I Romarbrevets 9e kapitel kommer Paulus in på frågan om hur Israels otro går ihop med Guds löften om frälsning för Israel. 

Det första svaret han ger är: "Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn." (v.6b-7a) Med andra ord: löftet om frälsning till Israel har inte slagit fel, eftersom det inte syftar till det jordiska Israel. Paulus utvecklar detta i två riktningar i kap 9. Han talar istället om vilka det är som löftet gäller: "Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande." (v.8) Och han visar att detta är helt i linje med vad som faktiskt står i GT: Gud har rätt att välja vem Han vill, och så har Han också gjort tidigare (v.10-13). Den som har invändningen att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel på grund av deras härstamning har det gamla förbundets skrifter mot sig: Gud utvalde Jakob och därmed Israel, trots att om man såg till härstamningen så skulle Esau vara den som hade "rätt" att göra anspråk. 

Från slutet av kap 9 och genom hela kap 10 talar Paulus om frågan utifrån rättfärdigheten genom tron. Gud har erbjudit Israel rättfärdigheten genom tron, men de flesta har förkastat den. 

"Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam." (Rom 9:32-33)

"De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud." (10:3)

Detta till skillnad från hedningarna, som inte sökte rättfärdighet, men som har förts till tro på evangelium:

"...hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro." (Rom 9:30)

"Först säger Mose: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede . Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig." (10:19-20)

Att det jordiska Israel inte blivit frälst beror därför på att de inte tagit emot Guds gåva utan har vänt sig bort:

"Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk." (10:21)

Detta väcker den motsatta frågan i kap 11. Om det inte är så att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel, utan löftet istället gäller dem som tror evangelium - och detta är främst hedningar - betyder det att Gud har förkastat det jordiska Israel? 

"Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk?" (Rom 11:1)

På detta svarar Paulus nej. Gud frälser judar. Paulus själv är jude. (v.1) 

Och det har dessutom varit likadant under gamla förbundets tid: Inte alls alla har varit troende, Guds barn, utan endast "en rest": "På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd." (v.5) 

När evangeliet nu går till hedningarna så innebär det inte att judarna är uteslutna, utan tvärtom förkunnar Paulus för hedningarna i hopp om att judarnas avund ska väckas, så att de också ska komma till tro på evangelium (v.11-14)

Det som har skett är något oväntat och på sätt och vis onaturligt, när hedningar tror evangelium medan många judar förkastar det. I kap 9 uttryckte Paulus det så här:

"De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen." (Rom 9:4-5)

Ändå tror de inte. Paulus skriver nu om denna situation med bilden av ett olivträd. Judarna hör av naturen till detta träd, men genom sin otro har många brutit sig bort från trädet. Hedningar som tror har däremot, "mot naturen", inympats på trädet. Det betyder förstås att om en otroende jude kommer till tro så är det betydligt mer naturligt att han förs tillbaka till det träd som han från början hörde till. Paulus säger till den troende hedningen:

"Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd." (Rom 11:24)

---

I detta sammanhang kommer verserna om att hela Israel ska bli frälst. Både om vi ser på sammanhanget och till ordalydelsen så går de i samma riktning.

I sammanhanget så har Paulus först diskuterat frågan hur det går ihop med Guds löften i GT att de flesta judar inte tror. Och svaret är att löftena om att hela Israel ska bli frälst är inte givna till det jordiska Israel ("Israel är inte alla som kommer från Israel"). Löftet innebär att Gud frälser alla som tror på Messias. Detta betyder inte att Gud har förskjutit Israel, utan frälsningen är öppen för alla. 

Att i detta sammanhang skriva att löftet gäller det jordiska Israel, men i den sista tiden, skulle göra att hela den föregående diskussionen är överflödig. Svaret som påbörjas i kap 9 är då helt vilseledande. "Ty (!) Israel är inte alla som kommer från Israel", är helt irrelevant (trots att "ty" anger en förklaring), eftersom löftet ändå gäller det jordiska Israel. 

Ser vi till ordalydelsen så säger den samma sak: Paulus beskriver hur en del av Israel är förstockat (och därmed finns det också en annan del som tror), medan hedningar kommer till tro. Och det är på detta sätt som hela Israel ska bli frälst: Alltså, genom att "förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in" - på detta sätt (houtws) är det som hela Israel ska bli frälst. 

Jag citerade tidigare Rosenius kommentar om hur Paulus i Rom 9 citerar Hosea (se detta inlägg). Här i kapitel 10 uppstår en liknande fråga, hur citatet från Psaltaren är menat.

