När Nikodemus kom till Jesus på natten fick han veta att han inte kunde se Guds rike om han inte blev född på nytt. Nikodemus, som hörde till fariséernas parti, förstod inte att en människa behöver födas på nytt. Detta berodde på deras lära om människan och om syndafallet. Fariséerna bad i synagogan: ”Min Gud, ande (nesama) som Du givit mig är ren.”

Hugo Odeberg förklarar fariséernas lära om människan och syndafallet:

"Eftersom denna nesama enligt fariseismens uppfattning är oförstörbar,
kan den fariseiska judendomen inte uppbringa någon förståelse
för ett syndafall och ännu mindre för idén om arvsynden.
Berättelsen om syndafallet i Första Mosebok betraktas därför av
de fariseiska lärarna bara som ett typiskt exempel på den olydnad
gentemot Gud, som människan under vissa omständigheter kan
göra sig skyldig till. Man talar om de onda drifter, som står emot
de goda drifterna hos människan under hennes jordeliv. Dessa onda
drifter kan bara för en tid fördunkla andens renhet, gudagnistan
hos människan, men däremot aldrig utsläcka den." (Fariseism och kristendom, s.48)

Eftersom fariséerna inte förstod syndafallets konsekvenser kunde de förstås inte heller förstå att vi behöver födas på nytt. De förstod inte vad David lär när han bekänner:

"Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv." (Ps 51:7)

Om det är utgångsläget för varje människa så är det inte bara att vända tillbaka till den man är "egentligen" är, när man fallit i synd. Tvärtom är det faktum att man fallit i synd ett bevis på vad som redan från början var sant: Vi är födda i synd. Därför lär Jesus: "Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." (Joh 3:3)

Hur sker då denna nya födelse? Jesus förklarar det ur olika synvinklar. Man föds av "vatten och Ande" (v.5), dvs genom dopet. Johannes Döparen hade förkunnat omvändelsens dop, till syndernas förlåtelse (Mark 1:4). Och den som är förlåten är medlem i Guds rike. Man föds "av Anden" (v.8), det vill säga, det är Gud som handlar. Johannes förklarar i början av sitt evangelium att de som tror på Jesus "är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud" (Joh 1:13). Det är alltså Gud som föder, det är den ena sidan. Den andra sidan är att människan då får tro. Hon "ser" Jesus och förstår vad Han har gjort, för hela världen och därför också för mig. Jesus förklarar vidare vad som sker vid den nya födelsen:

"Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv." (Joh 3:13-15)

Det som sker är att Guds Son blir människa, blir korsfäst och dör för våra synder. Och när vi ser och förstår detta, när vi litar på det, då är vi födda på nytt.

---

Nikodemus kom till Jesus för att han trodde att Jesus var sänd från Gud. Vi vet inte när han kom till tro. Men Johannes evangelium vittnar om att han var med och begravde Jesus, sedan Jesus blivit korsfäst, vilket tyder på att det under som Jesus här talade med Nikodemus om hade skett i Nikodemus liv:

"Även Nikodemus kom dit, han som första gången hade kommit till Jesus om natten. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring hundra pund." (Joh 19:39)

Att förstå att det Jesus säger är sant är en bra start. Att förstå att Jesus har tagit straffet för våra synder, är Guds verk genom Guds ord: den nya födelsen.

"Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus om natten och sade: 'Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.' Jesus svarade: 'Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.'" (Joh 3:1-3)

Nikodeums trodde på Jesus. Han trodde att Jesus var från Gud och att det Jesus sa var sant. Ändå trodde han inte på Jesus. Han trodde att det Jesus sa var sant, men han hade inte förstått vad Jesus sa. Det är alltså skillnad på tro och tro. Det är samma sak som berättas om senare i Johannes evangelium:

"Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: 'Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.'" (Joh 8:31-32)

De förstod att Jesus talade sanning, att Han var sänd av Gud. Men de hade ännu inte förstått sanningen. Om de fortsatte att lyssna skulle de förstå.

Till Nikodemus säger Jesus att man måste födas på nytt för att se Guds rike. Det räcker inte med att man förstår att Jesus är sänd av Gud. Man måste bli "född på nytt".

