De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:3)

Jag talade en gång med ett Jehovas Vittne som höll med om den här versen, precis som den står. I alla fall menade hon så själv. Hon sa nämligen att skillnaden mellan de som vill upprätta sin egen rättfärdighet och de som underordnar sig rättfärdigheten från Gud är att de senare gör sina goda gärningar i tro på Kristus. Och det är ju riktigt. Men den underliggande meningen var felaktig: Hon menade att det är våra gärningar som gör oss rättfärdiga inför Gud. Det är bara det att när vi gör dessa gärningar i tro på Kristus så är det inte "våra" gärningar och inte "vår" rättfärdighet.

Det som Vittnet läste in i denna text var i själva verket den fariseiska synen på rättfärdighet, den som Paulus här vänder sig mot. Hugo Odeberg skriver i Fariseism och kristendom:

Enligt fariseisk uppfattning har människan Guds nåd att tacka för att hon överhuvudtaget är i stånd att göra något gott. Skildringen av fariséen i templet i Lukas 18 är fullkomligt verklighetstrogen. Där skildras fariséen som en som tackar Gud, för att Han förunnat honom att kunna avhålla sig från syndarnas usla levnadssätt. Den judiska gudstjänstordningen är full av sådana tacksägelseböner. Men aldrig har den fariseiska teorin tillåtit den fromma människan att tillräkna sig själv en förtjänst av sin laglydnad. (s.22)

Att detta inte är vad Paulus menar ser vi också i sammanhanget. I v.5 skriver Paulus om vad det innebär att förklaras rättfärdig genom lagen: "Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller lagen skall leva genom den." Paulus talar fortfarande om samma motsättning, så den rättfärdighet som kommer av lagen är samma sak som den egna rättfärdigheten. Att laglydnad plus tro skulle innebära att det vi gör inte är vår egen rättfärdighet är också ohållbart, eftersom tron också är något som Gud kräver. Gud säger ju: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2 Mos 20:3) Och: "Den som ger akt på ordet finner det goda, lycklig är den som förtröstar på HERREN." (Ords 16:20) Att endast ha Gud som Gud innebär att vi förtröstar på Honom. Och då förtröstar vi också på Guds ord. Att inte tro på Guds ord är därför olydnad mot Guds lag. Vår tro plus vår laglydnad är därför fortfarande något hos oss och i en mening är båda tillsammans vår laglydnad. (I en annan mening är de motsatta, se fotnoten.)

Det finns otaliga sätt för vår lagiska natur att komma runt Bibelns ord. Detta sker inte alltid medvetet. När man inte har förstått evangeliet så kommer det naturligt: Bibeln måste förklaras, den måste betyda, den kan inte säga annat, än att det i slutändan är något hos mig som avgör om jag blir frälst eller inte. Man uttrycker det inte så, men den underliggande invändningen som finns där driver ändå tanken dit: "Vad är det annars för skillnad mellan den som blir frälst och den som inte blir frälst?" 

Den stora skillnad som Paulus talar om här är inte skillnaden mellan människor, även om en sådan skillnad också finns (den troende har en ny människa). Skillnaden är mellan vad Gud har gjort, utanför oss, och vad vi människor gör. Det handlar därför inte om hur vårt förhållningssätt gör oss välbehagliga eller inte inför Gud, ännu mindre hur våra gärningar kan vara vår rättfärdighet inför Gud om de bara på grund av vår tro inte längre är "våra". Skillnaden är mellan vårt verk och Kristi fullbordade verk. Paulus fortsätter i v.4:

"Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom 10:4)

Kristus har redan fullgjort hela lagen. Han är vår rättfärdighet. Det är skillnaden mellan vår egen rättfärdighet och rättfärdigheten från Gud: Rättfärdigheten från Gud är Kristi fullbordade verk. Att sträva för att själv uppfylla lagen och därmed blir rättfärdig inför Gud, när Kristus redan har uppfyllt lagen åt oss, det är att missa alltihop.

Vår lagiska natur har dock ständigt en dragning åt detta håll. Det behöver därför tilläggas: Det är inte heller Kristus i oss som är vår rättfärdighet, varken vad Kristus gör i oss eller ens att Han bor i oss. Det är Kristus utanför oss som är vår rättfärdighet. Jesus sa på korset: "Det är fullbordat" (Joh 19.30) Där har vi vår rättfärdighet. Där är lagens slut.

