I Romarbrevets 9e kapitel kommer Paulus in på frågan om hur Israels otro går ihop med Guds löften om frälsning för Israel. 

Det första svaret han ger är: "Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn." (v.6b-7a) Med andra ord: löftet om frälsning till Israel har inte slagit fel, eftersom det inte syftar till det jordiska Israel. Paulus utvecklar detta i två riktningar i kap 9. Han talar istället om vilka det är som löftet gäller: "Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande." (v.8) Och han visar att detta är helt i linje med vad som faktiskt står i GT: Gud har rätt att välja vem Han vill, och så har Han också gjort tidigare (v.10-13). Den som har invändningen att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel på grund av deras härstamning har det gamla förbundets skrifter mot sig: Gud utvalde Jakob och därmed Israel, trots att om man såg till härstamningen så skulle Esau vara den som hade "rätt" att göra anspråk. 

Från slutet av kap 9 och genom hela kap 10 talar Paulus om frågan utifrån rättfärdigheten genom tron. Gud har erbjudit Israel rättfärdigheten genom tron, men de flesta har förkastat den. 

"Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam." (Rom 9:32-33)

"De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud." (10:3)

Detta till skillnad från hedningarna, som inte sökte rättfärdighet, men som har förts till tro på evangelium:

"...hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro." (Rom 9:30)

"Först säger Mose: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede . Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig." (10:19-20)

Att det jordiska Israel inte blivit frälst beror därför på att de inte tagit emot Guds gåva utan har vänt sig bort:

"Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk." (10:21)

Detta väcker den motsatta frågan i kap 11. Om det inte är så att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel, utan löftet istället gäller dem som tror evangelium - och detta är främst hedningar - betyder det att Gud har förkastat det jordiska Israel? 

"Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk?" (Rom 11:1)

På detta svarar Paulus nej. Gud frälser judar. Paulus själv är jude. (v.1) 

Och det har dessutom varit likadant under gamla förbundets tid: Inte alls alla har varit troende, Guds barn, utan endast "en rest": "På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd." (v.5) 

När evangeliet nu går till hedningarna så innebär det inte att judarna är uteslutna, utan tvärtom förkunnar Paulus för hedningarna i hopp om att judarnas avund ska väckas, så att de också ska komma till tro på evangelium (v.11-14)

Det som har skett är något oväntat och på sätt och vis onaturligt, när hedningar tror evangelium medan många judar förkastar det. I kap 9 uttryckte Paulus det så här:

"De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen." (Rom 9:4-5)

Ändå tror de inte. Paulus skriver nu om denna situation med bilden av ett olivträd. Judarna hör av naturen till detta träd, men genom sin otro har många brutit sig bort från trädet. Hedningar som tror har däremot, "mot naturen", inympats på trädet. Det betyder förstås att om en otroende jude kommer till tro så är det betydligt mer naturligt att han förs tillbaka till det träd som han från början hörde till. Paulus säger till den troende hedningen:

"Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd." (Rom 11:24)

---

I detta sammanhang kommer verserna om att hela Israel ska bli frälst. Både om vi ser på sammanhanget och till ordalydelsen så går de i samma riktning.

I sammanhanget så har Paulus först diskuterat frågan hur det går ihop med Guds löften i GT att de flesta judar inte tror. Och svaret är att löftena om att hela Israel ska bli frälst är inte givna till det jordiska Israel ("Israel är inte alla som kommer från Israel"). Löftet innebär att Gud frälser alla som tror på Messias. Detta betyder inte att Gud har förskjutit Israel, utan frälsningen är öppen för alla. 

Att i detta sammanhang skriva att löftet gäller det jordiska Israel, men i den sista tiden, skulle göra att hela den föregående diskussionen är överflödig. Svaret som påbörjas i kap 9 är då helt vilseledande. "Ty (!) Israel är inte alla som kommer från Israel", är helt irrelevant (trots att "ty" anger en förklaring), eftersom löftet ändå gäller det jordiska Israel. 

