Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas av lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga. Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem. Det skall visa sig på den dag då Gud dömer det som är fördolt hos människorna, allt enligt det evangelium som jag predikar på Jesu Kristi uppdrag. (Rom 2:12-16)

I de första verserna i det andra kapitlet skriver Paulus att man inte kommer undan Guds dom genom att döma andra människor. Tvärtom, detta bekräftar Guds dom över en själv. Här fortsätter Paulus med att visa att man inte heller kommer undan Guds dom genom att man hör Guds lag.

Hedningarna har inte Guds lag i skriven form. Men de har den skriven i hjärtat. Att man har lagen betyder inte att man går fri från lagens dom. Alla har ju lagen, i en form eller annan.

Och naturligtvis kan man inte ursäkta sig med att man i alla fall vet vad lagen säger. Det gör ju att man har mindre ursäkt att bryta mot den.

---

Här bemöts alltså två motsatta invändningar. Å ena sidan, räcker det inte med att man har lagen och hör den och instämmer i den? Nej, säger Paulus. Det är inte lagens hörare, utan lagens görare som förklaras rättfärdiga inför Gud. Å andra sidan, hur kan hedningarna, som inte har lagen, dömas av Gud? Och svaret är att hedningarna också har Guds lag, i sina hjärtan. 

Att hedningarna har lagen i sina hjärtan besvarar båda invändningarna, men på olika sätt. Det innebär att judarna inte kan säga att de, till skillnad från andra människor, undgår Guds dom för att de har Guds lag, vilket andra folk inte har. Nej, det är den som håller lagen som går fri. Och det gäller också hedningarna, att det också måste hålla Guds lag. De kan inte säga att de inte vet, eftersom också de har Guds lag, i sina hjärtan. 

Han skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. Nöd och ångest skall komma över varje människa som gör det onda, främst över juden och även över greken, men härlighet, ära och frid över var och en som gör det goda, främst över juden och även över greken, ty Gud är inte partisk. (Rom 2:6-11)

När man läser denna text så är det lätt att få två tankar. Den ena är att det här är det man egentligen vet, innerst inne. Den andra är att jag är inte en sådan som "uthålligt gör det goda", utan jag har förtjänat Guds vrede.

Detta är lika för alla människor och bakgrunden till evangeliet, de goda nyheterna.  

Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt. Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så. Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så, och själv gör på samma sätt? (Rom 2:1-3)

Efter att ha förklarat att de som lever i uppenbar ogudaktighet vänder resonemanget. Den som fördömer ogudaktigheten har själv ingen ursäkt. Den som dömer gör likadant. Och genom att döma andras synd så går man inte själv fri från domen, utan bekräftar istället domen.

Paulus skriver här inte om den yttre gärningen, att alla till det yttre lever lika ogudaktigt. Men i hjärtat är alla syndare. Jesus har förklarat:

"Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta." (Matt 5:27-28)

Och likadant är det med de andra buden. Den som är vred på sin broder är redan skyldig, inte först när man har mördat (Matt 5:21-22)

Det räcker inte med att fördöma den yttre handlingen, om man är har synden i sitt hjärta. Meningen med Guds bud är inte att vi ska se hur dåliga andra är. Utan att vi ska se oss själva, som vi är. Paulus fortsätter:

Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse? Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras. (Rom 2:4-5)

Gud vill inte först och främst att vi ska veta att andra människor förtjänar Guds dom, utan att vi själva gör det. Så att vi kan ångra vår synd. 

"Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det." (Rom 1:32)

Efter att Paulus skrivit om den uppenbara ogudaktigheten i det hedniska samhället skriver han att de som handlar på detta sätt "mycket väl känner till Guds rättvisa dom". Och den domen är att de som handlar så "är värda döden".

Men istället för att ångra sig och omvända sig samtycker de till att andra gör samma sak. De vet egentligen att de förtjänar Guds dom, men tycker att det är bra när också andra drar domen över sig.