---

Att tro att Jesus är sänd av Gud eller att Bibeln är sann är inte tillräckligt för att man ska bli kristen. Men det kan leda till att man, liksom Nikodemus, är villig att lyssna på budskapet. Och det är så långt argument för den kristna tron kan föra en människa. Inte till tron. Men till att hon blir intresserad av att lyssna.

Mer om Nikodemus möte med Jesus i nästa blogg.

Efter Luthers död började Melanchthon ändra vissa läror i den lutherska kyrkan. Han förde in en tredje orsak i omvändelsen, förutom Guds ord och Guds Ande. Den tredje orsaken, menade Melanchthon, var att människan inte gjorde motstånd. På det sättet kunde han förklara varför vissa blir omvända, men inte andra. Också andra lärostrider uppstod, om bland annat om lagens roll i det kristna livet. Därför författades Konkordieformeln (1577). Där bekände man tydligt hur en människa blir omvänd. I artikeln om den fria viljan står det:

"Likaledes tro, lära och bekänna vi, att människans icke pånyttfödda vilja icke blott är bortvänd från Gud utan även fientlig mot Gud, så att hon blott har lust och begär till vad som är ont och Gud emot..."

"Men Gud, den helige Ande, verkar omvändelsen icke utan medel, utan brukar därtill predikan och Guds ords hörande, såsom det står skrivet i Rom. 1: Evangeliet är en "Guds kraft" till frälsning."

"I detta ord är den helige Ande närvarande och öppnar människornas hjärtan, så att de, liksom Lydia i Apg. 16, giva akt därpå och sålunda bliva omvända endast genom den helige Andes nåd och kraft. Hans verk allena är människans omvändelse."

Man tar samtidigt avstånd från falska läror, så att det blir tydligt vad som verkligen bekänns:

"Hos äldre och nyare kyrkolärare förefinnas sådana uttryck som: "Deus trahit, sed volentem trahit", vilket betyder: "Gud drager, men han drager den som är villig." Vidare: "Hominis voluntas in conversione non est otiosa, sed agit aliquid", vilket betyder: "Människans vilja är icke overksam i omvändelsen, utan verkar något." Vad beträffar sådana talesätt, mena vi, att emedan de anföras som stöd för läran om den fria viljans verkan i människans omvändelse och mot läran om Guds nåd, de icke äro i överensstämmelse med den rätta lärans uttryckssätt och därför rätteligen böra undvikas, när man talar om omvändelsen till Gud."

"Däremot är det rätt att säga, att Gud i omvändelsen genom den helige Andes dragande av motsträviga och ovilliga människor gör villiga och att efter denna omvändelse människans pånyttfödda vilja i den dagliga botens övning icke är overksam, utan medverkar i alla den helige Andes verk, som han gör genom oss."

På liknande sätt bekänner man om goda gärningar, först den bibliska läran och sedan vad man tar avstånd från.

"Vi tro, lära och bekänna även, att alla människor, men i all synnerhet de, som äro pånyttfödda och förnyade genom den helige Ande, äro pliktiga att göra goda gärningar."

"I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi sådana påståenden, som då man skriver och lär, att goda gärningar äro nödvändiga för saligheten. Likaledes, att ingen någonsin blivit salig utan goda gärningar och att det är omöjligt att utan goda gärningar bli salig."

"Vi förkasta och fördöma även den läran, att tron och den helige Andes inneboende icke skulle gå förlorade genom uppsåtlig synd, utan att de heliga och utvalda skulle behålla den helige Ande, ehuru de falla i äktenskapsbrott och andra synder och framhärda däri."

---

Med denna bekännelse enades den lutherska kyrkan igen. I stort sett alla lutheraner skrev under Konkordieformeln, som också betyder "Enhetsformeln". Konkordieformeln prövades enligt Bibeln, som den själv anger i förordet att det bör ske, och så antogs den:

"Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119."

Apostoliska, Nicenska och Athanasianska bekännelserna är gemensamma för flera kyrkor. T ex har både den Romersk-katolska och den lutherska kyrkan dessa bekännelser. Att bekänna sig till dessa är därför nödvändigt, men inte tillräckligt, för att det ska vara klart vad ett samfund lär.

Vid reformationen var den centrala frågan: Hur blir man ett Guds barn?