Ser vi till ordalydelsen så säger den samma sak: Paulus beskriver hur en del av Israel är förstockat (och därmed finns det också en annan del som tror), medan hedningar kommer till tro. Och det är på detta sätt som hela Israel ska bli frälst: Alltså, genom att "förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in" - på detta sätt (houtws) är det som hela Israel ska bli frälst. 

De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam. (Rom 9:32b-33)

Paulus citerar här från två olika ställen i Jesaja:

"Håll HERREN Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan och den ni bävar för. Han skall vara en helgedom. Men för Israels båda hus skall han vara en stötesten och en klippa till fall och för Jerusalems invånare en snara och en fälla.  Många bland dem skall snubbla, falla och krossas, snärjas och tas till fånga." (Jes 8:13-15)

"Därför säger Herren HERREN så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten,  en dyrbar hörnsten,  en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly." (Jes 28:16)

Vi ser att Paulus sätter samman "stötestenen" med "grundstenen". Om vi läser sammanhanget i det första citatet från Jesaja kan vi se att det är helt riktigt. Stötestenen är ju Herren Sebaot själv. Och den enda Klippan är Herren:

"Förtrösta på HERREN till evig tid, ty HERREN HERREN är en evig klippa." (Jes 26:4)

Ty vem är Gud förutom HERREN, vem är en klippa utom vår Gud? (Ps 18:32)

Klippan till frälsning är alltså också en stötesten. Och Paulus visar här att det som blir till frälsning för vissa blir till fall för andra och att det inte strider mot GT att stenen läggs i Sion och många judar ändå inte tror. Det står att just för "Israels hus" och för "Jerusalems invånare" ska stenen bli till fall. Det betyder inte att Jesus Kristus inte är en klippa till fall också för hedningar, men det betyder att det inte finns någon motsättning mellan att löftet gavs till judarna och att många judar inte tror. Detta är också vad profeten Simeon i templet säger, när han möter Messias som bärs fram för att helgas:

"Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt." (Luk 2:34)

Jesus själv lärde också detta, utifrån Psaltaren:

"Jesus sade till dem: 'Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon? Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.'" (Matt 21:42-43)

Och Petrus citerar versen både i sitt första brev och när han står inför Stora rådet:

"För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem. Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet." (1 Pet 2:7-10)

"Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:10b-12)

I dessa tre verser ovan ser vi hur Jesus talar om sig själv både som en sten som förkastas och som blir en hörnsten. Psalm 118:22ff går i uppfyllelse i Jesus. Han använder versen här för att varna judarna för att Guds rike kommer att tas ifrån dem på grund av deras otro och istället kommer att folk som bär frukt att få riket. Tanken är väldigt lik den Paulus för fram. I första Petrusbrev är fokus istället på hednafolkens upptagande, medan Petrus i sitt tal inför Stora rådet framhåller att Kristus blivit förkastad, men att han nu står där som Frälsare och inbjuder därmed också Stora rådet att tro på Honom som de förkastat.

På liknande sätt är betoningarna i Romarbrevet olika. Här i nioende och tioende kapitlen är betoningen mer på att Israel förkastat frälsningen och stött emot stötestenen, medan det elfte kapitlet betonar Guds vilja att frälsa judarna, att det finns en rest kvar och att också fler inympas. Budskapet är detsamma, men det är utifrån olika perspektiv och frågeställningar: "Denne är satt till fall och upprättelse för många". Han är en klippa till frälsning och till fall.

Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. (Rom 9:30-31)

Det sägs ibland att det enda vi ska göra för att bli frälsta är att låta bli att kämpa, låta bli att sträva och bara låta Gud göra sitt verk. Vi kan ju t ex se att hedningarna som inte strävade, de "vann rättfärdigheten" genom tron, medan judarna som strävade inte nådde fram.

