Gud har frälst oss på ett oväntat sätt. Först genom att sända sin Son, Jesus Kristus.

"Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod. Så ville han visa sin rättfärdighet , eftersom han i sitt tålamod hade lämnat de tidigare begångna synderna ostraffade. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han både är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.
" (Rom 3:25-26)

Gud har gjort, det vi inte kunde göra. I Sonen är vi helt och fullt rättfärdiga, medan Sonen fick bära all vår skuld.

Sedan har detta budskap gått ut i världen. Först till judarna. Några trodde, men de flesta förkastade de goda nyheterna. Då gick det vidare till oss hedningar: Kristus har dött också för oss och alla våra synder är sonade. Och många hedningar kom till tro. Och genom deras tro skulle judarna också få tillbaka evangeliet, genom att deras avund eller nyfikenhet väcks, när de ser att Guds ord ändå tas emot också av hedningar.

Varken Guds frälsning genom sin Son eller hur budskapet skulle ta den väg det tog skulle ha varit det sätt som vi skulle ha räknat ut. Men Gud har sina vägar. Vägar som är högra än våra.

"O vilket djup av rikedom och vishet
och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar
och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne
eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom
något som han måste betala igen? Av honom, genom honom
och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter,
amen." (Rom 11:33-36)

"Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad. Så har nu också de varit olydiga för att de skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni får. Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla." (Rom 11:30-32)

Evangeliet gäller alla människor. Det gick ut först till judarna, som till större delen avvisade det. Då gick det vidare till hedningarna. "Ni (hedningarna) ... har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad." Men från hedningarna går det tillbaka till judarna. "(De) skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni får."

Det är skillnad på ordningen som evangeliet går ut. Först till judarna, sedan till hedningarna. Men inför Gud är alla syndare som är beroende av Guds nåd. "Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla."

"Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra." (Rom 11:29)

Detta ord tillämpas ofta på dopet. Läser man sammanhanget så är det förstås inte dopet Paulus har talat om, utan tvärtom gäller det människor som inte är döpta - de judar som inte kommit till tro på evangelium. Dessa är, trots sin otro, kallade av Gud. Och Gud ångrar varken att Han har kallat dem eller de gåvor (t ex den heliga Skrift och evangeliets löften) som Han har gett dem. Gud står fast vid sin kallelse. Strax tidigare har vi ju läst att om de inte förblir i sin otro så kommer de att föras tillbaka.

Om detta gäller de judar som inte tror, så gäller det också alla andra som har kallats av Gud. Därför tillämpar vi detta ord också på dopet. Om du är döpt, så har Gud kallat dig. Och även om du inte tror, så står Gud fast. Alla som tror på Guds löften i dopet tas emot, oavsett om vi fallit av på vägen. I dopet har vi löftet om syndernas förlåtelse och barnaskap hos Gud, för Kristi skull. Detta står fast. "Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra."

"I fråga om evangelium är de fiender för er skull, men i fråga om utkorelsen är de älskade för fädernas skull." (v.28)

Vi läser om hur många av judarna var fiender mot evangeliet och därmed också mot de troende. T ex säger Kristus till församlingen i Smyrna:

"Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga." (Upp 2:9)

Trots detta hat mot Guds sanna barn är de älskade. Inte bara som människor som Kristus dött för, utan också för fädernas skull. Gud utvalde Abraham för att frälsa världen. Och Abrahams avkomlingar är de första som är kallade till denna frälsning. Evangeliet skulle gå till "juden först". 

"Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra." (v.29)

Guds Ord står fast. Guds frälsningsvilja står fast. Guds löften står fast. "Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet?" (Rom 3:3) Gud kallar fortfarande till omvändelse.

I Romarbrevets 9e kapitel kommer Paulus in på frågan om hur Israels otro går ihop med Guds löften om frälsning för Israel. 

