Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. (Rom 5:6-10)

Människohjärtat är svårövertalat och även om det blivit övertalat så kommer det lätt en annan röst som säger motsatsen. Paulus har visat att vi förklaras rättfärdiga genom tron, utan några egna gärningar, för att Kristus har friköpt oss. Men vi kan ändå oroa oss för hur det ska gå på den yttersta dagen. Kanske Gud ändå kommer att förkasta mig?

Gud sände sin Son för våra synder, inte för att vi skulle dömas, utan för att frälsa oss. Kristus dog "i ogudaktigas ställe". Då var vi Guds fiender. Då var vi skilda från Gud genom våra synder. Nu är våra synder sonade. Nu står vi som rättfärdiga. 

Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. (v.11)

Nu gläder vi oss i Gud. Hur kan det vara annorlunda, när vi redan nu har förlåtelse och frid med Gud? Och Gud har redan visat oss vad Han också lovat: Att vi kommer att bli frikända på domens dag. Men hjärtat behöver höra det igen. Men när vi hört det igen så får vi också glädja oss. 

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss. (Rom 5:1-5)

Efter att ha visat att vi förklaras rättfärdiga genom tron förklarar Paulus vad som följer på denna rättfärdiggörelse. "Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro", då börjar ett nytt liv. Ett liv där vi har nåd och förlåtelse. Vi kan vara helt säkra på att allt står rätt till mellan oss och Gud.

Men det betyder inte att livet blir enkelt. Det betyder inte att vi inte kommer att lida. Paulus tar lidandet för givet när han skriver om att vara kristen. Skillnaden är att vi kan se på lidandet på ett annat sätt. 

Lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Att ha tålamod och vänta på något som aldrig kommer att ske finns det ingen mening med. Men vi har ett fast hopp. Gud har bekräftat vårt hopp genom att ge oss sin Ande. På ett annat ställe kaller Paulus Anden för "ett sigill för förlossningens dag" (Ef 4:30). Vi har löfte om att vi kommer att återfå Guds härlighet, att våra kroppar kommer att förvandlas och befrias från synd och förgänglighet. Anden är ett sigill som bekräftar Guds löfte.

Vissa talar om det kristna livet som att det skulle bli utan problem och utan lidanden. Men så är det inte och lidandet har till och med sin mening. Men även om man har svårt att se meningen med lidandet ibland så vet vi att vi har något mycket större än ett liv som går på räls.   

Gud har gett oss ett nytt liv, där vi får vara Hans barn. Vi ser bakåt och ser Kristi kors och att vi är förlåtna. Och vi ser framåt och ser att vi en gång kommer att få leva hos Gud, förvandlade så att vi blir utan synd och svaghet. Och här och nu har vi genom tron fått Guds Ande, som utgjuter Guds kärlek i våra hjärtan.

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. (Rom 5:1-2)

Genom tron har vi frid med Gud. Våra synder är förlåtna. Allt står väl till.

Det är så lätt att tänka att när man blir kristen så får man förlåtelse för sina synder, men den förlåtelsen täcker bara de synder man begick innan man kom till tro. Men här läser vi att när man förklarats rättfärdig av tro så har man "tillträde till den nåd vi nu står i". Att ha tillträde till nåden betyder att man får förlåtelse för de synder man faller i. Och inte bara det. Vi "står i" nåden. Synden är med också när vi inte märker det. Men också det är förlåtet.

Men det kommer inte alltid att vara så. Vi "jublar i hoppet om Guds härlighet". Det står tidigare: "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud" (Rom 3:23). den härligheten ska vi få tillbaka. Nu står vi i nåden och får förlåtelse varje dag och stund. Då kommer vi att få Guds härlighet och inte behöva någon mer förlåtelse. Det hoppet är något att jubla över. 

Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom 4:24b-25)

Här flyttar Paulus orsaken till frälsningen helt utanför oss. Han har ju tidigare visat att den inte beror på lagen eller omskärelsen. Och att Abraham inte själv kunde uppfylla löftet, utan fick lita på att Gud, utan någon förmåga hos Abraham, skulle uppfylla det. Här kommer så grunden för vår rättfärdiggörelse: Jesus har utlämnats på grund av våra synder. Och därmed har världens synder försonats och världen är förklarad rättfärdig, vilket Jesu uppståndelse bekräftar: Han uppväcktes på grund av vår rättfärdiggörelse.