Detta paradoxala förhållande håller Paulus fram här i avsnittet när det gäller rättfärdigheten genom tron. Judarnas strävande går emot rättfärdigheten genom tron och därför är det inte alls underligt att de strävat men ändå inte nått fram: "Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar." (v.32a)

Att människor som inte strävar efter rättfärdighet också går förlorade tas inte upp här, men på många andra ställen i Bibeln. Tidigare i Romarbrevet sammanfattade Paulus människans situation:

"Hur är det då? Har vi något företräde? Nej, inte alls! Vi har ju redan anklagat både judar och greker för att alla vara under syndens välde." (Rom 3:9) Det betydde att alla stod under Guds vrede (1:18) och därför behövde den frälsning som uppenbaras i evangeliet (1:17; 3:21ff). Men alla hade inte tagit emot denna frälsning.

[Och i Filipperbrevets tredje kapitel skriver Paulus och varnar både för lagiskhet (v.1ff) och för laglöshet (v.18f), det vill säga både strävande att vinna rättfärdighet genom lagen och ett liv där man inte bryr sig om Guds lag. Båda leder till fördärvet. Det som uttryckligen nämns är att de som "bara tänker på det jordiska" de "får sitt slut i fördärvet" (v.19).]

Å andra sidan lär Paulus också att den som strävar ändå kan bli frälst. Det kommer fram med hans eget exempel:

"Ni har ju hört hur jag tidigare uppträdde som jude, hur jag ytterst våldsamt förföljde Guds församling och försökte utrota den, och hur jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar. Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika evangelium om honom bland hedningarna." (Gal 1:13-16a)

Att det inte beror på människans avstående från strävan framgår också av vad Paulus skrivit tidigare i Romarbrevets nionde kapitel: "Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet." (v.16) Om det inte beror på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet, så är slutsatsen inte att det beror på att människan istället avstår från att sträva. Motsättningen är mellan Gud och människa, inte mellan olika inställningar hos människor. Det beror på Gud, inte på människans inställning, kamp eller avsaknad av kamp.

Det som Paulus här framhåller är därför paradoxalt. Judarna har strävat efter att hålla lagen. Att de inte når fram till rättfärdigheten genom tron är inte underligt, eftersom de inte förstår lagen rätt (vilket kap 10 förklarar ytterligare). Att hedningarna vinner denna rättfärdighet är däremot underligt. Judar och hedningar har samma skuld. Vad Paulus här framhåller är att den förtjänst som judarna kan vilja peka på, det är egentligen ingen förtjänst utan något GT fördömer: 

"De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam." (v.32b-33)

Det bemöter invändningen att "Guds ord skulle ha blivit om intet" (9:6) utifrån ett nytt perspektiv, men det förklarar inte det paradoxala med att hedningar kommit till tro, trots att de har samma skuld som judar som inte kommit till tro.

Mer om stötestenen i nästa inlägg.

Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam. (Rom 9:30-33)

Tidigare har Paulus skrivit om hur det går ihop med utkorelsen att det är så många judar som inte blivit frälsta, nu när löftena är uppfyllda. I Rom 9:1-29 visar Paulus att det är helt i linje med hur utkorelsen läggs fram i GT. Gud har aldrig frälst på grund av människans egen förtjänst eller ursprung och vi har inget i oss själva vi kan hänvisa till för vår frälsning. Inte ens en sådan sak som vårt släktskap, som ju inte är något vi själva kunnat åstadkomma. Utkorelsen gäller inte köttet utan tron, det vill säga det är inte de som är av den viss släkt som blir frälsta utan det är de troende. 

Här visar Paulus att det också stämmer med rättfärdigheten genom tron. Också detta är ju något som GT lär och rättfärdigheten genom tron går inte ihop med rättfärdighet genom lagen. 

Därav uppkommer det paradoxala att hedningar som inte strävat alls efter rättfärdighet har vunnit rättfärdigheten genom tron, medan judar som strävat för att nå rättfärdigheten genom lagen inte nått fram till rättfärdighet.

Det kan se underligt ut, men det stämmer med vad som står om rättfärdigheten genom tron. Och därmed är det också utsagt i GT. Klippan, Kristus, blir till fall för alla som inte tror på Honom, men för dem som tror blir Han till frälsning. Och de som söker vinna rättfärdigheten genom sina egna gärningar, de tror inte på frälsningens Klippa.

