"Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: 'Min är hämnden, jag ska utkräva den,' säger Herren. Men 'om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud.' Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:19-21)

Som kristna vet vi att det kommer en domens dag. Det påverkar vår relation till människor som gör oss illa. Att hämnas är att glömma att domen är Herrens. Domen kommer en dag. (Hur det är med statens rättsutövning kommer Paulus in på precis efter detta avsnitt.) 

Vi har istället en annan kallelse. Vi ska göra gott mot våra fiender. Då "samlar du glödande kol på hans huvud", det vill säga det blir till slut olidligt för honom att fortsätta att behandla dig som en fiende om du behandlar honom med kärlek. På så vis uppmanas vi att "besegra det onda med det goda".

"Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er." (Rom 12:18)

Det finns två sidor av detta. Å ena sidan är det inte alltid möjligt att hålla fred med människor. Om de begär att vi ska kompromissa med något som vi inte får kompromissa med, så måste vi stå fast även om det innebär konflikt. "Man måste lyda Gud mer än människor." (Apg 5:29) Det finns olika situationer när vi som Guds barn hamnar i konflikt med vår omgivning för att de inte vill att vi ska avvika från deras sätt att leva. Kontrasten kan sticka i ögonen, när man gör något som man innerst inne vet är fel och någon annan inte gör detta. Det kan skapa konflikt. 

Å andra sidan ska vi inte söka efter konflikt. Vi ska istället hålla fred med alla, så långt det är möjligt. 

Andra verser uttrycker dessa båda sidor av myntet på liknande sätt:

"Ert tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni ska svara var och en." (Kol 4:6) Å ena sidan salt och substans och samtidigt alltid vänligt. 

"(Kärleken) gläder sig inte över orätten med gläds med sanningen." (1 Kor 13:6) Många gläds över sådant som är orätt. Dem kan vi inte glädjas med. Kärleken innebär inte en sådan glädje, utan en önskan om deras verkliga bästa.

"Sök frid med alla och helgelse, för utan helgelse kommer inget att se Herren." (Heb 12:14)

Detta sista bibelställe från Hebreerbrevet handlar inte om "helgelse" i den betydelse ordet ofta används inom kristenheten: Att vi växer till i kärlek och goda gärningar. Detta är något gott, men det är inte betydelsen av ordet i Bibeln. Att vara helgad är att vara avskild för Herren. En del av boskapen skulle helgas i det gamla förbundet. Det innebar att den avskildes för Herren. Det innebar inte att boskapen växte till i kärlek och goda gärningar.

Vi ser samma två sidor av myntet som i texten i Romarbrevet: Sök frid med alla, å ena sidan. Och å andra sidan, sök efter att vara avskild för Herren. För den som inte är avskild för Herren kommer inte att se Honom. Vi får inte blandas upp med världen genom att söka så mycket frid med vår omgivning att det inte blir någon skillnad mellan dem och oss. Nej, vi ska söka efter frid med alla samtidigt som vi söker vara avskilda för Herren. 

"Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er." (Rom 12:14-18)

En församling som fungerar på detta sätt är naturligtvis något fantastiskt och ett vittnesbörd om den Gud hon tillhör. Andra sidan av detta är förstås att för att församlingen ska kunna leva på detta sätt så behöver hon Guds kraft. Och den får vi genom budskapet om korset. Hur Guds Son burit straffet för våra synder. Då förstår vi något av djupet av vår synd, när vi ser hur den inte kunde sonas med mindre än att Guds egen Son tog Guds vrede på sig. Och vi ser samtidigt hur vi kan vara förlåtna och fria, trots att vi har kvar synden i våra hjärtan. 

När vi åter blir överbevisade om vår synd och om hur vi förtjänar dom och straff och får höra hur detta straff har burits av en Annan, då ger Guds Ande oss också sin frukt i våra hjärtan. Då kommer vi att vilja leva som Paulus beskriver i texten ovan.

"Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka." (Rom 12:16)

Att hålla sig till det enkla kan vara ett uttryck för kärlek till våra medkristna. Även om vi kan ha mycket kunskap som vi vill visa upp, så är det inte alltid som de har nytta av vår kunskap. Vi måste se till vår nästas behov innan vi vet vad vi ska göra. Att söka efter att visa upp sin egen förmåga kan vara något som skapar splittring, i alla fall om det är flera som har samma ambition. Paulus utvecklar samma tanke i Filipperbrevet:

"Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne." (Fil 2:1-2) De har redan en gemenskap i Anden, när de alla har tröst i Kristus, och nu uppmanas de att leva i denna gemenskap genom att ha samma sinnelag och samma kärlek.