"Men nu frågar jag: Har de kanske inte hört? Jo, mer än så: Deras röst har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar." (Rom 10:18, citerar Ps 19:5)

Läser man bara sammanhanget i Romarbrevet ser det ut som att poängen är att evangeliet inte bara att nått Israel, utan till hela världen. Detta stämmer också med vad Paulus några år senare skriver i Kolosserbrevet: "Om detta hopp har ni redan hört i det sanna budskapet, det evangelium som har kommit till er och finns i hela världen och växer och bär frukt." (Kol 1:5b-6a)

Läser man däremot sammanhanget i Psalm 19 så handlar versen inte om evangeliet, utan om den allmänna uppenbarelsen, att Gud finns:

1 För sångmästaren,en psalm av David.
2 Himlarna vittnar om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar hans händers verk.
3 Den ena dagen talar om det för den andra,
den ena natten kungör det för den andra,
4 utan tal och utan ord, deras röst hörs inte.
5 De når ut över hela jorden, deras ord når till världens ände.
Åt solen har han gjort en hydda i dem,
6 den är som en brudgum som går ut ur sin kammare,
den gläder sig som en hjälte att löpa sin bana.
7 Den går upp vid himlens ena ende
och går sin kretsgång till den andra.
Ingenting undgår dess hetta.

V.1-7 i Psalm 19 handlar om hur himlarna vittnar om Guds härlighet och skapelsen om Skaparen. Detta är samma sak som Paulus talat om i början av Romarbrevet (1:19-20), att alla människor kan se att Gud finns. Men det är inte evangelium. Först i v.8 i Psalm 19 börjar David skriva om den särskilda uppenbarelsen som Gud har gett:

8 HERRENS undervisning är fullkomlig,
den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant,
det gör enkla människor visa.
9 HERRENS befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat.
Hans bud är klart, det upplyser ögonen.
10 HERRENS fruktan är ren, den består i evighet.
HERRENS domslut är sanna, de är alla rättfärdiga.
11 De är dyrbarare än guld, än mängder av fint guld.
De är sötare än honung, än renaste honung.
12 Genom dem blir din tjänare varnad,
den som följer dem får stor lön.

V.8-12 handlar alltså om den särskilda uppenbarelse som Gud har gett till Israel. Och sista delen av psalmen (v.13-15) handlar om att vi som syndare behöver Guds förlåtelse och en bön om att få leva i enlighet med Guds vilja.

Det kan nu tyckas underligt att Paulus citerar från v.5 i psalmen, som handlar om den allmänna uppenbarelsen, när han talar om evangelium som ju hör till den särskilda uppenbarelsen som kommer några verser senare.

Det är dock möjligt att Paulus har hela sammanhanget i åtanke. Man hänvisade ju inte till kapitel och vers under denna tid (det systemet kom senare), utan man hänvisade till innehållet eller citerade en del av texten när man skulle ange var något stod. Som när Jesus hänvisar till 2 Mos 3 genom att säga "har ni då inte i Moses bok läst stället om törnbusken" (Mark 12:26).

Om man då ser till hela sammanhanget i Ps 19 så har Gud gett både sin allmänna uppenbarelse som alla människor kan se och också en särskild uppenbarelse, till Israel. Paulus "mer än så" i Rom 10:18 kan alltså syfta på att judarna var de första som fick den särskilda uppenbarelsen. Ser man till sammanhanget i Rom 10 så kan det istället syfta på att evangeliet inte enbart gått till judarna, utan till hela världen. Orden "mer än så" betonar då att om till och med hedningarna har fått evangelium, så har också judarna fått det.

Det finns ingen motsättning mellan dessa båda tolkningar, utan Paulus kan ha båda sakerna i tankarna. Evangelium skulle frälsa "juden först, men också greken" (Rom 1:16), så att evangelum "först" måste predikas för judarna (Apg 13:46). Som Jesus sa: "omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem" (Luk 24:47). Nu när evangeliet nått alla folk, då hade det definitivt nått judarna. Det kom ju först till dem.

"Men nu frågar jag: Har de kanske inte hört? Jo, mer än så: Deras röst har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar."

Om det nu är så enkelt, att människor kommer till tro när evangeliet hörs, varför har då så många av Israel inte kommit till tro?

Men nu frågar jag: Har de kanske inte hört? Jo, mer än så: Deras röst har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar. (Rom 10:18)

Visst hade evangeliet nått judarna. Hur än citatet från Psaltaren ska tolkas så är poängen att problemet inte var att judarna inte fått Guds ord.

Men varför var det då så många som inte trodde? Var budskapet för svårt för dem att förstå?

Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått? Först säger Mose: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede. Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig. (v.19-20)

Budskapet var så enkelt att förstå att "ett folk utan förstånd" kunde förstå det. Inte heller krävde det att man sökte Gud, utan Gud har låtit sig "finnas av dem som inte sökte mig" och uppenbarat sig för "dem som inte frågade efter mig".

Vad var då problemet?

Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk. (v.21)

Tron kommer av att man hör evangelium. Det beror inte på människans sökande, förstånd eller något annat hos människan. Men otron beror på människans ovilja och olydnad. Denna paradox förklarar varför vissa men inte andra kommer till tro. Tron beror på Gud, otron på människan.

Jesu ord förklarar på samma sätt:

"Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte." (Matt 23:37)

Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. (Rom 10:17)

Människor behöver höra Guds ord, evangeliet. Det betyder för det första att det är just Kristi ord som predikas och inget annat. Och för det andra att det når ut till människor. Då kommer människor också att komma till tro.

Det är inte svårare än så. 

 Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan? (Rom 10:16)

I början av kapitlet har Paulus skrivit om hur hans bröder försöker upprätta sin egen rättfärdighet genom att lyda Guds lag och att de därför inte tar emot Guds rättfärdighet, genom tron. Nu skriver han att alla inte ville "lyda evangeliet". Här kommer något av det absurda i gärningsrättfärdigheten fram. Om man vill lyda Gud helt och fullt, ska man då inte tro vad Gud säger? En människa som å ena sidan säger att han vill förklaras rättfärdig inför Gud genom att vara helt lydig mot Gud, men å andra sidan förkastar evangeliet, han går ju rakt emot Guds vilja och trotsar Guds ord.

När Petrus och apostlarna förbjuds att predika i Jesu namn svarar de att man måste lyda Gud mer än människor och därför måste de vittna om att Jesus har uppstått, och tillägger: "Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom." (Apg 5:32) Stora rådet kan inte räkna med Guds välsignelse och de har inte fått Guds Ande, eftersom de står emot Gud och inte lyder Honom, trots att de talar i Guds namn. 

Att tron är innebär att man lyder Gud lyfts inte så ofta fram. Men det är så Paulus ibland beskriver sitt apostlaämbete, att syftet är att människor - specifikt hedningar - ska föras till "trons lydnad": 

"Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull." (Rom 1:5) 

"Honom som förmår styrka er genom mitt evangelium, min förkunnelse om Jesus Kristus, enligt den avslöjade hemlighet som under oändliga tider har varit dold men nu har uppenbarats och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd, för att alla folk skall föras till trons lydnad - Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen." (Rom 16:25-27) 

Att vi tror Gud är att vi ger Honom rätt. Att inte tro Gud är att säga att Gud är en lögnare. Då kan man inte samtidigt räkna med Guds välsignelse eller välvilja.

---

Man förstår vansinnet i att å ena sidan försöka förklaras rättfärdig inför Gud genom att lyda Gud och å andra sidan inte tro vad Gud säger i evangeliet. Men när vi vänder vår blick inåt och ser hur det står till med vår egen tro så får vi fråga oss: Kommer Gud att acceptera den tro jag har? Är den tillräckligt bra inför Gud? Har inte också jag tvivel, där jag ifrågasätter att Gud verkligen är sann?

Nej, det är inte vår tro som är det goda vi ska peka på. Tron är en form av lydnad mot Gud, där vi ger Gud rätt. Men det är inte för att tron är förtjänstfull som vi förklaras rättfärdiga inför Gud. Det är istället för Jesu skull, för att Jesus Kristus är vår rättfärdighet, som vi förklaras rättfärdiga. Vi omfattar Kristus med tron - trots att vi samtidigt har kvar vårt kött och tron därmed är bristfällig. Vi kan inte berömma oss heller av vår tro. Vi berömmer oss av Kristus. 

Därför kan vi vara vissa om vår frälsning, samtidigt som vi - om än bristfälligt - ger Gud hela äran och lyder Gud genom att ge Honom rätt. Det är sant att Kristus friköpt oss, helt och fullt.

 Men alla ville inte lyda evangeliet. (Rom 10:16a)

Paulus har precis skrivit om att åkalla den man tror på, tro på den man hört om och att höra för att någon blivit utsänd för att predika. Nu skriver han om hur evangeliet har predikats, men alla tror ändå inte:

Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan? (v.16b)

I den föregående versen har Paulus citerat Jesajas 52:a kapitel, om hur ljuvliga stegen är av dem som förkunnar det goda budskapet. Nu citerar han från början av det 53:e: Samma goda budskap blir inte trott. 

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet. (Rom 10:14-15)

Efter att ha skrivit om bekännelsen och tron, skriver Paulus om förutsättningarna för att vi ska kunna tro. "Ordet" som är nära "i din mun och i ditt hjärta", har kommit någonstans ifrån. Gud har sänt ut sina apostlar, för att vi ska få höra evangeliet och tro.

"Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet."

Vi tar det utan distraktion från någon vilseledande översättning också, så att det är enklare att följa:

Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. (Rom 10:8-10)

Paulus utvecklar citatet om att "ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta" genom att tala om munnens bekännelse och hjärtats tro. Vi bekänner med munnen att "Jesus är Herren" och vi tror med hjärtat att Gud har uppväckt Jesus från de döda. Detta beläggs sedan med citat från GT. Först när det gäller tron:

"Skriften säger: Ingen som tror på honom skall stå där med skam." (v.11, citerar Jes 28:16) 

Om ingen som tror på honom ska stå där med skam, så betyder det att alla som tror på honom förklaras rättfärdiga. Sedan bevisas samma sak när det gäller bekännelsen:

Det är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. (v.12-13, citerar Joel 2:32)

Munnen bekänner (v.9) eller åkallar (v.12,13) Herren. Vem är då denne Herren? I v.9 ser vi att det är Jesus. Och i v.13 citerar Paulus Joel. Läser vi direkt i Joel ser vi vem denna Herren är:

"Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS (JHVH:s) namn skall bli frälst." (Joel 2:32)