---

Fotnot: "Utkorelsen gäller inte köttet utan tron, det vill säga det är inte de som är av den viss släkt som blir frälsta utan det är de troende." Denna mening kan behöva förklaras. Det har ibland lärts att Gud har utkorat människor utifrån att Han förutsett att de kommer att bli troende. Utkorelsen skulle alltså vara beroende av att människan kommer till tro. Bibeln lär det motsatta, att tron är beroende av att man är utkorad. Lukas skriver i Apostlagärningarna om hedningar som kommer till tro: "När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv." (Apg 13:48)

Luther lär ha sagt att Bibeln delades in i kapitel av en munk som satt på en vagn som skumpade medan munken drog streck mellan de olika kapitlen. Ett tydligt exempel är "Jesaja 53" som är en klar enhet, men där enheten börjar redan i slutet av kapitel 52. 

Här är ett annat exempel. Efter att Paulus skriver om Israel och utkorelsen kommer han nu in på ämnet som Israel och rättfärdigheten genom tron (9:30-10:21). Kanske har kapitelindeldningen här påverkats av att 10:1 börjar på liknande sätt som kapiteln 9:

"Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning." (9:1-3)

"Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta." (10:1) 

Att det handlar om en övergång redan i 9:30 är dock tydligt:

"Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro."

"Vad ska vi då säga?" markerar ofta en övergång (jfr 4:1, 6:1, men å andra sidan 3:5, 7:7. 8:31 och 9:14 där det inte markerar övergång). Det tydliga är här att ämnet "rättfärdighet som kommer av tro" är något som fortsätter från denna vers till slutet av kap 10.

Mer om Israel och rättfärdigheten genom tron i de följande blogginläggen.

Jag har ibland funderat över hur NT citerar GT. Det kan ibland vara svårt att förstå varför ett visst citat väljs istället för ett annat. Men ju mer man studerar det hela, desto mer ser man hur NT:s författare väljer citat som säger precis vad de vill ha sagt. Denna passage i Rosenius kommentar till Romarbrevet belyser hur ett studium av det sammanhang som citeras från i GT kan ge en djupare insikt i hur ett citat som från början kan se ut att vara helt taget ur dess sammanhang (så var mitt intryck) istället visar sig uttrycka precis det apostelns vill säga:

25 och 26. Såsom han ock säger hos Hosea: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade, henne skall jag kalla den älskade; och det skall ske, att på den ort, där det har varit sagt till dem: I ären icke mitt folk, där skola de kallas den levande Gudens barn.