"Sök inte konflikt eller tom ära. Var istället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var." (Fil 2:3-5)

Är inte detta det bästa sättet att bevara enheten? 

"Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka." (Rom 12:15-16)

Här uttrycks en enhet och gemenskap med väldigt enkla ord. Att dela varandras glädje och sorg. Och att hålla sig till det enkla. Det är också ett uttryck för kärlek och omsorg. Istället för att man vill visa upp hur mycket man kan, så tänker man på vad den andre har nytta av.

Dessa verser står direkt efter förföljelsen och ger en kontrast och samtidigt ett samband. En kontrast i hur församlingen ska ta hand om varandra samtidigt som världen utanför kan vara obarmhärtig. Och samtidigt ett samband i att församlingen alltid ska visa kärlek.

Kraften till detta finner vi i de första verserna av kapitlet: "Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet... låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne..." (v.1,2) Genom Guds barmhärtighet, syndernas förlåtelse i Kristus, förvandlas våra sinnen. När vi tänker på detta och på det hopp vi har så får verkar Guds Ande i våra hjärtan så att vi förvandlas och våra tankar förnyas. Då kan vi också vara en Guds församling, som Gud vill. 

Efter att Paulus skrivit om relationen mellan församlingens medlemmar vänds fokus mot relationen till den omgivande världen. Och Paulus börjar med konflikten med den omgivande världen: "Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte."
 (Rom 12:14) Denna konflikt kommer till uttryck på två sätt i denna vers. För det första, på det påtagliga sättet att det finns personer i omgivningen som kan vara så fientliga mot den kristna tron att de förföljer kristna. Detta var aktuellt på Paulus tid (Paulus själv hade varit en av de personer som förföljt) och det är aktuellt för många kristna också idag. Och även om vi inte möter direkt förföljelse, så möter kristna alltid någon form av motstånd mot den kristna tron. Hur ska vi hantera detta motstånd? Här kommer den andra konflikten in. Den kristna tron är annorlunda än den omgivande världen. Paulus har i början av kaptitlet uppmanat sina läsare: "Och anpassa er inte efter den här världen". Istället ska en kristen låta sitt sinne formas av Gud. Det kommer till uttryck i hur en kristen möter motstånd. Om man i världen möter förföljelse med samma mynt, så ska den kristne istället välsigna dem som förföljer och be för dem. Det är omvälvande ord. Och för att hålla fast vid dem behöver vi låta våra sinnen förnyas. 

"Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte."


"Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet." (Rom 12:13)

I det sammanhang som brevet ursprungligen var skrivet till så mötte gästfriheten ofta materiella behov. Syskonen i församlingen behövde mat eller husrum. Idag kan vi på olika sätt bidra både till evangeliets spridande och ibland också hjälpa våra syskon med materiella behov.

Gästfriheten möter dock ofta ett annat behov i vår kultur. Vi lever ofta avskida från varandra, men som kristna vill vi också dela vår tro med varandra och växa tillsammans. Ett öppet kristet hem kan möta det behovet: Att ge en kristen gemenskap där tron är en naturlig del och där den kristna kärleken kan uttryckas genom enkel omtanke. Så kan vi också hjälpa "de heliga med vad de behöver", genom att vara "ivriga att visa gästfrihet". 

Efter att ha beskrivit hur vi har olika gåvor i Kristi kropp, för att betjäna varandra, så skriver Paulus om hur den ömsesidiga kärleken i församlingen ska komma till uttryck:

"Älska varandra uppriktigt." (Rom 12:9a) Dessa ord kan sättas som rubrik till det som följer.

En uppriktig kärlek är mån om att den man älskar verkligen får det som är gott och inte något som är ondska, maskerat till godhet.  "Avsky det onda, håll fast vid det goda." (v.9b)

Sedan kommer den mer positiva sidan, både generellt hur vi ska se på varandra i församlingen och mer konkret hur detta kan uttryckas: "Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning." (v.10)

I denna anda ska vi tjäna Gud, med iver, glädje och uthållighet:

"Var inte tröga när det gäller iver, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen." (v.11-12)

Och därefter följer ännu en konkret tillämpning: "Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet." (v.13) 

Allt detta är ett uttryck för att vi älskar varandra uppriktigt. 

Gud, låt oss leva så. Amen.