Paulus skriver i Rom 1:18 att Guds vrede är uppenbar. I de följande verserna skriver han om varför Gud är vred:

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. (v.19-20)

Gud är vred för att människor, mot bättre vetande, förnekar Honom. De följande verserna beskriver detta:

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. (v.21-23)

Som en dom över denna ogudaktighet utelämnar Gud människor till uppenbar omoral:

Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.

Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. (Rom 1:21-28)

Det omoraliska livet är alltså inte bara en orsak till Guds vrede. Det är också en Guds dom över ogudaktigheten. Gud straffar synd med synd. Och det kanske mest uppenbara är när människan byter ut det naturliga sexuella umgänget mot ett onaturligt. Det motsvaras av att Gud byts ut mot falska gudar. Skaparen förnekas. Och skapelsen förnekas, genom att man lever på ett sätt "som är mot naturen".

---

När till och med kyrkor och samfund i Sverige vill välsigna homosexualitet så är detta ett sätt som Guds vrede över vårt land och vår kultur uppenbarar sig. Låt oss be för vårt land, att Gud istället förbarmar sig.

"Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen." (Rom 1:18)

När Paulus har skrivit att han vill förkunna evangelium för församlingen i Rom börjar han att skriva om Guds vrede över synden. Detta är inte evangelium, goda nyheter, utan en nödvändig bakgrund till de goda nyheterna.

Paulus skriver först om den uppenbara ogudaktigheten, avguderiet, sexuell omoral, och sedan alla möjliga synder:

"De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa." (Rom 1:29-31)

Den uppenbara orättfärdigheten är dock inte den enda. Orättfärdigheten finns först och främst i hjärtat. Den skriver Paulus om sen och den gäller alla människor.

---

Mer om hur också den mindre uppenbara orättfärdigheten också står under Guds vrede senare. Men först lite mer om Romarbrevets första kapitel i de följande bloggarna.

"Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro." (Rom 1:17)

Efter att ha hälsat församlingen och skrivit om sin önskan att förkunna evangelium för dem, sammanfattar Paulus innebörden av evangeliet. Han gör det genom att citera från profeten Habackuk. Evangeliet är ju inget nytt budskap, utan något som Gud "har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna" (Rom 1:2).

Om man ser till sammanhanget hos Habackuk så har profeten klagat över folkets synd och Gud har talat om att Han kommer att sända ett annat folk, kaldeerna, som en dom över Juda. Detta folk beskrivs som starkt, men självsvåldigt: "De är fruktansvärda och hemska, de avgör själva vad som är lag och rätt." (Hab 1:7) "Så drar de vidare som vinden, de fortsätter framåt  och ådrar sig skuld. Deras egen styrka är deras gud." (v.11) De litar på sin egen styrka, inte på Gud.

Habackuk frågar därför Gud hur Gud kan tillåta kaldeernas synd. Och Gud svarar att också kaldeerna kommer att straffas. I detta sammanhang säger Gud:

"Se, uppblåst och oärlig är hans själ i honom. Men den rättfärdige skall leva genom sin tro." (Hab 2:4)

Vi ser motsättningen. Den rättfärdige litar på Gud. Den orättfärdige litar på sig själv. Detta gäller både för människor som försöker hålla Guds lag och, som här, människor som lever uppenbart ogudaktigt. Vi är ju alla orättfärdiga. Att lita på sig själv är därför dödsdömt.