---

Det är inte svårt att känna igen detta i dagens Sverige. Det är så viktigt att man stämmer in i de "rätta" värderingarna, även om de strider mot Guds ord. Kanske framförallt då. Men någonstans innerst inne vet man att den som lever så förtjänar döden. Kanske just därför det är så viktigt att få människor på sin sida, när man är mot Gud?

"Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat." (Rom 1:19-20a)

Människor säger ibland att de inte tror på Gud för att argumenten för Guds existens är för dåliga. Men alla människor kan veta att Gud finns, utan några argument. Paulus skriver om Guds "osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur" att de "ses och uppfattas". Det man ser och uppfattar behöver man inga argument för.

(Med detta inte sagt att det inte skulle finnas goda argument för Guds existens. Det gör det. Men även utan dessa argument kan man "se" att Gud finns.)

Paulus skriver i Rom 1:18 att Guds vrede är uppenbar. I de följande verserna skriver han om varför Gud är vred:

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. (v.19-20)

Gud är vred för att människor, mot bättre vetande, förnekar Honom. De följande verserna beskriver detta:

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. (v.21-23)

Som en dom över denna ogudaktighet utelämnar Gud människor till uppenbar omoral:

Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.

Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. (Rom 1:21-28)

Det omoraliska livet är alltså inte bara en orsak till Guds vrede. Det är också en Guds dom över ogudaktigheten. Gud straffar synd med synd. Och det kanske mest uppenbara är när människan byter ut det naturliga sexuella umgänget mot ett onaturligt. Det motsvaras av att Gud byts ut mot falska gudar. Skaparen förnekas. Och skapelsen förnekas, genom att man lever på ett sätt "som är mot naturen".

---

När till och med kyrkor och samfund i Sverige vill välsigna homosexualitet så är detta ett sätt som Guds vrede över vårt land och vår kultur uppenbarar sig. Låt oss be för vårt land, att Gud istället förbarmar sig.

"Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen." (Rom 1:18)

När Paulus har skrivit att han vill förkunna evangelium för församlingen i Rom börjar han att skriva om Guds vrede över synden. Detta är inte evangelium, goda nyheter, utan en nödvändig bakgrund till de goda nyheterna.

Paulus skriver först om den uppenbara ogudaktigheten, avguderiet, sexuell omoral, och sedan alla möjliga synder:

"De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa." (Rom 1:29-31)

Den uppenbara orättfärdigheten är dock inte den enda. Orättfärdigheten finns först och främst i hjärtat. Den skriver Paulus om sen och den gäller alla människor.

---

Mer om hur också den mindre uppenbara orättfärdigheten också står under Guds vrede senare. Men först lite mer om Romarbrevets första kapitel i de följande bloggarna.

"Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro." (Rom 1:17)

Efter att ha hälsat församlingen och skrivit om sin önskan att förkunna evangelium för dem, sammanfattar Paulus innebörden av evangeliet. Han gör det genom att citera från profeten Habackuk. Evangeliet är ju inget nytt budskap, utan något som Gud "har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna" (Rom 1:2).

Om man ser till sammanhanget hos Habackuk så har profeten klagat över folkets synd och Gud har talat om att Han kommer att sända ett annat folk, kaldeerna, som en dom över Juda. Detta folk beskrivs som starkt, men självsvåldigt: "De är fruktansvärda och hemska, de avgör själva vad som är lag och rätt." (Hab 1:7) "Så drar de vidare som vinden, de fortsätter framåt  och ådrar sig skuld. Deras egen styrka är deras gud." (v.11) De litar på sin egen styrka, inte på Gud.

Habackuk frågar därför Gud hur Gud kan tillåta kaldeernas synd. Och Gud svarar att också kaldeerna kommer att straffas. I detta sammanhang säger Gud:

"Se, uppblåst och oärlig är hans själ i honom. Men den rättfärdige skall leva genom sin tro." (Hab 2:4)

Vi ser motsättningen. Den rättfärdige litar på Gud. Den orättfärdige litar på sig själv. Detta gäller både för människor som försöker hålla Guds lag och, som här, människor som lever uppenbart ogudaktigt. Vi är ju alla orättfärdiga. Att lita på sig själv är därför dödsdömt.