"Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst." (Rom 12:1 SFB 2014)

"Därför" syftar på det föregående, där Paulus hittills har beskrivit hur Guds frälsning har uppenbarats i Kristus och förts ut till alla människor och hur också brevets mottagare har tagit emot den. Därför att Gud har frälst er ska ni ställa era kroppar till Guds förfogande. 

Och motivationen är "vid Guds barmhärtighet". Strax tidigare har Paulus varnat för avfall och Guds stränghet. Men nu när han skriver om helgelsen och det kristna livet så är motivationen Guds barmhärtighet. Ni är redan Guds barn. Lev nu som Guds barn. Ni har redan nåd och förlåtelse. Därför kan ni tjäna Gud.

En av evangeliets paradoxer är just detta. Guds nåd och kärlek ger oss kraft att vilja att följa Guds lag. Guds lag ger ingen kraft att göra det rätta, utan uppenbarar synden. Men vi tar emot Guds Ande och Anden verkar sin frukt i oss genom evangeliet om att vi har syndernas förlåtelse, fritt och för intet.

"Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är..." (Tit 2:11-12, SFB 2014)

När vi förstår och tar till oss att Kristus har försonat oss med Gud och att allt står väl till med Fadern, då föds också en vilja att göra Faderns vilja. Och utifrån denna vilja får vi nu vägledning i hur vi ska tjäna Gud.

Gud har frälst oss på ett oväntat sätt. Först genom att sända sin Son, Jesus Kristus.

"Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod. Så ville han visa sin rättfärdighet , eftersom han i sitt tålamod hade lämnat de tidigare begångna synderna ostraffade. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han både är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.
" (Rom 3:25-26)

Gud har gjort, det vi inte kunde göra. I Sonen är vi helt och fullt rättfärdiga, medan Sonen fick bära all vår skuld.

Sedan har detta budskap gått ut i världen. Först till judarna. Några trodde, men de flesta förkastade de goda nyheterna. Då gick det vidare till oss hedningar: Kristus har dött också för oss och alla våra synder är sonade. Och många hedningar kom till tro. Och genom deras tro skulle judarna också få tillbaka evangeliet, genom att deras avund eller nyfikenhet väcks, när de ser att Guds ord ändå tas emot också av hedningar.

Varken Guds frälsning genom sin Son eller hur budskapet skulle ta den väg det tog skulle ha varit det sätt som vi skulle ha räknat ut. Men Gud har sina vägar. Vägar som är högra än våra.

"O vilket djup av rikedom och vishet
och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar
och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne
eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom
något som han måste betala igen? Av honom, genom honom
och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter,
amen." (Rom 11:33-36)

"Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad. Så har nu också de varit olydiga för att de skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni får. Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla." (Rom 11:30-32)

Evangeliet gäller alla människor. Det gick ut först till judarna, som till större delen avvisade det. Då gick det vidare till hedningarna. "Ni (hedningarna) ... har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad." Men från hedningarna går det tillbaka till judarna. "(De) skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni får."

Det är skillnad på ordningen som evangeliet går ut. Först till judarna, sedan till hedningarna. Men inför Gud är alla syndare som är beroende av Guds nåd. "Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla."

"Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra." (Rom 11:29)

Detta ord tillämpas ofta på dopet. Läser man sammanhanget så är det förstås inte dopet Paulus har talat om, utan tvärtom gäller det människor som inte är döpta - de judar som inte kommit till tro på evangelium. Dessa är, trots sin otro, kallade av Gud. Och Gud ångrar varken att Han har kallat dem eller de gåvor (t ex den heliga Skrift och evangeliets löften) som Han har gett dem. Gud står fast vid sin kallelse. Strax tidigare har vi ju läst att om de inte förblir i sin otro så kommer de att föras tillbaka.

Om detta gäller de judar som inte tror, så gäller det också alla andra som har kallats av Gud. Därför tillämpar vi detta ord också på dopet. Om du är döpt, så har Gud kallat dig. Och även om du inte tror, så står Gud fast. Alla som tror på Guds löften i dopet tas emot, oavsett om vi fallit av på vägen. I dopet har vi löftet om syndernas förlåtelse och barnaskap hos Gud, för Kristi skull. Detta står fast. "Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra."

"I fråga om evangelium är de fiender för er skull, men i fråga om utkorelsen är de älskade för fädernas skull." (v.28)

Vi läser om hur många av judarna var fiender mot evangeliet och därmed också mot de troende. T ex säger Kristus till församlingen i Smyrna:

"Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga." (Upp 2:9)

Trots detta hat mot Guds sanna barn är de älskade. Inte bara som människor som Kristus dött för, utan också för fädernas skull. Gud utvalde Abraham för att frälsa världen. Och Abrahams avkomlingar är de första som är kallade till denna frälsning. Evangeliet skulle gå till "juden först". 

"Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra." (v.29)

Guds Ord står fast. Guds frälsningsvilja står fast. Guds löften står fast. "Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet?" (Rom 3:3) Gud kallar fortfarande till omvändelse.

I Romarbrevets 9e kapitel kommer Paulus in på frågan om hur Israels otro går ihop med Guds löften om frälsning för Israel. 

Det första svaret han ger är: "Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn." (v.6b-7a) Med andra ord: löftet om frälsning till Israel har inte slagit fel, eftersom det inte syftar till det jordiska Israel. Paulus utvecklar detta i två riktningar i kap 9. Han talar istället om vilka det är som löftet gäller: "Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande." (v.8) Och han visar att detta är helt i linje med vad som faktiskt står i GT: Gud har rätt att välja vem Han vill, och så har Han också gjort tidigare (v.10-13). Den som har invändningen att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel på grund av deras härstamning har det gamla förbundets skrifter mot sig: Gud utvalde Jakob och därmed Israel, trots att om man såg till härstamningen så skulle Esau vara den som hade "rätt" att göra anspråk. 

Från slutet av kap 9 och genom hela kap 10 talar Paulus om frågan utifrån rättfärdigheten genom tron. Gud har erbjudit Israel rättfärdigheten genom tron, men de flesta har förkastat den. 

"Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam." (Rom 9:32-33)

"De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud." (10:3)

Detta till skillnad från hedningarna, som inte sökte rättfärdighet, men som har förts till tro på evangelium:

"...hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro." (Rom 9:30)

"Först säger Mose: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede . Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig." (10:19-20)

Att det jordiska Israel inte blivit frälst beror därför på att de inte tagit emot Guds gåva utan har vänt sig bort:

"Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk." (10:21)

Detta väcker den motsatta frågan i kap 11. Om det inte är så att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel, utan löftet istället gäller dem som tror evangelium - och detta är främst hedningar - betyder det att Gud har förkastat det jordiska Israel? 

"Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk?" (Rom 11:1)

På detta svarar Paulus nej. Gud frälser judar. Paulus själv är jude. (v.1) 

Och det har dessutom varit likadant under gamla förbundets tid: Inte alls alla har varit troende, Guds barn, utan endast "en rest": "På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd." (v.5) 

När evangeliet nu går till hedningarna så innebär det inte att judarna är uteslutna, utan tvärtom förkunnar Paulus för hedningarna i hopp om att judarnas avund ska väckas, så att de också ska komma till tro på evangelium (v.11-14)

Det som har skett är något oväntat och på sätt och vis onaturligt, när hedningar tror evangelium medan många judar förkastar det. I kap 9 uttryckte Paulus det så här:

"De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen." (Rom 9:4-5)

Ändå tror de inte. Paulus skriver nu om denna situation med bilden av ett olivträd. Judarna hör av naturen till detta träd, men genom sin otro har många brutit sig bort från trädet. Hedningar som tror har däremot, "mot naturen", inympats på trädet. Det betyder förstås att om en otroende jude kommer till tro så är det betydligt mer naturligt att han förs tillbaka till det träd som han från början hörde till. Paulus säger till den troende hedningen:

"Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd." (Rom 11:24)

---

I detta sammanhang kommer verserna om att hela Israel ska bli frälst. Både om vi ser på sammanhanget och till ordalydelsen så går de i samma riktning.

I sammanhanget så har Paulus först diskuterat frågan hur det går ihop med Guds löften i GT att de flesta judar inte tror. Och svaret är att löftena om att hela Israel ska bli frälst är inte givna till det jordiska Israel ("Israel är inte alla som kommer från Israel"). Löftet innebär att Gud frälser alla som tror på Messias. Detta betyder inte att Gud har förskjutit Israel, utan frälsningen är öppen för alla. 

Att i detta sammanhang skriva att löftet gäller det jordiska Israel, men i den sista tiden, skulle göra att hela den föregående diskussionen är överflödig. Svaret som påbörjas i kap 9 är då helt vilseledande. "Ty (!) Israel är inte alla som kommer från Israel", är helt irrelevant (trots att "ty" anger en förklaring), eftersom löftet ändå gäller det jordiska Israel. 

Ser vi till ordalydelsen så säger den samma sak: Paulus beskriver hur en del av Israel är förstockat (och därmed finns det också en annan del som tror), medan hedningar kommer till tro. Och det är på detta sätt som hela Israel ska bli frälst: Alltså, genom att "förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in" - på detta sätt (houtws) är det som hela Israel ska bli frälst.