Det första svaret han ger är: "Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn." (v.6b-7a) Med andra ord: löftet om frälsning till Israel har inte slagit fel, eftersom det inte syftar till det jordiska Israel. Paulus utvecklar detta i två riktningar i kap 9. Han talar istället om vilka det är som löftet gäller: "Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande." (v.8) Och han visar att detta är helt i linje med vad som faktiskt står i GT: Gud har rätt att välja vem Han vill, och så har Han också gjort tidigare (v.10-13). Den som har invändningen att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel på grund av deras härstamning har det gamla förbundets skrifter mot sig: Gud utvalde Jakob och därmed Israel, trots att om man såg till härstamningen så skulle Esau vara den som hade "rätt" att göra anspråk. 

Från slutet av kap 9 och genom hela kap 10 talar Paulus om frågan utifrån rättfärdigheten genom tron. Gud har erbjudit Israel rättfärdigheten genom tron, men de flesta har förkastat den. 

"Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam." (Rom 9:32-33)

"De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud." (10:3)

Detta till skillnad från hedningarna, som inte sökte rättfärdighet, men som har förts till tro på evangelium:

"...hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro." (Rom 9:30)

"Först säger Mose: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede . Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig." (10:19-20)

Att det jordiska Israel inte blivit frälst beror därför på att de inte tagit emot Guds gåva utan har vänt sig bort:

"Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk." (10:21)

Detta väcker den motsatta frågan i kap 11. Om det inte är så att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel, utan löftet istället gäller dem som tror evangelium - och detta är främst hedningar - betyder det att Gud har förkastat det jordiska Israel? 

"Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk?" (Rom 11:1)

På detta svarar Paulus nej. Gud frälser judar. Paulus själv är jude. (v.1) 

Och det har dessutom varit likadant under gamla förbundets tid: Inte alls alla har varit troende, Guds barn, utan endast "en rest": "På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd." (v.5) 

När evangeliet nu går till hedningarna så innebär det inte att judarna är uteslutna, utan tvärtom förkunnar Paulus för hedningarna i hopp om att judarnas avund ska väckas, så att de också ska komma till tro på evangelium (v.11-14)

Det som har skett är något oväntat och på sätt och vis onaturligt, när hedningar tror evangelium medan många judar förkastar det. I kap 9 uttryckte Paulus det så här:

"De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen." (Rom 9:4-5)

Ändå tror de inte. Paulus skriver nu om denna situation med bilden av ett olivträd. Judarna hör av naturen till detta träd, men genom sin otro har många brutit sig bort från trädet. Hedningar som tror har däremot, "mot naturen", inympats på trädet. Det betyder förstås att om en otroende jude kommer till tro så är det betydligt mer naturligt att han förs tillbaka till det träd som han från början hörde till. Paulus säger till den troende hedningen:

"Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd." (Rom 11:24)

---

I detta sammanhang kommer verserna om att hela Israel ska bli frälst. Både om vi ser på sammanhanget och till ordalydelsen så går de i samma riktning.

I sammanhanget så har Paulus först diskuterat frågan hur det går ihop med Guds löften i GT att de flesta judar inte tror. Och svaret är att löftena om att hela Israel ska bli frälst är inte givna till det jordiska Israel ("Israel är inte alla som kommer från Israel"). Löftet innebär att Gud frälser alla som tror på Messias. Detta betyder inte att Gud har förskjutit Israel, utan frälsningen är öppen för alla. 

Att i detta sammanhang skriva att löftet gäller det jordiska Israel, men i den sista tiden, skulle göra att hela den föregående diskussionen är överflödig. Svaret som påbörjas i kap 9 är då helt vilseledande. "Ty (!) Israel är inte alla som kommer från Israel", är helt irrelevant (trots att "ty" anger en förklaring), eftersom löftet ändå gäller det jordiska Israel. 