Vad aposteln har anfört ur profeten Hosea, är väl ursprungligen talat om det avgudadyrkande folket av Israels tio stammar; men då detta folk nu hade gjort sig lika med hedningarna, och då denna profetia åsyftar Kristi nådefulla tid (Hos. 3:5), under vilken evangelium skulle predikas för 'hela skapelsen', för 'alla folk, som äro under himmelen'; så har aposteln här sett en av de många profetiorna om hedningarnas kallelse till Kristi rike - helst även alla hedningar egentligen äro avfällingar från de äldsta fädernas tro på den sanne Guden; ty den fromme Noa var en gång stamfader för dem alla. Och att aposteln anför orden till bevis för hedningarnas upptagande, det se vi av sammanhanget med v.24 Nu hade han väl kunnat finna mer uttryckliga profetior om hedningarna, särdeles hos Jesaja (t. ex. 49:6; 60:1-16; 66:19-23 m. fl.); men profeten Hosea har haft ett särskilt uppdrag av Herren att framställa just den sanning, som utgör apostelns ämne i detta kapitel, nämligen den att härkomst och andra yttre företräden icke hjälpa de avfallna, men att de genom bättring och tro återtages i Guds nåd. Ty utom att Hosea talat sådana ord, som aposteln här anfört (vilka läsas i Hos. 1:10; 2:23), så har denna profet också haft Guds befallning att i synliga bilder framställa Israels avfall. Först skulle han taga en sköka till hustru; och sedan skulle han med namnen på sina barn beteckna just detsamma, som står i vår text, då det ena barnet kallades 'Lo-Ammi', vilket betyder : 'icke mitt folk', och det andra 'Lo-Ruhama', d. ä. 'hon som icke finner förbarmande'. Härmed var nu folket avmålat såsom hedningar. Men en annan tid skulle komma, säger Herren, då han ville återkalla de avfallna och förkastade, och då även de som 'omvända sig och söka Herren, sin Gud, och David, sin konung', då de skulle 'med fruktan söka Herren och hans goda i kommande dagar' (Hos. 3:5). Då skulle inträffa, vad här av apostelns anföres: 'Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade skall jag kalla den älskade'. Den otrogna bruden hade återvänt till sin man och åter blivit omfattad med all kärlek; varom Herren ytterligare i v. 19 av samma Hoseas 2 kap. säger: 'Jag skall trolova mig med dig för evig tid; jag skall trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhärtighet; ja, i trofasthet skall jag trolova mig med dig, och du skall så lära känna Herren'.
    Och det skall ske, att på den ort, där det har varit sagt till dem: I ären icke mitt folk, där skola de kallas den levande Gudens barn. Orden 'på den ort' visa, att här icke skall fordras en yttre flyttning till Jerusalem eller Judalandet, utan varhelst de finnas, vilka erhållit domen: 'I ären icke mitt folk', där skola de bliva kallade 'den levande Gudens barn'. Men den domen: 'I ären icke mitt folk', har drabbat både Israels avfälliga stammar och övriga hedniska folk på alla trakter av jorden. Löftet innehåller således, att de skola delaktiggöras av det andliga goda, att de bliva 'den levande Gudens barn', och det på alla orter i världen. Kristi rike är ett andligt rike, och det 'himmelska Jerusalem' finnes på alla trakter, där Kristi evangelium förkunnas (Hebr. 12:22). Och de skola kallas icke blott Guds folk, utan ock Guds barn ('den levande Gudens barn', till skillnad från de döda gudarnas tillbedjare). De skola vara Guds barn i den fulla och andliga betydelse, som angives i kap. 8:15, 17 och 29, nämligen att de ock äro Guds arvingar, Kristi bröder och medarvingar, då han skall vara 'den förstfödde bland många bröder'. Och allt detta skall tillfalla sådana människor, som en gång voro 'icke Guds folk', 'icke älskade' (jämf. 1 Petr. 2:10; Ef, 2:11-22).
     Se då åter här nådens oändliga storhet! Och måtte vi aldrig vid så tröstliga löften förgäta, vad som kan angå oss, som läsa dem! Vilka äro väl dessa, som skola kallas 'den levande Gudens barn', Guds älskade? Aposteln sade i v. 25: 'Såsom sådana har man ock kallat oss, icke allenast av judarna, utan ock av hedningarna'. Dessa Guds barn och älskade äro alla av naturen 'vredens barn', men hava av Gud blivit 'kallade' och omvända till honom, i vilken de nu hava både sin rättfärdighet och starkhet, d. ä. de hava intetdera i sig själva, men tro på honom. De hava förut varit 'icke Guds folk', 'icke älskade'. Sådana hava ock vi alla varit, fulla med allt ont och djävulskt; vi voro Guds fiender, förtrampare av alla hans bud, avgudadyrkare, hans namns försmädare, hans ords föraktare, i alla stånd otrogna och ovärdiga, ja, enligt Kristi förklaring i Matt 5: 21-28, mördare horkarlar, tjuvar och lögnare. Sådana äro vi allesammans av naturen, ehuru endast de trogna känna det på ett levande sätt. Vi kallades därför med rätta 'icke Guds folk', 'icke älskade'. Men om sådana säger här, att då de 'omvänt sig till Herren, deras Gud, och David (Kristus), deras konung', skall man utropa till dem: 'O, I den levande Gudens barn' (Hos. 1:10) Få vi ock ännu känna allt detta uppräknade onda, så skola vi dock icke misströsta och glömma, vad Gud gjort, nämligen, att vi likväl genom hans älskade Son nu äro hans älskade barn - 'den levande Gudens barn'. Och vilken styrka och tröst, att Herren Gud själv förkunnat sådant! Det är icke någon mänsklig tanke eller något, som kan rubbas och svika, utan står evinnerligen fast, huruhelst det än växlar i min fromhet, mina känslor, tankar och tycken. Alla, utan någon undantag, alla, som så blivit fästade vid Guds Son, att de icke mer kunna umbära honom, äro sannerligen 'Guds barn' och hans älskade, hans brud. Sådant säges oss åter här ur Guds eget ord. Vare Herren evinnerligen tackad och lovad!