Mer om "lagens slut" i nästa blogg.

---

Fotnot: Om motsättningen mellan tro och gärningar.

När tro och gärningar ställs i motsats till varandra så är motsättningen mellan vem man förtröstar på. Detta finns klart uttryckt i Rom 4:4-5: "Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet."

Vi ser här hur noga Paulus är. Det handlar inte om "något han har förtjänat". Tron innebär alltså ingen förtjänst inför Gud som vi visar fram och gör Gud välvillig. Tron är ju alltid blandad med tvivel och kan därför inte i sig själv vara en förtjänst. Det handlar om att tro på "honom som förklarar den ogudaktiga rättfärdig". Att Paulus här använder ordet "den ogudaktige" kan nog upplevas som anstötligt, för vi ska ju inte leva som ogudaktiga människor. Men det gör det glasklart att det inte handlar om något i människan som ligger till grund för att hon förklaras rättfärdig. Och det kommer också fram i slutet av versen, där vi ser att det handlar om att tron "räknas... till rättfärdighet". Det är alltså inte tron i sig själv som är rättfärdigheten, utan det handlar om en tillräknad rättfärdighet. Kristi rättfärdighet räknas som vår.

Detta är motsättningen mellan tro och gärningar. Vems gärningar räknas som vår rättfärdighet: Våra egna, eller de Jesus Kristus gjorde för två tusen år sedan när han levde fullkomlig och dog för världens synder och uppstod från de döda? Om det är våra egna, då har vi en förtjänst inför Gud. Om det är Kristi gärningar, då har vi inget i oss själva att lita på, utan tror istället på "honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig". 

Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:1-3)

Paulus beskriver här sin egen erfarenhet. Han har själv tjänat Gud hängivet på det sätt han beskriver. Och hans bröder med honom. Det handlar inte om brist på uppriktighet. Det handlar om att den naturliga människan inte känner evangeliet och endast söker frälsning i lagen. Paulus beskriver samma sak i 2 Korintierbrevet:

"Men deras sinnen blev förstockade. Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den." (2 Kor 3:14)

Detta är vad vi möter hos sekterna som förvanskar Bibelns budskap, t ex hos Jehovas Vittnen. De kan tjäna Gud hängivet och uppriktigt, men de saknar den rätta insikten. De är helt inriktade på lagen och söker därför lyda den, så att de genom sin lydnad ska kunna förklaras rättfärdiga inför Gud. De förstår inte lagens syfte. Lagen frälser oss inte, utan visar att vi behöver en Frälsare. Och Lagen i vidare bemärkelse, dvs det gamla förbundets skrifter, vittnar också om denne Frälsare som nu kommit och uppfyllt vad som förutsagts: 

"Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror." (v.4)

De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam. (Rom 9:32b-33)

Paulus citerar här från två olika ställen i Jesaja:

"Håll HERREN Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan och den ni bävar för. Han skall vara en helgedom. Men för Israels båda hus skall han vara en stötesten och en klippa till fall och för Jerusalems invånare en snara och en fälla.  Många bland dem skall snubbla, falla och krossas, snärjas och tas till fånga." (Jes 8:13-15)

"Därför säger Herren HERREN så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten,  en dyrbar hörnsten,  en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly." (Jes 28:16)

Vi ser att Paulus sätter samman "stötestenen" med "grundstenen". Om vi läser sammanhanget i det första citatet från Jesaja kan vi se att det är helt riktigt. Stötestenen är ju Herren Sebaot själv. Och den enda Klippan är Herren:

"Förtrösta på HERREN till evig tid, ty HERREN HERREN är en evig klippa." (Jes 26:4)

Ty vem är Gud förutom HERREN, vem är en klippa utom vår Gud? (Ps 18:32)

Klippan till frälsning är alltså också en stötesten. Och Paulus visar här att det som blir till frälsning för vissa blir till fall för andra och att det inte strider mot GT att stenen läggs i Sion och många judar ändå inte tror. Det står att just för "Israels hus" och för "Jerusalems invånare" ska stenen bli till fall. Det betyder inte att Jesus Kristus inte är en klippa till fall också för hedningar, men det betyder att det inte finns någon motsättning mellan att löftet gavs till judarna och att många judar inte tror. Detta är också vad profeten Simeon i templet säger, när han möter Messias som bärs fram för att helgas:

"Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt." (Luk 2:34)

Jesus själv lärde också detta, utifrån Psaltaren:

"Jesus sade till dem: 'Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon? Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.'" (Matt 21:42-43)

Och Petrus citerar versen både i sitt första brev och när han står inför Stora rådet:

"För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem. Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet." (1 Pet 2:7-10)

"Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:10b-12)

I dessa tre verser ovan ser vi hur Jesus talar om sig själv både som en sten som förkastas och som blir en hörnsten. Psalm 118:22ff går i uppfyllelse i Jesus. Han använder versen här för att varna judarna för att Guds rike kommer att tas ifrån dem på grund av deras otro och istället kommer att folk som bär frukt att få riket. Tanken är väldigt lik den Paulus för fram. I första Petrusbrev är fokus istället på hednafolkens upptagande, medan Petrus i sitt tal inför Stora rådet framhåller att Kristus blivit förkastad, men att han nu står där som Frälsare och inbjuder därmed också Stora rådet att tro på Honom som de förkastat.

På liknande sätt är betoningarna i Romarbrevet olika. Här i nioende och tioende kapitlen är betoningen mer på att Israel förkastat frälsningen och stött emot stötestenen, medan det elfte kapitlet betonar Guds vilja att frälsa judarna, att det finns en rest kvar och att också fler inympas. Budskapet är detsamma, men det är utifrån olika perspektiv och frågeställningar: "Denne är satt till fall och upprättelse för många". Han är en klippa till frälsning och till fall.

Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. (Rom 9:30-31)

Det sägs ibland att det enda vi ska göra för att bli frälsta är att låta bli att kämpa, låta bli att sträva och bara låta Gud göra sitt verk. Vi kan ju t ex se att hedningarna som inte strävade, de "vann rättfärdigheten" genom tron, medan judarna som strävade inte nådde fram.

Detta paradoxala förhållande håller Paulus fram här i avsnittet när det gäller rättfärdigheten genom tron. Judarnas strävande går emot rättfärdigheten genom tron och därför är det inte alls underligt att de strävat men ändå inte nått fram: "Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar." (v.32a)

Att människor som inte strävar efter rättfärdighet också går förlorade tas inte upp här, men på många andra ställen i Bibeln. Tidigare i Romarbrevet sammanfattade Paulus människans situation:

"Hur är det då? Har vi något företräde? Nej, inte alls! Vi har ju redan anklagat både judar och greker för att alla vara under syndens välde." (Rom 3:9) Det betydde att alla stod under Guds vrede (1:18) och därför behövde den frälsning som uppenbaras i evangeliet (1:17; 3:21ff). Men alla hade inte tagit emot denna frälsning.

[Och i Filipperbrevets tredje kapitel skriver Paulus och varnar både för lagiskhet (v.1ff) och för laglöshet (v.18f), det vill säga både strävande att vinna rättfärdighet genom lagen och ett liv där man inte bryr sig om Guds lag. Båda leder till fördärvet. Det som uttryckligen nämns är att de som "bara tänker på det jordiska" de "får sitt slut i fördärvet" (v.19).]

Å andra sidan lär Paulus också att den som strävar ändå kan bli frälst. Det kommer fram med hans eget exempel:

"Ni har ju hört hur jag tidigare uppträdde som jude, hur jag ytterst våldsamt förföljde Guds församling och försökte utrota den, och hur jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar. Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika evangelium om honom bland hedningarna." (Gal 1:13-16a)

Att det inte beror på människans avstående från strävan framgår också av vad Paulus skrivit tidigare i Romarbrevets nionde kapitel: "Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet." (v.16) Om det inte beror på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet, så är slutsatsen inte att det beror på att människan istället avstår från att sträva. Motsättningen är mellan Gud och människa, inte mellan olika inställningar hos människor. Det beror på Gud, inte på människans inställning, kamp eller avsaknad av kamp.

