som bryts ner på grund av synden. Vi har ännu inte fått full gemenskap med Gud, det är vad vi väntar på. Men "Anden ber för de heliga så som Gud vill". Det är full gemenskap i Treenigheten. Och genom Treenighetens gemenskap har vi en försmak på den fulla gudsgemenskapen: Vi har Guds Ande i våra bröst och Han ber för oss som Gud vill.

Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom 8:35-39)

I de föregående verserna har Paulus visat att Gud vill frälsa oss. I de här verserna skriver han att det skapade inte kan skilja oss från Guds kärlek.

Paulus räknar upp många svåra saker som en kristen kan drabbas av. När man lider nöd, om man har ångest, om man blir förföljd eller inte har mat eller kläder, om man är utsatt för fara eller hotas av våld - betyder det att man är utanför Guds vilja? Är det ett tecken på att man håller på (eller kanske redan har) fallit ur nåden och inte är ett Guds barn? Paulus skriver: "i allt detta vinner vi en överväldigande seger". Han räknar med att detta är sådant som drabbar kristna. Han till och med citerar Psaltaren som säger att just för att Guds folk tillhör Gud så får de lida i världen: "För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår."

Men inget av detta kan skilja oss från Kristi kärlek. Varken "död eller liv", inte änglar eller andemakter, något som nu är eller som kommer, eller "något annat skapat skall kunna skilja oss" från Guds kärlek.

Gud vill inte och det skapade kan inte skilja oss från Guds kärlek.

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. (Rom 8:31-34)

Kan en kristen tvivla? Om inte, varför innehåller då Bibeln såna här försäkranden, som om vi behövde dem? En kristen kan tvivla, men Gud vill att vi ska vara helt vissa om att våra synder är försonade i Kristus. Gud vill att vi ska förstå vad det innebär, att Gud kommer att frikänna oss på den yttersta domen, att Gud kommer att skänka oss det eviga livet med Honom, att vi inte behöver vara rädda utan kan se fram emot domens dag. 

När vi ser på oss själva så ser vi synd och svaghet och ingenting att visa upp inför Gud. Tvärtom. Vi ser varför Gud skulle fördöma oss. Men här riktas vår blick från oss själva: "Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?" Paulus besvarar inte ens frågan, eftersom svaret är så självklart. Han visar istället att Gud verkligen är på vår sida:

"Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla..."

Varför gjorde Gud detta? Var det för att fördöma oss? Hade Gud velat fördöma oss hade Han kunnat göra det direkt. Hur mycket tydligare kan det bli att Gud vill frälsa oss? "Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade." (Rom 5:10)

Ändå har vi svårt att tro. Vi känner ju synden i hjärtat. Men det är inte där vi har vår visshet. Paulus fortsätter:

"Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner."

Den som anklagar när Gud frikänner är djävulen. Men hans anklagelser går ut i tomma luften. Vi kan höra dem i våra hjärtan, men Gud lyssnar inte till dem. Och hur vet vi det? Paulus avslutar stycket:

"Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss."

Vem kan fördöma när Kristus redan sonat våra synder? Ja, inte bara det, Gud har uppväckt Kristus och satt Honom på sin högra sida och ber för oss. Kan Kristi offer bekräftas tydligare? Gud uppväckte sitt offerlamm igen och satte Honom på sin högra sida. Kan Kristi frälsningsvilja vara klarare? Han inte bara offrade sig för oss, utan fortsätter att be för oss.

Gud vet att vi kan tvivla och bli oroliga. Därför finns såna här passager i Bibeln. Men Gud vill att vi ska få veta att Han verkligen är vår Frälsare. Och att Han är för oss. Vem kan då vara emot oss?

Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. (Rom 8:29)

Orden "dem som han i förväg har känt" kan betyda två olika saker: Antingen att Gud känt till personerna och vetat om dem, eller att Gud känt dem i den djupare betydelsen av ordet. Sammanhanget får bestämma betydelsen.

Lars Borgström skriver i sin fina skrift "Rättfärdiggörelsen, Omvändelsen och Utkorelsen":

Att Gud ”i förväg har känt” vissa människor innebär inte, som vissa utläggare menar, att Han blott ägt kunskap om dem. Det är nämligen självklart, att Gud känner alla människors framtida tillvaro. Det är också godtyckligt och utan grund från sammanhanget, att förklarande lägga till att Gud känt dem ”såsom troende”. Det torde av sammanhanget att döma istället vara så, att ”dem Han i förväg känt” är ett återupptagande av den tanke, som i v 28 uttrycktes med orden ”dem som är kallade efter Hans rådslut”. Därför måste verbet ”känna” fattas i en djupare betydelse än att endast ”på förhand känna till”. Det är fråga om en kärleksfull gemenskap med föremålet för kännandet. Den Gud känner erkänner Han som sin egen tillhörighet (så används ”känna” i Matt. 7:23, Gal. 4:9, 2 Tim. 2:19 m.fl.) Att Gud i förväg känt vissa människor betyder därför att Han, efter sitt outgrundliga rådslut, beslutat ta dem till sina barn redan innan de föddes, innan de gjort vare sig det ena eller det andra. Han har av evighet omfamnat dem och gjort dem till sina kära barn. Fullständigt oberoende av deras gärningar eller sökanden efter Honom, har Han gjort anspråk på dem. Att de på förhand är kända av Gud betyder därför detsamma som att Han har utvalt eller utsett dem som sina. (s.36)

Vår tro är en följd av att Gud först utvalt oss. Inte tvärtom.