Ser vi till ordalydelsen så säger den samma sak: Paulus beskriver hur en del av Israel är förstockat (och därmed finns det också en annan del som tror), medan hedningar kommer till tro. Och det är på detta sätt som hela Israel ska bli frälst: Alltså, genom att "förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in" - på detta sätt (houtws) är det som hela Israel ska bli frälst. 

I en artikel om Rom 11:25-32 skriver Ronald Muetzel angående översättningen av 11:26 ("Och det är så hela Israel skall bli frälst"):

The Living Bible paraphrase renders: “And then all Israel will be saved.” Legitimate translations don’t even attempt to introduce a time concept into the outws. It is only the interpreters who expect a first stage conversion of Gentiles to be followed by a second stage, mass conversion of all Jews that would like to see a time concept in this word. The word itself does not permit it. outws means “so” or “thus” in the sense of “in this manner.”

Det är därför något anmärkningsvärt att tidsaspekten är vanlig i de nyare svenska översättningarna:

NT-81 översätter: "Men då ska hela Israel bli räddat". Giertz skriver: "När det har skett, då skall hela Israel bli frälst" och på liknande sätt översatte tidigare Hedegård: "När detta har skett, skall hela Israel bli frälst". Och naturligtvis den svenska versionen av Levande Bibeln: "Först då kommer hela Israel att bli frälst."

Med sådana översättningar är det inte så underligt att föreställningen om en allmän judeomvändelse vid tidens slut är vanlig i svensk kristenhet. Av de nyare översättningarna översätter Folkbibeln och den lite ovanligare Svensk Kyrkobibel (Per Jonssons översättning) riktigt: "Och det är så hela Israel skall bli frälst" (Folkbibeln) och "På så sätt blir hela Israel saligt" (Svensk Kyrkobibel). (Även Nya Världen översätter här rätt ["...och på det sättet skall hela Israel bli räddat"], men den används - av goda skäl - inte särskilt mycket inom kristenheten.)

Bland de äldre översättningarna är det däremot vanligare med den rätta översättningen:

...och så skall hela Israel bliva frälst (1917)

Och så skall hela Israel frälsas (Myrberg)

...och så skall hela Isral bliva frälst (Åkeson)

...och så warder hele Jsrael saligh (Gustav Wasas Bibel)

Samtidigt som de nyare översättningarna förstås påverkar kristenheten, så har också översättningarna påverkats att göra denna ändring. outws betyder "så" och inte "då", så det är behöver inte råda någon tvekan om hur själva versen ska översättas. I nästa blogginlägg ska tolkningen att det ska ske en allmän judeomvändelse vid tidens slut granskas utifrån hela sammanhanget.

Fotnot: Bloggplatsen tillåter tydligen inte grekiska bokstäver. I alla fall har jag inte hittat något sätt att få det rätt på. Om någon vet hur man får det att fungera är jag tacksam för hjälp.

I detta inlägg ska vi se lite närmare på de två texter Paulus citerar för att visa att "hela Israel" ska bli frälst. Båda är från Jesaja. Den första från det 27e kapitlet. Här citeras den med lite sammanhang.

Har han slagit Israel, så som han slog dem som slog hans folk?
Eller dräpte han Israel, så som dess dråpare blev dräpta?
Nej, väl tillrättavisade han folket när han förkastade och försköt det,
väl ryckte han bort det med sin hårda vind på östanstormens dag.
Men därför blir också Jakobs missgärning försonad,
och detta blir följden av att deras synder tas bort (Jes 27:7-9a)

Gud tillrättavisade Israel, men Han slog dem inte som Han slog andra folk. Han dräpte dem inte, utan tillrättavisade dem. Alla gick alltså inte förlorade.