C.O Rosenius, Pauli brev till Romarna, senare delen (jubileumsupplaga, Stockholm: 1931)
s.51-51

Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken. (Rom 9:23-24)

För att se flytet i texten ser vi också på Åkesons mer ordagranna översättning nedan. Den är lite otympligare som svenska, men han hackar inte upp meningarna här och det gör det lite klarare. Han börjar meningen i v.22:

Men om Gud i stor långmodighet har fördragit vredeskärl, som hade tillrett sig till fördärv, i avsikt att visa sitt misshag och kungöra sin makt, så även på det han skulle kungöra sin härlighets rikedom på barmhärtighetskärl, vilka han förut berett till härlighet. vilka han ock kallade, (nämligen) oss, icke allenast av judar, utan ock av folkslag. (Rom 9:22-24)

Här kommer återgången till vilka som är Abrahams barn, Israel (v.6ff) , de kallade: Barmhärtighetens kärl som Gud berett till härlighet, dem har han kallat - och det är vi - inte bara från judarna utan också från hedningarna.

Detta är ingen teoretisk fråga, utan det gäller oss: Gud har kallat oss som Han redan tidigare berett för härligheten. Han har kallat oss, både från judar och från hedningar. Detta var något församlingen i Rom redan visste, eftersom den bestod både av judar och hedningar. Ändå var frågan aktuell: Hur kan det vara förhållandevis så många hedningar och så få judar som tror på Jesus Kristus? Paulus fortsätter nu med att visa att det är helt i linje med GT:

Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade. Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens barn. Men om Israel utropar Jesaja: Om än Israels barn vore talrika som havets sand, skall bara en rest bli frälst. Ty snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. Jesaja har också förutsagt: Om Herren Sebaot inte hade lämnat kvar några efterkommande åt oss, då hade vi blivit som Sodom, då hade vi blivit som Gomorra. (v.25-29)

Gud tar upp ett folk som inte var Hans folk. De blir den levande Gudens barn. Men av Israel blir bara en rest frälst.

Mer om citatet från Hosea i nästa inlägg.

Utifrån Romarbrevets 9e kapitel och även andra bibeltexter får vi en bild av Guds utkorelse som inte går ihop med vårt förnuft, men som är konsekvent genom hela Bibeln. Med lite rekapitulation från Rom 9 och sedan några andra bibelställen kan vi se hur Bibelns lära om enkel utkorelse går igen i olika texter.

Texten i Rom 9 uttrycker det olika när det gäller "vredens kärl" och "barmhärtighetens kärl". Om vredens kärl står det att de "var färdiga att förstöras" (v.22). Om barmhärtighetens kärl står det däremot att Gud "i förväg har berett [dem] för härligheten" (v.23). Gud har alltså aktivt berett barmhärtighetens kärl för deras frälsning, men det står inget motsvarande om vredens kärl. Tvärtom står det att Gud haft "stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl" (v.22).

Motsvarande skillnad finns också i Matt 25, där det står om fåren: "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." (v.34) Riket har stått färdigt *åt dem* från världens begynnelse. Om getterna står det däremot inte att elden varit beredd åt dem, utan: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar." (v.41)

Bibeln lär enkel utkorelse både om man ser till det övergripande budskapet (Gud vill att alla människor ska bli frälsta, 1 Tim 2:4 mfl, och Gud har utkorat vissa till frälsning, Ef 1:3ff mfl) och om man ser uttryckssättet i detaljerna, som ovan i Rom 9 och i Matt 25.