Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt. Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så. Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så, och själv gör på samma sätt? (Rom 2:1-3)

Efter att ha förklarat att de som lever i uppenbar ogudaktighet vänder resonemanget. Den som fördömer ogudaktigheten har själv ingen ursäkt. Den som dömer gör likadant. Och genom att döma andras synd så går man inte själv fri från domen, utan bekräftar istället domen.

Paulus skriver här inte om den yttre gärningen, att alla till det yttre lever lika ogudaktigt. Men i hjärtat är alla syndare. Jesus har förklarat:

"Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta." (Matt 5:27-28)

Och likadant är det med de andra buden. Den som är vred på sin broder är redan skyldig, inte först när man har mördat (Matt 5:21-22)

Det räcker inte med att fördöma den yttre handlingen, om man är har synden i sitt hjärta. Meningen med Guds bud är inte att vi ska se hur dåliga andra är. Utan att vi ska se oss själva, som vi är. Paulus fortsätter:

Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse? Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras. (Rom 2:4-5)

Gud vill inte först och främst att vi ska veta att andra människor förtjänar Guds dom, utan att vi själva gör det. Så att vi kan ångra vår synd.