Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel skall bli frälst (Rom 11:25-26a).

Paulus beskriver här hur hela Israel ska bli frälst: Genom att en del av Israel är förstockat samtidigt som hedningar kommer till tro. Hur leder detta till att hela Israel blir frälst? Paulus har tidigare förklarat att hedningarnas tro kan väcka judarnas avund (Rom 11:11, 13-14) - och så kan judar också bli nyfikna, lyssna och komma till tro. På detta sätt uppfylls alltså Guds löften om Israels frälsning.

Vi ska i följande bloggar se närmare på vad det innebär.

Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. (Rom 11:25)

Paulus skriver på ett annat ställe: "Är vårt evangelium dolt, så är det dolt för dem som går förlorade." (2 Kor 4:3) Att vi tror evangelium är endast Guds nåd. Paulus har förklarat detta i det nionde kapitlet:

Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. (Rom 9:15-18)

Detta är alltså förklaringen till att en del av Israel inte tror. Förstockelse har kommit över dem. Då ska vi inte ha höga tankar om oss själva, eftersom vi också varit döda i våra synder och förtjänat Guds vrede men ändå fått nåden och förts till tro och Gud har gett oss liv i våra hjärtan och fött oss på nytt. Tänk nu inte att det var för att du var så klok, utan vi människor är av naturen lika kloka och dåraktiga. Nej, Gud förhärdar och för till tro, enligt sin vilja.

Så kan vi med bävan se var vi skulle vara, om inte Gud av sin kärlek gett oss tron. Och vi får be för de otroende. För även om Gud också förhärdar, som straff för människans synd och otro, så vill Gud att alla människor ska bli frälsta.

Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. (Rom 11:19-20)

Även om frälsningen kommer från judarna, så har många judar avfallit, medan många hedningar kommit till tro. Det vill säga, många judar har brutits bort från sitt olivträd, medan många hedningar istället inympats i samma träd. Betyder inte det något? Jo, svarar Paulus, de bröts helt riktigt bort för sin otro. Och du är inympad och står kvar genom tron. Men av detta ska man inte dra slutsatsen att vi hednakristna ska se ner på de otroende judarna och tänka att det är något självklart att vi är de troende och har del i trädet och de är otroende och förkastade.

Nej, var "inte högmodig utan lev i fruktan". "Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig." (v.21) Vi ska här istället tänka både på Guds godhet och på Guds stränghet, så att vi har rätt perspektiv:

Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. (v.22)

Att Gud bröt bort de äkta grenarna på grund av deras otro ska inte göra oss högmodiga, utan istället få oss att besinna allvaret och faran med otron. Och Paulus fortsätter också med det omvända:

Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen. Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd. (v.23-24)

Om vi kunnat bli inympade, hur mycket lättare ska då inte de äkta grenarna ympas tillbaka i sitt träd? Så får vi rätt perspektiv. Var inte högmodig, utan lev i fruktan. Och se inte ner på de otroende judarna, utan tänk på att om Gud kunde föra dig till tro och ympa in dig som en främmande gren i det äkta olivträdet, hur mycket lättare då inte med judarna som från början hörde till trädet? 

Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig. (Rom 11:16-18)

Här vänder Paulus perspektivet till hur det ska vara. Det är inte hedningarna som är Guds egendomsfolk, som genom historien tagit emot Guds ord, haft tempeltjänsten eller som Guds Son till sin mänskliga natur har kommit från. Nej, det var judarna som var utvalda av Gud. Och meningen var inte bara att de skulle förvalta den yttre institutionen med tempeltjänst och vidareförmedla Guds ord, utan att de också själva skulle ta till sig evangelium: Det offer som tempeltjänsten pekade fram mot och lyssna till det evangelium som Mose och profeterna förkunnat i förväg.

Paulus kallar här Israel för "det äkta olivträdet". Många grenar i detta träd har brutits bort. Men det förändrar inte utgångspunkten. Israel är det äkta olivträdet, hedningarna ett vilt olivträd.

När nu hedningarna har ympats in i det äkta olivträdets feta rot och många judar har brutits bort, så är det fortfarande samma rot. Som Jesus förklarar för den samaritiska kvinnan: "Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna." (Joh 4:22)

Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? (Rom 11:11a)

Även om Paulus nyss har förklarat att Gud inte har förskjutit sitt folk, kommer denna fråga naturligt. För även om Gud inte förskjutit Israel, så har Han gett många av dem en likgiltighetens ande. Är evangeliet inte menat för dem?

Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. (v.11b)

Gud har använt deras fall till att föra evangeliet till hedningarna. Som när judarna i Korint avvisade evangeliet. Och Paulus svarade: "Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." (Apg 18:6) Eller i Antiokia i Pisidien:

Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna. Ty så har Herren befallt oss:

Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna,
för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.

När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv. (Apg 13:46-48)

Här fortsätter dock Paulus med att förklara att det är inte slut i och med att evangeliet går till hedningarna. Detta kan väcka de otroende judarnas avund. Först gör Paulus dock en viktig poäng: Om Gud vänt judarnas otro till något gott, nämligen till att hedningarna fick evangelium, vad skulle Han då inte göra med judarnas tro?

Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara det? (Rom 11:12)

Evangeliet skulle ju inte hindras att nå hedningarna för att judarna tog emot det. Det skulle tvärtom finnas fler som förde ut evangelium i så fall. Men nu när så många av judarna har avvisat evangeliet och Paulus istället går till hedningarna, så är det möjligt med en bumerang-effekt:

Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. (v.13-14)

När hedningarna tar emot evangelium så kan det väcka judarnas avund. Och på så vis kan de ändå bli villiga att lyssna och så komma till tro. Och detta vore förstås något gott, också för hedningarna. Paulus återvänder till sin första poäng:

Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda? (v.15)

Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade. (Rom 11:7)

Gud har utvalt av nåd, det beror inte på gärningar. Därför är det heller inte inkonsekvent att Israel strävar efter något de inte uppnår. Vissa har uppnått det, de utvalda. Men de andra har blivit förstockade. Också detta står det om redan i GT:

Det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, och detta ända till denna dag. Och David säger: Må deras bord bli en snara och ett nät, en fälla och ett straff för dem. Må deras ögon bli förmörkade, så att de inte ser, och böj deras rygg för alltid. (v.8-10)

Detta får vi också se utifrån den inledande invändningen: "Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet." (Rom 9:6) Det som hänt nu, när löftena uppfyllts, är helt i linje med Guds ord. Förstockelsen, också bland Guds egendomsfolk, är inget nytt.

Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal. (Rom 11:4)

Gud har lämnat kvar åt sig sjutusen män. Det är inte bara ett sätt att uttrycka det på, utan Paulus skriver: "På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd." (v.5) Var ligger då människans förtjänst? 

Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd. (v.6)

Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? (Rom 11:1)

Om det nu inte bara är så att många judar förkastat evangeliet, utan detta också stämmer med vad Skriften lär, har då Gud förkastat sitt folk? Paulus svarar genast: "Visst inte." (v.1) Han visar detta sedan med tydliga exempel:

Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Eller vet ni inte, vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: Herre, dina profeter har de dödat, och dina altaren har de rivit ner. Jag ensam är kvar, och mig vill de döda. Men vad svarar Gud honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal. (v.1-4)

Aposteln själv är ju israelit. Inte har Gud förskjutit sitt folk. Den situation som nu är, är heller inte annorlunda än den var på gamla testamentets tid. Inte heller då trodde alla. Tvärtom, profeten Elia trodde att han ensam var kvar bland de trogna. Men Gud svarar: "Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal." Som det var då är det också nu:

På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. (v.5)