---

För lite mer om utläggningen av Rom 4:24-25, se "Jesu uppståndelse bekräftar att vi är frikända".  

Därför "räknades det honom till rättfärdighet." Men dessa ord "det räknades honom till rättfärdighet" skrevs inte bara för hans skull utan även med tanke på oss. (Rom 4:22-24a)

Rättfärdigheten genom tron är en tillräknad rättfärdighet, alltså en rättfärdighet som egentligen inte är vår, men räknas som vår. Abrahams tro "räknades" till rättfärdighet. 

Det är lika för oss som för Abraham. Ingen människa kan förklaras rättfärdig genom sin egen rättfärdighet, eller på grund av något gott hos sig själv. Så är det för oss och så var det för Abraham. Skillnaden är att Abraham fick tro på löftet om Messias som skulle komma, vi tror på löftet om Messias som kommit. 

Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. Så står det skrivet: Till fader för många folk har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt: Så talrika skall dina efterkommande bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. (Rom 4:16-21)

Paulus har just visat att Abraham varken förklarades rättfärdig genom omskärelsen eller genom lagen. Nu visar han att det inte fanns något alls i Abraham själv som Abraham kunde sätta sin förtröstan på. Gud hade gett Abraham ett löfte, att han skulle bli "fader för många folk", men Abraham kunde själv inte uppfylla det löftet. "Där allt hopp var ute", eftersom Abrahams "egen kropp saknade livskraft" och "Saras moderliv var dött", där trodde Abraham ändå på Guds löfte. 

Abraham såg att han inte själv kunde uppfylla Guds löfte. Men han visste att Gud som givit löftet, kunde uppfylla det. Gud "som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till", kunde också ge Abraham avkomlingar. Abraham gav Gud äran. Han litade inte på sin egen förmåga, men visste att Gud kan hålla vad Han har lovat. 

Det är vad tron handlar om. Gud har gett ett löfte. Att vi är förlåtna på grund av Jesu död för våra synder. Det är inget vi kan göra. Det är ett löfte. Vi får ge Gud äran och hålla fast vid att vad Gud lovar, det gör Han också.

Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. (Rom 4:13-15)

Vi läste just att Abraham inte förklarades rättfärdig genom omskärelsen. Han förklarades rättfärdig innan han blev omskuren. Samma sak gäller lagen. I Galaterbrevet skriver Paulus: "Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte." (Gal 3:17-18)

Argumentet här i Romarbrevet är dock inte kronologiskt, att löftet gavs före lagen, utan Paulus har redan i kap 1-3 visat att lagen inte kan frälsa oss eftersom vi är syndare. "Lagen åstadkommer ju vrede." När Gud ser oss utifrån sin lag så väcker det Guds vrede. Eftersom vi inte kan hålla Guds lag så blir "löftet satt ur kraft" om laguppfyllelse är ett villkor för att vi ska få del i löftet.

Men nu har en annan rättfärdighet blivit uppenbarad, som inte beror på lagen. Kristus har friköpt oss och burit Guds vrede.

Vi kan inte bli frälsta genom lagen. Men löftet beror inte på lagen. Gud gav löftet utan några villkor. Och så ska vi ta emot det. Som ett löfte, utan några krav. Gud förlåter oss alla våra synder för Jesu skull. 

Så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, och så skulle
rättfärdighet tillräknas dem. Han skulle även vara fader till omskurna,
till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också vandrar i
spåren av den tro som vår fader Abraham hade som oomskuren. (Rom 4:11b-12)

Gud sa till Abraham: "Se, detta är mitt förbund med dig: Du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte mer heta Abram, utan ditt namn skall vara Abraham*, ty jag har gjort dig till fader för många folk." (1 Mos 17:4-5) Abraham skulle inte bara bli fader till judarna, utan till många folk. Han är fader till alla troende.

Abraham förklarades rättfärdig genom tron, utan gärningar.  Alla som, liksom Abraham, tror på Guds löfte förklaras rättfärdiga. Oavsett om de är judar eller hedningar, omskurna eller oomskurna. Abraham är inte bara fader till ett folk, utan till många folk: De troende.

Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. (Rom 4:16)

---

*Abraham betyder "fader till många".