Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen. (Rom 9:1-5)

Paulus älskade sina landsmän. De flesta av dem hade inte trott på Kristus, utan förkastat evangelium. Men Paulus önskar deras frälsning så högt att han önskar att han vore skild från Kristus, om det skulle hjälpa hans bröder.

Dessa är inte bara Paulus landsmän, utan det var israeliterna som Gud hade gett löftena och alla förebilder till. Gud hade gjort dem till sitt folk. Han hade slutit förbund med dem. Han hade gett dem sin lag och föreskrivit en tempelgudstjänst som förebildade Kristi offer. Han hade gett dem löften om Messias. Fäderna hade trott löftena och från dessa kom alla judarna. Ja, Kristus själv, var jude, Han som också är Gud och över allting. Ändå trodde inte dessa judar. Tragedin blir så mycket mer påtaglig när de på ett sätt stod så nära evangelium: De deltog i offrandet som förebildade Kristi offer, läste Skrifterna osv. 

Paulus säger därför som Mose: "Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning." Mose hade ju tidigare vädjat för folket, sedan de tillbett guldkalven.

Mose gick tillbaka till HERREN och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." (2 Mos 32:31-32)

Efter att ha förklarat frälsningen i Kristus, om rättfärdiggörelsen genom tro, det nya livet, om Anden och hoppet, om hur inget kan skilja oss från Kristi kärlek, så kommer frågan: Dessa löften var givna till judarna, men så många av Paulus landsmän avvisar evangeliet. Hur går det ihop?

Paulus tar därför upp frågan om Israel i hela tre kapitel här i Romarbrevet (förutom i alla verser, både tidigare och senare, där frågan också kommer upp, även om det inte är huvudfrågan):

Rom 9:1-29 Israel och utkorelsen

Rom 9:30-10:21 Israel och rättfärdigheten genom tron

Rom 11 Israel och hedningarna

Dessa kapitel är det nästa vi ska titta på.

Också nästa tema som Paulus tar upp i Romarbrevet 5 återkommer i kapitel 8: Vissheten om att vi får gå fria i domen. 

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. (Rom 5:6-11) 

I kapitel 8 tar Paulus åter upp att Gud visat att Han inte tänker fälla oss i domen och går sedan vidare till det mindre, men som vi också kan oroa oss för: Att något skapat ska kunna skilja oss från Kristus. 

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.

Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (v.31-39)

Detta är också en naturlig fortsättning på det Paulus både i kap 5 och kap 8 strax innan skrivit om Anden och hoppet. Vi får ju Guds Ande genom evangelium och det är också genom evangeliet vi har detta hopp: Våra synder är sonade, därför får vi gå fria i domen. Ja, när Gud nu visat sin kärlek till oss genom att sända sin Son för våra synder medan vi var Guds fiender, hur mycket säkrare ska vi nu inte bli frälsta när Gud har gett oss sin Ande? Vi är nu Guds vänner, eftersom våra synder är sonade och Gud har skänkt oss tron.

När vi då ser på det skapade, som ligger under förgängelsen, så vet vi att det inte kommer att bestå. Det bleknar när vi ser det i ljuset av Kristi person och försoning: Gud Sonen själv, Han genom vilken allt har blivit till, blev människa och spikades fast på ett kors för oss och dog. Vad kan då något skapat göra mot oss? Vi får lida i världen, men "i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss".

Amen. 

Om man läser Romarbrevet 5-8 så kan man se att kapitel 6 och 7 liksom är inskjutna som en parantes mellan kapitel 5 och 8. Det är förstås en fråga om perspektiv ibland, vad som är parantes och vad som är huvudsak, men klart är i alla fall att det är en tydlig kontinuitet mellan kapitel 5 och kapitel 8. Här ska vi se på en del av denna kontinuitet.

Romarbrevet 5 talar om följderna av rättfärdiggörelsen genom tron. Paulus skriver där:

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.

Just detta om Anden och hoppet utvecklar Paulus vidare i kapitel 8:

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt. Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. (v.18-27)

Samma tanke som i Rom 5:5 återkommer i 8:23: Anden som en garanti för hoppets förverkligande. I den första versen skriver Paulus att "hoppet bedrar oss inte, ty..." vi har Guds kärlek i våra hjärtan eftersom Gud har gett oss sin helige Ande. Med andra ord, att vi har fått Guds Ande bekräftar att Gud kommer att föra hem oss till saligheten. I den andra versen kallar Paulus Anden för en "förstlingsfrukt". Förstlingsfrukten var det första av skörden och det bästa av förstlingsfrukten skulle offras åt Herren. På motsvarande sätt har Gud nu gett oss sin Ande, som en första gåva, i väntan på att vi når fram till hoppet och så att säga får resten av skörden.

Väntan på att nå fram till hoppet är också något om omnämns i början av kapitel 5 och sedan utvecklas i kapitel 8. Paulus skrev i kap 5: "Vi jublar i hoppet om Guds härlighet." Detta hopp är dock något vi ännu väntar på och medan vi väntar får vi räkna med lidande. Men "vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp". Lidandet i väntan på härligheten återkommer alltså sen i kapitel 8: "Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår." Också i denna väntan hjälper Anden oss, inte enbart som bekräftelse på att vi kommer att få vad Gud har lovat, utan även rent konkret genom att be för oss. Vi lever nu i tro, utan att se. Vi ser "det här tidens lidanden" och vi lever i en kropp som bryts ner på grund av synden. Vi har ännu inte fått full gemenskap med Gud, det är vad vi väntar på. Men "Anden ber för de heliga så som Gud vill". Det är full gemenskap i Treenigheten. Och genom Treenighetens gemenskap har vi en försmak på den fulla gudsgemenskapen: Vi har Guds Ande i våra bröst och Han ber för oss som Gud vill.