Därför kan vi också vila i Guds hand. Gud har i förväg känt oss som sina.

---

Lars Borgströms skrift finns att läsa här: "Rättfärdiggörelsen, Omvändelsen och Utkorelsen"

Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. (Rom 8:28)

Paulus har just skrivit om hur Anden ber för oss som Gud vill. Nu skriver han att vi vet att för dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa. Också detta är en sanning som Anden vittnar för oss om, i våra hjärtan. Tidigare i Romarbrevet har Paulus skrivit:

"Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss." (Rom 5:5)

Hoppet är hoppet om härligheten, när vi förvandlas och ska få vara hos Gud för alltid. Vi når dit genom svårigheter, men svårigheterna tjänar till att bevara oss i tron. Vi vet inte detta endast genom Andens vittnesbörd i våra hjärtan - Andens vittnesbörd är något vi märker olika mycket under olika tillfällen och perioder i livet. Men vi vet det också på grund av Skriftens ord. Och Skriftens ord kan vi läsa oavsett hur vi upplever allt annat. Vi läser om Josef, som säger till sina bröder:

"Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv. " (1 Mos 50:20)

Josef hade blivit såld som slav, blivit oskyldigt kastad i fängelse, men Gud hade det hela i sin hand och räddade många människors liv genom Josef. Och inte bara Josef var i Guds hand, utan allt är i Guds hand och Gud har lovat att ta hand om sina barn:

"Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar." (Luk 12:6-7)

Detta sa Jesus till sina lärjungar, de som blev fängslade, misshandlade och dödade. Det var inte så att Gud hade glömt dem. Gud hade dem i sin hand. Och bevarade dem.

Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Människor tänker och gör ont. Men Gud tänker det till gott och styr det som sker så att det samverkar till Hans barns bästa. För dem som är kallade efter hans beslut. Här ser vi hur det ligger helt i Guds hand. Det börjar med att Gud kallar. Och när vi har kallats och Gud gett oss tron, låter Han allt samverka till vårt bästa. För att bevara oss i tron på den Korsfäste. Att vi har våra synder förlåtna. Också innan vi trodde samverkade allt till det bästa för oss, eftersom Gud förde oss till tro. Gud har styrt våra liv så att vi skulle bli Hans barn. Och i den tron kommer vi att bevaras. Som Paulus fortsätter:

Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat. (Rom 8:29-30)

Så förutbestämmer och kallar Gud dem Han känt i förväg; Han förklarar rättfärdig och förhärligar. Vi är i Guds hand. 

Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? (Rom 8:24)

Om man talar om förlåtelsen, så är vi frälsta redan nu. Men om man talar om den fulla befrielsen, kroppens förvandling och frihet från synden, att alltid vara inför Guds ansikte i härligheten, då ser vi det ännu inte. Då ser vi det bara i hoppet. Vi ser det inte här och nu. Tvärtom kommer Paulus snart att räkna upp många svårigheter och lidanden som finns i det kristna livet och tidigare har han ju skrivit om syndens plåga, att synden alltid är hos oss. Vi ser befrielsen i hoppet. Vi ser den inte med våra jordiska ögon. Inte än.

Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. (Rom 8:25-27)

Så hjälper oss Anden i hoppet. Anden ger oss tro, så att vi litar på Kristus. Och Anden styrker oss i hoppet, så att vi väntar uthålligt på förvandlingen. 

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. (Rom 8:18-23)

Inte bara vi längtar efter att vi ska förvandlas och bli lika Kristus. Också skapelsen gör det. Skapelsen "väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras". Det kan man nästan se själv när man är ute och går så här på hösten. Skapelsen har blivit lagd under förgängelsen. Vi ser hur den bryts ner nu, för att sen på våren slå ut igen. Men det är inte våren skapelsen längtar efter, utan en total förvandling. Skapelsen kommer att förvandlas när Guds barn förvandlas.

Vi längtar efter att vi ska förvandlas. Skapelsen väntar.

Och Anden inom oss suckar och väntar på vår förvandling.

Därför kan Paulus skriva: "Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår." Det är något värt att längta efter. Som väger upp allt vi är med om och kan vara med om i detta liv. 

Men vi glömmer bort det ibland. Vi kan glömma det ganska lätt. 

Men Anden i oss suckar och längtar. Och Guds ord får påminna oss. Så vi kan stämma in i Andens suckar. Vår kropp kommer att förvandlas. Vi kommer att bli syndfria och förhärligade. Som vår frälsare Jesus Kristus, som friköpt oss.