Luther lärde med Bibeln: Genom tron på Jesus Kristus, av nåd, utan gärningar. Luthers medhjälpare, Melanchthon, skrev därför i Augsburgska bekännelsen (1530):

"Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4." (Art. IV)

Den Romersk-katolska kyrkan kunde inte acceptera detta. Melanchthon skriver ett år senare, i försvaret för den Augsburgska bekännelsen:

"De förkasta såväl det ena som det andra, både vårt förnekande av att människorna få sina synders förlåtelse på grund an egna förtjänster och vårt hävdande av att människorna genom tron få syndernas förlåtelse och genom tron på Kristus rättfärdiggöras." (Augsburgska bekännelsens apologi, Art IV:1)

Detta trots att Bibeln är mycket klar över att vi förklaras rättfärdiga endast genom tron och att de goda gärningarna är en följd av tron

"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem." (Ef 2:8-10)

Den Augsburgska bekännelsen tar också upp läran om dopet, eftersom det vid denna tid uppstått rörelser som menade att dop av barn inte är giltiga dop. Likaså tar den upp nattvarden, eftersom den Schweiziske reformatorn, Zwingli, lärde att nattvarden inte är Kristi sanna kropp och blod, utan endast symboler. Men centrum i den Augsburgska bekännelsen är hur vi förklaras rättfärdiga inför Gud. Denna lära var den lära den Romersk-katolska kyrkan hade missat och som lett till en mängd andra felaktiga läror, om hur man på andra sätt skulle vinna rättfärdighet. T ex står det om munklivet:

"Men det är allmänt känt, att munkarna lärt, att deras hopgjorda fromhetsövningar tillfyllestgöra för synderna samt förtjäna nåd och rättfärdiggörelse. Vad innebär detta annat än att förringa och undanskymma Kristi ära och förneka trons rättfärdighet?" (Art XXVII:38)

Under reformationstiden var kunskapen om den kristna tron ofta väldigt dålig. Luthers lilla katekes sammanfattade den kristna läran för enkelt folk. Och i den stora katekesen förklarar han samma saker mer utförligt, för dem som ska undervisa den lilla katekesen.

Eftersom Luther var bannlyst kunde han inte närvara vid Augsburg, när lutheranerna lade fram sin bekännelse. Därför författade, som sagt, Luthers medarbetare Filip Melanchthon den Augsburgska bekännelsen. Men några år senare skrev Luther sin egen version, inför ett lärosamtal som skulle hållas med den Romersk-katolska kyrkan. (Dessa lärosamtal blev dock aldrig av.) Luther skrev då Schmalkaldiska artiklarna, där återigen centrum är rättfärdiggörelsen genom tron. Första artikeln börjar med denna bekännelse:

"Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har "dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighets skull", Rom. 4. Och han allena "är Guds Lamm, som bär världens synd", Joh. 1. Och "Gud har lagt allas vår synd på honom", Jes. 53. Vidare: "De äro alla syndare och bliva utan egen förtjänst rättfärdiga av hans nåd genom förlossningen i Jesus Kristus, i hans blod" o.s.v., Rom. 3."

I slutet av artikeln står det:

"Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gent emot påven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla. Eljest är allt förlorat och kommer påven och djävulen och alla våra fiender att behålla seger och rätt."

Här kan man se att schmalkaldiska artiklarna har ett mustigare språk än Augsburgska bekännelsen, samtidigt som det är minst lika tydligt vad som är centrum. Luther hade skrivit om Melanchthons bekännelse, att Melanchthon tassade som en katt.

---

Mer om de lutherska trosbekännelserna i nästa blogg.

"Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens Skapare."

Denna, för en kristen till synes okontroversiella bekännelse, var en gång nödvändig att formulera. I den tidiga kyrkan hade man problem med gnosticismen. En lära som kunde bekänna sig till "Kristus", men förnekade den Gud som skapat världen och det materiella. Den Apostoliska trosbekännelsen, som väl knappast någon skulle ifrågasätta bygger på Bibeln, var därför en nödvändig bekännelse. Man bekände att Gud inte bara var "himmelens" utan också "jordens Skapare", att Jesus Kristus var "född av jungrun Maria", "pinad under Pontius Pilatus" och "korsfäst, död och begraven". Bekännelsen om Kristus bekräftade att Jesus Kristus verkligen var en människa, som fötts och dött, alltså inte endast ett himmelskt väsen som vissa trodde; de som menade att det materiella var ont eftersom skaparguden var ond.

