Betty

9 april 2011 22:05

Men det står att om vi syndar med vett och vilja så återstår inte längre något offer för oss. Jag tror det är Paulus som säger det, ungefär så. Vad innebär det då?

Teo

11 april 2011 04:21

Kanske bästa änden att börja svaret på frågan är att fortsätta i Romarbrevet, eftersom det kommer in på liknande saker. Men först något om vad orden inte innebär. De innebär inte att man som kristen inte kan få förlåtelse om man faller i synd.

Paulus skriver i Rom 5:1-2:
"Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet."

Att vi har tillträde till nåden, betyder att om vi faller i synd så får vi förlåtelse. Det är också en nåd som vi står i, vilket vi behöver eftersom synden alltid är med oss. Vi är ständigt förlåtna.

I kap 6 skriver han dock:
"Hur är det alltså? Skall vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Naturligtvis inte! Vet ni inte att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder, antingen under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet?" (v.15-16)

Om man ställer sig i syndens tjänst så kommer man att avfalla från tron och åter bli syndens slav. Det handlar alltså inte om att man faller i synd (och ännu mindre om att det finns synd i allt man gör), utan om att man ställer sig i syndens tjänst, att man konsekvent lever i synd. Då förlorar man tron, förr eller senare. Detta kan i och för sig också ske genom en enda, överlagd synd, t ex om man planerar och genomför ett mord. Men man avfaller definitivt inte varje gång man faller i synd, som om man åkte som en jojo in och ut i nåden hela tiden.

Det du hänvisar till är Hebreerbrevet 10:26ff:
"Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna. Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?"

NIV översätter: "If we deliberately keep on sinning...", alltså att syndandet är något både pågående och medvetet. Rom 6 talade om att det leder till avfall och samma sak ser vi här. Här talas om en attityd där man föraktar evangeliet: Någon som "trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande". Denna attityd är en följd av ett avfall och början till avfallet är att man syndar (pågående form) medvetet.

Martin Luther tolkade denna text som att den innebar att om någon avfaller från tron så är det omöjligt att återföra honom till tron. Av detta och även andra skäl (brevet var omstritt också i den tidiga kyrkan) menade Luther att brevet inte är kanoniskt. Med Luthers tolkning skulle texten komma i strid med Jak 5:19-20: "Mina bröder, om någon bland er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka, så skall denne veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder." Och även med de exempel som finns i Bibeln på människor som avfaller och sedan återförs till tron. Petrus förnekade Kristus, men omvände sig sedan (vi vet i och för sig inte om han förlorade tron, men det är möjligt), David begick äktenskapsbrott och mord, men återfördes igen av profeten Natan.

Bibeln lär tydligt att man kan falla i synd utan att förlora sin frälsning, eller utan att avfalla från tron. 1 Joh 2:1-2 är kanske ett av de klaraste ställena:
"Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern - Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens."

Texten i Hebreerbrevet varnar för ett framhärdande i synd. Det leder till slut till avfall. Och ett avfall kan leda till ett förakt för evangeliet, vilket gör att man sedan inte är intresserad av den kristna tron och därför lever nöjd utan den, tills man dör och går evigt förlorad. Däremot är inte varje avfall permanent, utan det finns exempel på människor som återförts till tron igen, även om man förstås inte ska synda i hopp om att även om man avfaller så kommer man att föras tillbaka, för det vet man ingenting om. Varningen är allvarlig.