Det som Paulus här framhåller är därför paradoxalt. Judarna har strävat efter att hålla lagen. Att de inte når fram till rättfärdigheten genom tron är inte underligt, eftersom de inte förstår lagen rätt (vilket kap 10 förklarar ytterligare). Att hedningarna vinner denna rättfärdighet är däremot underligt. Judar och hedningar har samma skuld. Vad Paulus här framhåller är att den förtjänst som judarna kan vilja peka på, det är egentligen ingen förtjänst utan något GT fördömer: 

"De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam." (v.32b-33)

Det bemöter invändningen att "Guds ord skulle ha blivit om intet" (9:6) utifrån ett nytt perspektiv, men det förklarar inte det paradoxala med att hedningar kommit till tro, trots att de har samma skuld som judar som inte kommit till tro.

Mer om stötestenen i nästa inlägg.

Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam. (Rom 9:30-33)

Tidigare har Paulus skrivit om hur det går ihop med utkorelsen att det är så många judar som inte blivit frälsta, nu när löftena är uppfyllda. I Rom 9:1-29 visar Paulus att det är helt i linje med hur utkorelsen läggs fram i GT. Gud har aldrig frälst på grund av människans egen förtjänst eller ursprung och vi har inget i oss själva vi kan hänvisa till för vår frälsning. Inte ens en sådan sak som vårt släktskap, som ju inte är något vi själva kunnat åstadkomma. Utkorelsen gäller inte köttet utan tron, det vill säga det är inte de som är av den viss släkt som blir frälsta utan det är de troende. 

Här visar Paulus att det också stämmer med rättfärdigheten genom tron. Också detta är ju något som GT lär och rättfärdigheten genom tron går inte ihop med rättfärdighet genom lagen. 

Därav uppkommer det paradoxala att hedningar som inte strävat alls efter rättfärdighet har vunnit rättfärdigheten genom tron, medan judar som strävat för att nå rättfärdigheten genom lagen inte nått fram till rättfärdighet.

Det kan se underligt ut, men det stämmer med vad som står om rättfärdigheten genom tron. Och därmed är det också utsagt i GT. Klippan, Kristus, blir till fall för alla som inte tror på Honom, men för dem som tror blir Han till frälsning. Och de som söker vinna rättfärdigheten genom sina egna gärningar, de tror inte på frälsningens Klippa.

---

Fotnot: "Utkorelsen gäller inte köttet utan tron, det vill säga det är inte de som är av den viss släkt som blir frälsta utan det är de troende." Denna mening kan behöva förklaras. Det har ibland lärts att Gud har utkorat människor utifrån att Han förutsett att de kommer att bli troende. Utkorelsen skulle alltså vara beroende av att människan kommer till tro. Bibeln lär det motsatta, att tron är beroende av att man är utkorad. Lukas skriver i Apostlagärningarna om hedningar som kommer till tro: "När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv." (Apg 13:48)

Luther lär ha sagt att Bibeln delades in i kapitel av en munk som satt på en vagn som skumpade medan munken drog streck mellan de olika kapitlen. Ett tydligt exempel är "Jesaja 53" som är en klar enhet, men där enheten börjar redan i slutet av kapitel 52. 

Här är ett annat exempel. Efter att Paulus skriver om Israel och utkorelsen kommer han nu in på ämnet som Israel och rättfärdigheten genom tron (9:30-10:21). Kanske har kapitelindeldningen här påverkats av att 10:1 börjar på liknande sätt som kapiteln 9:

"Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning." (9:1-3)

"Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta." (10:1) 

Att det handlar om en övergång redan i 9:30 är dock tydligt:

"Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro."

"Vad ska vi då säga?" markerar ofta en övergång (jfr 4:1, 6:1, men å andra sidan 3:5, 7:7. 8:31 och 9:14 där det inte markerar övergång). Det tydliga är här att ämnet "rättfärdighet som kommer av tro" är något som fortsätter från denna vers till slutet av kap 10.

Mer om Israel och rättfärdigheten genom tron i de följande blogginläggen.

Jag har ibland funderat över hur NT citerar GT. Det kan ibland vara svårt att förstå varför ett visst citat väljs istället för ett annat. Men ju mer man studerar det hela, desto mer ser man hur NT:s författare väljer citat som säger precis vad de vill ha sagt. Denna passage i Rosenius kommentar till Romarbrevet belyser hur ett studium av det sammanhang som citeras från i GT kan ge en djupare insikt i hur ett citat som från början kan se ut att vara helt taget ur dess sammanhang (så var mitt intryck) istället visar sig uttrycka precis det apostelns vill säga:

25 och 26. Såsom han ock säger hos Hosea: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade, henne skall jag kalla den älskade; och det skall ske, att på den ort, där det har varit sagt till dem: I ären icke mitt folk, där skola de kallas den levande Gudens barn.

