"Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus om natten och sade: 'Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.' Jesus svarade: 'Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.'" (Joh 3:1-3)

Nikodeums trodde på Jesus. Han trodde att Jesus var från Gud och att det Jesus sa var sant. Ändå trodde han inte på Jesus. Han trodde att det Jesus sa var sant, men han hade inte förstått vad Jesus sa. Det är alltså skillnad på tro och tro. Det är samma sak som berättas om senare i Johannes evangelium:

"Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: 'Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.'" (Joh 8:31-32)

De förstod att Jesus talade sanning, att Han var sänd av Gud. Men de hade ännu inte förstått sanningen. Om de fortsatte att lyssna skulle de förstå.

Till Nikodemus säger Jesus att man måste födas på nytt för att se Guds rike. Det räcker inte med att man förstår att Jesus är sänd av Gud. Man måste bli "född på nytt".

---

Att tro att Jesus är sänd av Gud eller att Bibeln är sann är inte tillräckligt för att man ska bli kristen. Men det kan leda till att man, liksom Nikodemus, är villig att lyssna på budskapet. Och det är så långt argument för den kristna tron kan föra en människa. Inte till tron. Men till att hon blir intresserad av att lyssna.

Mer om Nikodemus möte med Jesus i nästa blogg.

Efter Luthers död började Melanchthon ändra vissa läror i den lutherska kyrkan. Han förde in en tredje orsak i omvändelsen, förutom Guds ord och Guds Ande. Den tredje orsaken, menade Melanchthon, var att människan inte gjorde motstånd. På det sättet kunde han förklara varför vissa blir omvända, men inte andra. Också andra lärostrider uppstod, om bland annat om lagens roll i det kristna livet. Därför författades Konkordieformeln (1577). Där bekände man tydligt hur en människa blir omvänd. I artikeln om den fria viljan står det:

"Likaledes tro, lära och bekänna vi, att människans icke pånyttfödda vilja icke blott är bortvänd från Gud utan även fientlig mot Gud, så att hon blott har lust och begär till vad som är ont och Gud emot..."

"Men Gud, den helige Ande, verkar omvändelsen icke utan medel, utan brukar därtill predikan och Guds ords hörande, såsom det står skrivet i Rom. 1: Evangeliet är en "Guds kraft" till frälsning."

"I detta ord är den helige Ande närvarande och öppnar människornas hjärtan, så att de, liksom Lydia i Apg. 16, giva akt därpå och sålunda bliva omvända endast genom den helige Andes nåd och kraft. Hans verk allena är människans omvändelse."

Man tar samtidigt avstånd från falska läror, så att det blir tydligt vad som verkligen bekänns:

"Hos äldre och nyare kyrkolärare förefinnas sådana uttryck som: "Deus trahit, sed volentem trahit", vilket betyder: "Gud drager, men han drager den som är villig." Vidare: "Hominis voluntas in conversione non est otiosa, sed agit aliquid", vilket betyder: "Människans vilja är icke overksam i omvändelsen, utan verkar något." Vad beträffar sådana talesätt, mena vi, att emedan de anföras som stöd för läran om den fria viljans verkan i människans omvändelse och mot läran om Guds nåd, de icke äro i överensstämmelse med den rätta lärans uttryckssätt och därför rätteligen böra undvikas, när man talar om omvändelsen till Gud."

"Däremot är det rätt att säga, att Gud i omvändelsen genom den helige Andes dragande av motsträviga och ovilliga människor gör villiga och att efter denna omvändelse människans pånyttfödda vilja i den dagliga botens övning icke är overksam, utan medverkar i alla den helige Andes verk, som han gör genom oss."

På liknande sätt bekänner man om goda gärningar, först den bibliska läran och sedan vad man tar avstånd från.

"Vi tro, lära och bekänna även, att alla människor, men i all synnerhet de, som äro pånyttfödda och förnyade genom den helige Ande, äro pliktiga att göra goda gärningar."

"I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi sådana påståenden, som då man skriver och lär, att goda gärningar äro nödvändiga för saligheten. Likaledes, att ingen någonsin blivit salig utan goda gärningar och att det är omöjligt att utan goda gärningar bli salig."

"Vi förkasta och fördöma även den läran, att tron och den helige Andes inneboende icke skulle gå förlorade genom uppsåtlig synd, utan att de heliga och utvalda skulle behålla den helige Ande, ehuru de falla i äktenskapsbrott och andra synder och framhärda däri."

