Paulus vet att det är ovant för oss att tänka att det är den fria förlåtelsen, inte lagen, som leder till ett nytt liv. Han skriver därför:

Hur är det alltså? Skall vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Naturligtvis inte! (Rom 6:15) 

Paulus har förklarat att vi har fått ett nytt liv. Nu skriver han också att vi ska värna om detta nya liv. Vi ska inte åter göra oss till slavar under synden, nu när vi är fria.

Vet ni inte att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder, antingen under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet? (v.16)

Människan är aldrig sin egen. Antingen lyder vi synden, eller så lever vi i enlighet med det nya liv Gud gett oss. Synden leder till död. Det nya livet till rättfärdighet.

---

Det borde vara lätt att veta vad man ska göra. Men vi behöver ändå höra det. Och sen påminnas om att kraften inte kommer från någon uppmaning, utan från den fria förlåtelsen. När vi tagit till oss varningen för avfall som Paulus här ger och granskat oss själva och sett att köttet fortfarande inte vill lyda Gud ska vi påminna oss om att vi faktiskt inte är under lagen utan under nåden.  

Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden. (Rom 6:14)

Detta är tvärtemot vad man vanligtvis tänker. Man tänker sig att om det inte beror på att vi håller Guds lag för att vi ska vara Guds barn, då blir slutsatsen att det är fritt fram att synda. Men det fungerar inte så. Den som står under lagen är kvar i synden. Det är den som står under nåden som blivit Guds tjänare.

I Psaltaren finner vi samma sak:

"Men hos dig finns förlåtelse, för att man skall frukta dig." (Ps 130:4)

Det är inte så att vi ska frukta Gud för att få förlåtelse. Utan förlåtelsen kommer först. Sedan kommer ett nytt liv i gudsfruktan. 

Att vi dött för synden och lever för Gud innebär förstås att synden inte ska styra oss:

Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. (Rom 6:12) 

Vi ser att som kristen har man kvar syndiga begär. Man blir inte syndfri. Det blir man först vid uppståndelsen. Också att ha syndiga begär är ju synd, även om vi är förlåtna för dem genom tron. Men vi ska inte följa dem. Istället, nu när vi fått ett nytt liv, ska vi tjäna Gud:

Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. (v.13) 

Och sen kommer ännu en motivering:

Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden. (v.14)

Vi är förlåtna. Vi förtjänar inte vårt barnaskap genom att hålla Guds lag. I så fall skulle vi aldrig kunna vara Guds barn, eftersom vi fortfarande har synd i våra hjärtan.

Nej, vi är Guds barn för att Kristus har friköpt oss. Vi står under nåden. Vi är förlåtna. Och just därför att vi är under nåden så kan vi tjäna Gud. Vi tillhör Gud, inte på grund av vår egen godhet, utan på grund av Kristi död för våra synder på korset och att Gud genom evangelium gett oss tro på att Jesus verkligen försonat våra synder. Och tillhör vi Gud så ska inte synden längre vara herre över oss. Gud är vår Herre. Gud har köpt oss och vi tillhör Gud. Vi står inte under lagen, utan under nåden. 

Jesus befallde sina lärjungar att döpa "i Faderns och Sonens och den helige Andes namn" (Matt 28:19). I dopet sätter Gud sitt namn på oss. Från att ha tillhört synden tillhör vi nu Gud.

Vi "har blivit döpta till Kristus Jesus" (Rom 6:3) för att "leva det nya livet" (v.4). Vi är inte längre "slavar under synden" (v.6), utan "lever för Gud i Kristus Jesus" (v.10).

Dopet, när Gud sätter sitt namn på oss, betyder två saker:

Dina synder är förlåtna.

Ingen synd äger dig. 

Hur har vi dött från synden? Paulus fortsätter:

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. (Rom 6:3-5) 

Vi har dött från synden genom att förenas med Kristus. Och vi har förenats med Kristus i dopet. Detta är en verklig förening och inte endast bildspråk. Jesus säger: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom." (Joh 14:23) Jesus har genom ordet kommit till den troende. Och ordet är ju det som verkar i dopet: "Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet." (Ef 5:25-26) Ordet förenar med Kristus, eftersom det skänker tro. Ordet i dopet förenar med Kristus. 

Vi har dött med Kristus, för att leva med Honom. Detta innebär två förändringar. För det första:

Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd. (v.6-7)

Tidigare, innan vi trodde, så hade vi endast den gamla människan. Nu har den gamla människan blivit korsfäst med Kristus. Detta är vad Paulus sagt från början av kapitlet: Vi har dött från synden. Men det betyder för det andra:

Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. (v.8)

Vi har fått ett nytt liv med Kristus. På ett annat ställe står det: "Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17) När det gamla är förbi, så innebär det inte bara ett slut. Det innebär också en början. Vi är ju förenade med Kristus.

Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. (v.9-10)

Också Kristus dog från synden. Det kan tyckas underligt, men om vi tänker på varför Jesus dog så finns det ingen som kan dö just från synden mer påtagligt än Jesus Kristus. "Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:21) All världens synd var lagd på Jesus Kristus. Och så dog Han.