Vad aposteln har anfört ur profeten Hosea, är väl ursprungligen talat om det avgudadyrkande folket av Israels tio stammar; men då detta folk nu hade gjort sig lika med hedningarna, och då denna profetia åsyftar Kristi nådefulla tid (Hos. 3:5), under vilken evangelium skulle predikas för 'hela skapelsen', för 'alla folk, som äro under himmelen'; så har aposteln här sett en av de många profetiorna om hedningarnas kallelse till Kristi rike - helst även alla hedningar egentligen äro avfällingar från de äldsta fädernas tro på den sanne Guden; ty den fromme Noa var en gång stamfader för dem alla. Och att aposteln anför orden till bevis för hedningarnas upptagande, det se vi av sammanhanget med v.24 Nu hade han väl kunnat finna mer uttryckliga profetior om hedningarna, särdeles hos Jesaja (t. ex. 49:6; 60:1-16; 66:19-23 m. fl.); men profeten Hosea har haft ett särskilt uppdrag av Herren att framställa just den sanning, som utgör apostelns ämne i detta kapitel, nämligen den att härkomst och andra yttre företräden icke hjälpa de avfallna, men att de genom bättring och tro återtages i Guds nåd. Ty utom att Hosea talat sådana ord, som aposteln här anfört (vilka läsas i Hos. 1:10; 2:23), så har denna profet också haft Guds befallning att i synliga bilder framställa Israels avfall. Först skulle han taga en sköka till hustru; och sedan skulle han med namnen på sina barn beteckna just detsamma, som står i vår text, då det ena barnet kallades 'Lo-Ammi', vilket betyder : 'icke mitt folk', och det andra 'Lo-Ruhama', d. ä. 'hon som icke finner förbarmande'. Härmed var nu folket avmålat såsom hedningar. Men en annan tid skulle komma, säger Herren, då han ville återkalla de avfallna och förkastade, och då även de som 'omvända sig och söka Herren, sin Gud, och David, sin konung', då de skulle 'med fruktan söka Herren och hans goda i kommande dagar' (Hos. 3:5). Då skulle inträffa, vad här av apostelns anföres: 'Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade skall jag kalla den älskade'. Den otrogna bruden hade återvänt till sin man och åter blivit omfattad med all kärlek; varom Herren ytterligare i v. 19 av samma Hoseas 2 kap. säger: 'Jag skall trolova mig med dig för evig tid; jag skall trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhärtighet; ja, i trofasthet skall jag trolova mig med dig, och du skall så lära känna Herren'.
    Och det skall ske, att på den ort, där det har varit sagt till dem: I ären icke mitt folk, där skola de kallas den levande Gudens barn. Orden 'på den ort' visa, att här icke skall fordras en yttre flyttning till Jerusalem eller Judalandet, utan varhelst de finnas, vilka erhållit domen: 'I ären icke mitt folk', där skola de bliva kallade 'den levande Gudens barn'. Men den domen: 'I ären icke mitt folk', har drabbat både Israels avfälliga stammar och övriga hedniska folk på alla trakter av jorden. Löftet innehåller således, att de skola delaktiggöras av det andliga goda, att de bliva 'den levande Gudens barn', och det på alla orter i världen. Kristi rike är ett andligt rike, och det 'himmelska Jerusalem' finnes på alla trakter, där Kristi evangelium förkunnas (Hebr. 12:22). Och de skola kallas icke blott Guds folk, utan ock Guds barn ('den levande Gudens barn', till skillnad från de döda gudarnas tillbedjare). De skola vara Guds barn i den fulla och andliga betydelse, som angives i kap. 8:15, 17 och 29, nämligen att de ock äro Guds arvingar, Kristi bröder och medarvingar, då han skall vara 'den förstfödde bland många bröder'. Och allt detta skall tillfalla sådana människor, som en gång voro 'icke Guds folk', 'icke älskade' (jämf. 1 Petr. 2:10; Ef, 2:11-22).
     Se då åter här nådens oändliga storhet! Och måtte vi aldrig vid så tröstliga löften förgäta, vad som kan angå oss, som läsa dem! Vilka äro väl dessa, som skola kallas 'den levande Gudens barn', Guds älskade? Aposteln sade i v. 25: 'Såsom sådana har man ock kallat oss, icke allenast av judarna, utan ock av hedningarna'. Dessa Guds barn och älskade äro alla av naturen 'vredens barn', men hava av Gud blivit 'kallade' och omvända till honom, i vilken de nu hava både sin rättfärdighet och starkhet, d. ä. de hava intetdera i sig själva, men tro på honom. De hava förut varit 'icke Guds folk', 'icke älskade'. Sådana hava ock vi alla varit, fulla med allt ont och djävulskt; vi voro Guds fiender, förtrampare av alla hans bud, avgudadyrkare, hans namns försmädare, hans ords föraktare, i alla stånd otrogna och ovärdiga, ja, enligt Kristi förklaring i Matt 5: 21-28, mördare horkarlar, tjuvar och lögnare. Sådana äro vi allesammans av naturen, ehuru endast de trogna känna det på ett levande sätt. Vi kallades därför med rätta 'icke Guds folk', 'icke älskade'. Men om sådana säger här, att då de 'omvänt sig till Herren, deras Gud, och David (Kristus), deras konung', skall man utropa till dem: 'O, I den levande Gudens barn' (Hos. 1:10) Få vi ock ännu känna allt detta uppräknade onda, så skola vi dock icke misströsta och glömma, vad Gud gjort, nämligen, att vi likväl genom hans älskade Son nu äro hans älskade barn - 'den levande Gudens barn'. Och vilken styrka och tröst, att Herren Gud själv förkunnat sådant! Det är icke någon mänsklig tanke eller något, som kan rubbas och svika, utan står evinnerligen fast, huruhelst det än växlar i min fromhet, mina känslor, tankar och tycken. Alla, utan någon undantag, alla, som så blivit fästade vid Guds Son, att de icke mer kunna umbära honom, äro sannerligen 'Guds barn' och hans älskade, hans brud. Sådant säges oss åter här ur Guds eget ord. Vare Herren evinnerligen tackad och lovad!