Och naturligtvis bekänner man vidare "på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda". Detta ifrågasätts i alla tider av dem som inte tror.

Den Apostoliska bekännelsen räckte dock inte mot arianerna. Arius lärde att Jesus Kristus var en gud, men inte Gud. Därför formulerades också den Nicenska och den Athanasianska trosbekännelsen. Om Jesus inte är Gud, så kan Han inte frälsa oss. Och om Han dessutom är en gud, men inte Gud, så innebär det att det finns flera sanna gudar. Arianerna förstörde grunden för den kristna tron.

"Jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare." Jes 43:11

Därför behövdes en klar bekännelse att Jesus är sann Gud:

"...och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern" bekänner den Nicenska trosbekännelsen om Sonen.

Den Athanasianska bekännelsen bekänner sig klart till en Gud i tre personer. Fadern inte är Sonen, men båda är Gud. Det är Gud som frälser oss, Gud hänger på korset, men Fadern hänger inte på korset. Jesus sa när Han hängde på korset:

"Fader, i dina händer överlämnar jag min ande." (Luk 23:46)

Att Gud är en, är ett budskap som går igenom hela Bibeln. Och vi lär oss också att denne Gud är Fader, Son och helig Ande, inte bara som olika uttrycksätt av en och samme person, utan att de är olika personer. Men eftersom vi inte kan få ihop detta i våra huvuden, ville man förklara det på något sätt. Som svar på detta bekänner vi det Bibeln lär:

"Men detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrkar en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblandar personerna eller söndrar det gudomliga väsendet."

---

Också idag behövs dessa bekännelser. T ex förnekar Jehovas Vittnen att Jesus är sann Gud, men de säger ändå att de tror på Bibeln. Att man tror på Bibeln säger dock inte så mycket, om man inte samtidigt säger vad man tror att Bibeln lär.

Mer om trosbekännelser i nästa blogg.

Efter en lång rad hälsningar till församlingen i Rom skriver Paulus: "Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er." (Rom 16:16) Därefter skriver han:

"Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor." (Rom 16:17-18)

Att denna uppmaning står i direkt anslutning till hälsningarna är mycket naturligt. Hälsningarna handlar om den gemenskap som finns. Sedan tar Paulus upp motsatsen. Det finns risk för splittring och det finns personer som orsakar splittring. Och så förstörs den gemenskap som finns.

Genom "milda ord och vackert tal" bedrar de människor. Den falska läran kan låta bra. Och personer som framför den kan göra det med milda ord och kanske tala vänligare än många andra. Men genom att lära i strid mot Bibeln så tjänar de "inte vår Herre Kristus", förstås. De tjänar istället sig själva, "sin egen buk".

Men gäller detta all falsk lära? Man måste säga att i den utsträckning som någons undervisning strider mot Bibeln, så tjänar han inte Jesus, även om han med annan av sin undervisning tjänar Jesus. Men all falsk undervisning ska avvisas. Jesus har ju gett uppdraget:

"... och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er" (Matt 28:20).

Och Han sa också:

"Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar." (Matt 12:30)

I den utsträckning man lär i strid mot Jesu ord så skingrar man.

Splittring är inte detsamma som att man till det yttre delar upp sig. Också om man till det yttre hör till samma församling och ber och firar gudstjänst tillsammans, men har olika läror, så är man splittrade. Att "ge akt på" dem som lär i strid mot Guds ord och vända sig "bort från dem" är ju apostelns uppmaning.

---

När den moderna ekumeniken vill fira gudstjänst tillsammans trots att man har motstridiga läror så har man därför missförstått både vad enhet och splittring egentligen är. Och genom att gå ihop trots att man lär olika, så ger man upp hoppet om den enhet Bibeln talar om. Istället får man splittring, men kallar det "enhet".