Sedan Kristus blivit uppväckt dör Han aldrig mer. Han lever för Gud. 

Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. (v.11)

Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? (Rom 6:1)

När Paulus nu visat att när synden blev större så blev nåden ännu större, så kommer denna fråga om ett brev på posten: Ska vi därför synda mer? "Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den?" (v.2) 

Genom Guds nåd har vi fått ett nytt liv. Vi har fri förlåtelse. Och vi har dött från synden. I de följande verserna förklarar Paulus mer om hur det gått till och vad det innebär. Här ska vi bara stanna upp och konstatera tre saker. 

För det första, en förkunnelse som inte leder till att människor på ett eller annat sätt frågar sig om inte förlåtelsen är för fri, om det inte leder till att människor bara fortsätter att synda, är inte Paulus förkunnelse. Om man förkunnar som Paulus så kommer denna fråga, förr eller senare.

För det andra, en förkunnelse som inte svarar "nej" på denna fråga är inte biblisk. Vi ska inte fortsätta att synda.

För det tredje, anledningen till att vi inte ska fortsätta att synda ligger i kraften i nåden. Det är skillnad mellan liv och död, himmel och helvete, vilken ordning man har på förlåtelsen och det nya livet. Om det nya livet på något sätt skulle vara ett villkor för förlåtelsen, då är vi alla förlorade. Men nu är den nya livet en följd av att vi är förlåtna.  

Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad. (Rom 5:18-19)

Hela världen är frikänd och förklarad rättdärdig. Detta är ett budskap som kan få oss att rygga tillbaka. Måste vi inte göra något? Men vi har sett i de föregående kapitlen att visst gör vi människor mycket, men det ger oss inte rättfärdighet. Det finns öppen ogudaktighet, men också de fromma människorna har synden i hjärtat. Och detta är vad som framställs så tydligt här: alla människor har fördömts genom Adams fall.

Men liksom en endas fall drog fördömelse över alla så har en endas rättfärdighet lett till en frikännande dom för alla människor. Den "endes lydnad" är vår rättfärdighet. Inte något i oss själva. Inte ens på grund av tron. Nej, det gäller alla människor. Tron skapar inget nytt, utan tar emot det som redan gäller. Jesus Kristus har levt ett rättfärdigt liv i ditt och mitt ställe.

Varför gav då Gud sin lag, om vi blir frälsta genom det Jesus Kristus gjort för oss? "Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större." (v.20) Lagen kom inte in för att bota syndafallet, utan tvärtom för att synden skulle bli ännu mer oursäktlig. Gud har skrivit sin lag i våra hjärtan och det räcker för att vi ska vara skyldiga att hålla den, men dessutom har vi fått Guds lag i skriven form. Så ser vi vår synd ännu tydligare och den blir ännu större, eftersom vi inte har någon ursäkt.

Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre. (v.20b-21)

Vi tänker ofta tvärtom. Att lagen ska göra oss rättfärdiga, men om vi blir förlåtna utan att göra något, så kommer det att leda till synd. Bibeln lär oss att det är tvärtom och vi måste påminna oss om det. Lagen gör oss inte rättfärdiga, utan uppenbarar vår synd. Men hur stor synden än visar sig vara så är nåden ännu större. Och nåden lär oss att leva rättfärdigt. Guds nåd "fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är" (Tit 2:12). Och nåden säger just att Kristus har gjort allt. Att du redan är frikänd. En "endas rättfärdighet [har] för alla människor lett till en frikännande dom", vi står "som rättfärdiga på grund av den endes lydnad".

Dock är det inte med nåden som med syndafallet. (Rom 5:15a) 

När Paulus nu ska visa hur Adam är en förebild för "den som skulle komma" (v.14), så måste han ändå framhålla en viktig olikhet. Att Adam syndade och Jesus Kristus var rättfärdig, den olikheten är uppenbar. Men det finns också en olikhet i själva likheten. Likheten är att en endas handlande har lett till en dom över alla människor:

"Ty om de många har dött genom en endas fall, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd. Inte heller kom gåvan som följd av en endas synd. Domen kom genom en enda och drog med sig fördömelse. Den fria gåvan däremot kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande." (Rom 5:15b-16)

Om det skulle vara en exakt likhet så skulle Adam ha syndat och Kristus varit rättfärdig och så hade Kristus försonat Adams synd. Och det har ju skett. Men inte bara det. Adam har syndat och vi alla har syndat. Kristus har sonat alla dessa synder. "Den fria gåvan däremot kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande."

Så är också Kristi nåd större än fördömelsedomen i Adam. Nåden tar oss från döden till livet. Kristi makt är starkare än dödens herravälde. Och livet som ges är så mycket mer än den död vi levde i: 

Ty om en endas fall gjorde att döden fick herravälde genom denne ende, hur mycket mer skall då inte de som mottar den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva regera i liv genom denne ende, Jesus Kristus. (v.17)