C.O Rosenius, Pauli brev till Romarna, senare delen (jubileumsupplaga, Stockholm: 1931)
s.51-51

Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken. (Rom 9:23-24)

För att se flytet i texten ser vi också på Åkesons mer ordagranna översättning nedan. Den är lite otympligare som svenska, men han hackar inte upp meningarna här och det gör det lite klarare. Han börjar meningen i v.22:

Men om Gud i stor långmodighet har fördragit vredeskärl, som hade tillrett sig till fördärv, i avsikt att visa sitt misshag och kungöra sin makt, så även på det han skulle kungöra sin härlighets rikedom på barmhärtighetskärl, vilka han förut berett till härlighet. vilka han ock kallade, (nämligen) oss, icke allenast av judar, utan ock av folkslag. (Rom 9:22-24)

Här kommer återgången till vilka som är Abrahams barn, Israel (v.6ff) , de kallade: Barmhärtighetens kärl som Gud berett till härlighet, dem har han kallat - och det är vi - inte bara från judarna utan också från hedningarna.

Detta är ingen teoretisk fråga, utan det gäller oss: Gud har kallat oss som Han redan tidigare berett för härligheten. Han har kallat oss, både från judar och från hedningar. Detta var något församlingen i Rom redan visste, eftersom den bestod både av judar och hedningar. Ändå var frågan aktuell: Hur kan det vara förhållandevis så många hedningar och så få judar som tror på Jesus Kristus? Paulus fortsätter nu med att visa att det är helt i linje med GT:

Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade. Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens barn. Men om Israel utropar Jesaja: Om än Israels barn vore talrika som havets sand, skall bara en rest bli frälst. Ty snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. Jesaja har också förutsagt: Om Herren Sebaot inte hade lämnat kvar några efterkommande åt oss, då hade vi blivit som Sodom, då hade vi blivit som Gomorra. (v.25-29)

Gud tar upp ett folk som inte var Hans folk. De blir den levande Gudens barn. Men av Israel blir bara en rest frälst.

Mer om citatet från Hosea i nästa inlägg.