Paulus skriver till församlingen i Korint:

"I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening." (1 Kor 1:10)

I de följande verserna står det om hur församlingen har delat in sig i grupper, där en del håller sig till Paulus, andra till Petrus och vissa enbart till Kristus. Men detta är orimligt, skriver Paulus:

"Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn?" (1 Kor 1:13)

Nej, det är endast Kristus som blivit korsfäst för oss och vi är döpta i Jesu Kristi namn. Varför är det då fel att enbart hålla sig till Kristus, som Paulus skriver i v.12? Det är fel om det innebär att man inte lyssnar på Kristi apostlar. De har ju samma budskap som Jesus och förkunnar på Hans uppdrag. Det är då orimligt att säga att man endast lyssnar till det Jesus säger, men inte till vad Hans apostlar säger. Om man verkligen lyssnar på Jesus, så vet man att man också ska lyssna på hans sändebud, apostlarna. Den som är kristen tror inte bara på det Jesus säger i evangelierna, utan också på vad hans apostlar lär oss i breven.

Men om alla lärde samma sak, vad är då orsaken till splittring? Paulus fortsätter:

"Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18)

Detta är förklaringen till att det blir splittring. Det budskap som förkunnas är en dårskap för dem som inte tror. Inte bara delar av budskapet, utan själva det centrala. "Korset är en dårskap".

"Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap." (v.23)

Judarna kunder inte förstå att Messias skulle korsfästas. Han skulle ju upprätta Guds rike och driva ut romarna som hade ockuperat det land som Gud gett dem. Att Guds rike upprättades genom att Gud sonade vår synd och upptar oss som sina barn genom att vi tar emot detta goda budskap och så börjar regera i våra hjärtan, förstod de inte. De såg problemet som ett yttre politiskt problem, inte att det stora problemet är synden i våra hjärtan.

Hedningarna kunde heller inte förstå vad för nytta en korsfäst Messias skulle göra. Korset var det grymmaste avrättningsredskapet, reserverat för slavar och upprorsmakare. Respektabla människor talade inte om det, utan det kunde användas som en svordom av prostituerade. Och hursomhelst är det fysiska något lågt eller kanske till och med ont (beroende på vilken filosofi man hade) så en fysisk man som spikats upp på ett fysiskt kors var definitivt inte Guds lösning på våra problem. Guds lösning måste vara upphöjd och himmelsk, inte fysisk, nere på jorden, ja det lägsta: på ett kors.

Också idag är korset en anstöt. "Gud straffar inte" säger människor. "Jag tror på kärlekens Gud." En straffande Gud är både en obehaglig och för många människor också en omoralisk tanke. Vi frestas att ändra budskapet. För korset handlar om att Jesus Messias tog det straff vi förtjänat:

"Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom." (Jes 53:5-6)

"Straffet var lagt på honom". Detta är en anstöt för många människor. Men för oss som vet att vi förtjänat Guds vrede och straff är det goda nyheter. De bästa. Vi har frid med Gud, vilket ju syftet var med Jesu död: "Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid." Hur kan vi ha frid med Gud, vi som är syndare? För att "all vår skuld lade HERREN på honom".

Detta budskap som är vad alla kristna kommit till tro på, så att de blivit Guds barn, är obegripligt eller till och med omoraliskt för de otroende. Då är det klart att man vill tona ner det lite, eftersom man ändå bryr sig om vad andra tänker om en. Paulus skriver i 1 Kor 1:20:

"Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap?"

Och i kapitel 3 återkommer han till samma tema:

"Bedra inte er själva. Om någon bland er tycker att han är vis i den här världen, måste han bli en dåre för att bli vis. Ty den här världens visdom är dårskap inför Gud." (1 Kor 3:18-19)

Oenighet i kyrkan beror på att man inte håller sig till Guds ord. Istället tror man på något "förnuftigare" eller "visare". Församlingen i Korint hade fallit för detta. Men Paulus uppmanade dem att vara eniga i sina uppfattningar. Och det blir man om man blir enig med Guds ord. De olika apostlarna står ju inte i strid mot varandra, utan förkunnar samma sak. För "Kristus är inte delad".

---

Den oenighet som finns i kristenheten idag beror naturligtvis just på detta. Att man på ett eller annat sätt avviker från Guds ord. Vad är då botemedlet?

Svaret borde vara givet.

Jesus sa:

""Amen, amen säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren är fårens herde. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." (Joh 10:1-5)

En kristen lyssnar alltså till Guds ord. En troende "lyssnar till hans röst". Johannes förklarar samma sak i sitt första brev:

"Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss, den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande." (1 Joh 4:6)

Den som känner Gud lyssnar till apostlarna.

För apostlarna talar Guds ord. Och fåren känner igen herdens röst.