---

Med denna bekännelse enades den lutherska kyrkan igen. I stort sett alla lutheraner skrev under Konkordieformeln, som också betyder "Enhetsformeln". Konkordieformeln prövades enligt Bibeln, som den själv anger i förordet att det bör ske, och så antogs den:

"Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119."

Apostoliska, Nicenska och Athanasianska bekännelserna är gemensamma för flera kyrkor. T ex har både den Romersk-katolska och den lutherska kyrkan dessa bekännelser. Att bekänna sig till dessa är därför nödvändigt, men inte tillräckligt, för att det ska vara klart vad ett samfund lär.

Vid reformationen var den centrala frågan: Hur blir man ett Guds barn?

Luther lärde med Bibeln: Genom tron på Jesus Kristus, av nåd, utan gärningar. Luthers medhjälpare, Melanchthon, skrev därför i Augsburgska bekännelsen (1530):

"Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4." (Art. IV)

Den Romersk-katolska kyrkan kunde inte acceptera detta. Melanchthon skriver ett år senare, i försvaret för den Augsburgska bekännelsen:

"De förkasta såväl det ena som det andra, både vårt förnekande av att människorna få sina synders förlåtelse på grund an egna förtjänster och vårt hävdande av att människorna genom tron få syndernas förlåtelse och genom tron på Kristus rättfärdiggöras." (Augsburgska bekännelsens apologi, Art IV:1)

Detta trots att Bibeln är mycket klar över att vi förklaras rättfärdiga endast genom tron och att de goda gärningarna är en följd av tron

"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem." (Ef 2:8-10)

Den Augsburgska bekännelsen tar också upp läran om dopet, eftersom det vid denna tid uppstått rörelser som menade att dop av barn inte är giltiga dop. Likaså tar den upp nattvarden, eftersom den Schweiziske reformatorn, Zwingli, lärde att nattvarden inte är Kristi sanna kropp och blod, utan endast symboler. Men centrum i den Augsburgska bekännelsen är hur vi förklaras rättfärdiga inför Gud. Denna lära var den lära den Romersk-katolska kyrkan hade missat och som lett till en mängd andra felaktiga läror, om hur man på andra sätt skulle vinna rättfärdighet. T ex står det om munklivet:

"Men det är allmänt känt, att munkarna lärt, att deras hopgjorda fromhetsövningar tillfyllestgöra för synderna samt förtjäna nåd och rättfärdiggörelse. Vad innebär detta annat än att förringa och undanskymma Kristi ära och förneka trons rättfärdighet?" (Art XXVII:38)

Under reformationstiden var kunskapen om den kristna tron ofta väldigt dålig. Luthers lilla katekes sammanfattade den kristna läran för enkelt folk. Och i den stora katekesen förklarar han samma saker mer utförligt, för dem som ska undervisa den lilla katekesen.

Eftersom Luther var bannlyst kunde han inte närvara vid Augsburg, när lutheranerna lade fram sin bekännelse. Därför författade, som sagt, Luthers medarbetare Filip Melanchthon den Augsburgska bekännelsen. Men några år senare skrev Luther sin egen version, inför ett lärosamtal som skulle hållas med den Romersk-katolska kyrkan. (Dessa lärosamtal blev dock aldrig av.) Luther skrev då Schmalkaldiska artiklarna, där återigen centrum är rättfärdiggörelsen genom tron. Första artikeln börjar med denna bekännelse:

"Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har "dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighets skull", Rom. 4. Och han allena "är Guds Lamm, som bär världens synd", Joh. 1. Och "Gud har lagt allas vår synd på honom", Jes. 53. Vidare: "De äro alla syndare och bliva utan egen förtjänst rättfärdiga av hans nåd genom förlossningen i Jesus Kristus, i hans blod" o.s.v., Rom. 3."

I slutet av artikeln står det:

"Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gent emot påven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla. Eljest är allt förlorat och kommer påven och djävulen och alla våra fiender att behålla seger och rätt."

Här kan man se att schmalkaldiska artiklarna har ett mustigare språk än Augsburgska bekännelsen, samtidigt som det är minst lika tydligt vad som är centrum. Luther hade skrivit om Melanchthons bekännelse, att Melanchthon tassade som en katt.

---

Mer om de lutherska trosbekännelserna i nästa blogg.