Den andra texten är från det 59e kapitlet. Jag citerar här med lite mer sammanhang:

Våra överträdelser inför dig är många,
våra synder vittnar emot oss. Ja, våra överträdelser har vi för våra ögon,
vi känner våra missgärningar.
Vi har gjort uppror och förnekat HERREN,
vi har vikit bort från vår Gud. Vi har talat förtryck och upproriskhet,
lögnaktiga ord som vi tänkt ut i våra hjärtan
har vi fört fram.
Rättvisan trängs tillbaka, rättfärdigheten står långt borta,
ja, sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram.
Sanningen har försvunnit, och den som vänder sig ifrån det onda blir plundrad.

Detta såg HERREN, och det misshagade honom att ingen rättvisa fanns.
Han såg att ingen trädde fram, han förundrade sig över att ingen grep in.
Då hjälpte honom hans egen arm, och hans rättfärdighet understödde honom.
Han klädde sig i rättfärdighet som i ett pansar
och satte frälsningens hjälm på sitt huvud.
Han klädde sig i hämndens dräkt som i en livklädnad
och svepte in sig i nitälskan som i en mantel.
Efter deras gärningar skall han vedergälla dem.
Vrede över hans motståndare, vedergällning över hans fiender.
Kustländerna skall han vedergälla för vad de har gjort.
Så skall man frukta HERRENS namn i väster
och hans härlighet där solen går upp.
När fienden bryter fram lik en flod,
skall HERRENS Ande driva honom på flykten.
Återlösaren skall komma till Sion och till dem i Jakob som vänder om från sin överträdelse,
säger HERREN.

Detta är det förbund som jag å min sida gör med dem, säger HERREN: Min Ande som är över dig, och mina ord som jag har lagt i din mun skall inte vika ur din mun eller ur dina barns eller barnbarns mun från nu och till evig tid, säger HERREN. (Jes 59:12-21)

Israel har alltså syndat mot Herren, men Herren kommer ändå och frälser dem. Vi kan notera att det står att Återlösaren kommer till "dem i Jakob som vänder om från sin överträdelse", dvs löftet är inte att alla blir frälsta utan vissa.

Vi ser alltså att Paulus citerar två texter från Jesaja där Gud talar om frälsning för Israel. I det ena fallet att Israel blivit tuktat, men inte utrotat, så vissa ändå blir frälsta, trots deras synd mot Gud. I det andra fallet om att Israel syndat, men trots detta kommer Gud och frälser alla som vänder om.

---

Så visar Paulus igen hur det som händer nu när löftena uppfylls stämmer precis med GT.

Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel skall bli frälst (Rom 11:25-26a).

Hur blir "hela Israel" frälst?

Genom att "en del av Israel" är förstockat samtidigt som hedningar kommer till tro. Det är samma sak som Paulus beskrivit tidigare:

"Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem." (v.13-14)

Det finns två tolkningar bland goda lärare och utläggare vad "hela Israel" syftar på. Den ena tolkningen är att det handlar om alla utkorade judar. Detta kan man bygga på att hela Israel blir frälst genom att en del av Israel är förstockat, men vissa kommer till tro genom att hedningar kommer till tro och judar så blir avundsjuka och blir intresserade och så kommer till tro.

Den andra tolkningen är att "hela Israel" syftar på alla utkorade judar och hedningar. Detta kan man bygga på att både hedningar och judar kommer till tro, och på det sättet blir hela Israel frälst.

De båda tolkningarna bygger alltså på exakt samma skeende. Och det betyder också att skillnaden i tolkning endast är just en skillnad i tolkning och inte leder till någon läroskillnad. Båda tolkningarna beskriver samma sak, men använder termen "hela Israel" antingen för de utkorade judarna (men förnekar inte att också hedningar är utkorade och blir frälsta) eller för de utkorade judarna och hedningarna.

---

För att avgöra vilken tolkning som är den rätta så kan man dels se hur Paulus talar om Israel i detta sammanhang och dels vad de beläggtexter säger, som Paulus här citerar. I detta inlägg lämnar jag dock frågan öppen, eftersom båda tolkningarna ger en riktig beskrivning av vad som händer.