Förutom att ordet dikaioun har som grundbetydelse att "förklara rättfärdig", så finns det två bibliska läror som talar om att vår rättfärdighet inför Gud inte består i hur vi själva är utan är utanför oss. Den ena är läran att det är Kristus som är vår rättfärdighet.

Jeremia skriver om "en rättfärdig telning" av Davids släkt, som Herren ska låta växa upp. Han ska kallas: "HERREN vår rättfärdighet." (Jer 23:6)

Messias är ingen annan än HERREN, det vill säga vår Gud. Och Messias är "vår rättfärdighet".

Likaså skriver Paulus om "Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren." (1 Kor 1:30-31)

Någon har invänt att vi inte kan ha en helgelse utanför oss, utan att helgelsen handlar om oss själva, men detta är att missförstå vad som menas med "helgad". Att vara helgad är att vara avskild för Gud. Och detta är Kristus helt och fullt, i vårt ställe. Också vi troende är avskilda för Gud, men aldrig fullkomligt. För vår fullkomliga rättfärdighet krävs därför att Kristus levt ett fullkomligt liv i vårt ställe och det inkluderar naturligtvis att Han var (liksom Han fortfarande är) avskild för Gud. Jesaja beskriver det så här:

"Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken." (Jes 42:1)

Och David beskriver Messias på detta sätt:

"Jag har alltid haft HERREN för ögonen, han är på min högra sida, jag skall inte vackla." (Ps 16:8, jfr Apg 2:25)

På detta sätt har Jesus också varit vår helgelse, genom att vara helt avskild för Gud. Han är vår "vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning". Detta är inte något som sker i oss, utan något Kristus varit utanför oss, så att vi inte kan berömma oss av det vi är eller har blivit utan om den "som berömmer sig skall berömma sig av Herren".

Den andra läran är det Bibeln lär om att också troende fortfarande är syndare. Som troende har man fått en ny människa, man är "en ny skapelse" (2 Kor 5:17). Men också synden finns där:

"Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig." (Rom 7:20)

Synden bor fortfarande i den troende, även om det inte hör till den nya människan.

"Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss." (1 Joh 1:8)

Johannes talar här inte bara om att ha syndat, utan om att ha "synd", det vill säga att synden bor i oss. Han skriver senare i sitt brev:

"Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." (1 Joh 3:2)

Den fullkomliga förvandlingen sker alltså när vi får möta Jesus. Innan dess har vi synd och vår rättfärdighet inför Gud är inte i oss, utan utanför oss: Jesus Messias är HERREN vår rättfärdighet. Nu är vi förklarade rättfärdiga. Då kommer vi också att bli helt rättfärdiga.

1917 års bibelöversättning skriver:

"Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom tro, utan laggärningar." (Rom 3:28)

På liknande sätt översätter Bibel 2000:

"Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar."

Svenska Folkbibeln översätter däremot:

"Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar."

Det är naturligtvis en himmelsvid skillnad mellan att förklaras rättfärdig, samtidigt som man är syndare och att förvandlas så att man blir rättfärdig. Både i Folkbibeln och i 1917 och Bibel 2000 kan vi läsa om att det sker en förvandling i den människa som kommer till tro:

"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17, Folkbibeln)

Frågan är därför inte om det sker en förvandling när man kommer till tro, utan om denna förvandling räknas som vår rättfärdighet. I en artikel från 1983 skriver Sven-Olov Back:

Med fog kan man påstå att dikaioun är ett av huvudorden i de paulinska breven. Ordet brukar översättas »rättfärdiggöra». Givetvis är det överflödigt att påpeka vikten av en korrekt förståelse av ordet. I denna artikel skall vi undersöka om det betyder »göra rättfärdig» (faktitiv betydelse) eller »förklara rättfärdig, frikänna» (deklarativ el forensisk betydelse).

Han ger sedan exempel ur den grekiska översättningen av GT, Septuaginta (förkortas LXX), hur ordet används där:

I LXX förekommer dikaioun drygt 40 gånger. En enda gång kan det vara faktitivt. Det gäller Ps 73:13 där det återger hebr zkh (rena). I övrigt är den forensiska (rättsliga) innebörden klar...

Exempel på detta är (den svenska översättningen av dikaioun i fetstil):

"Om en tvist uppstår mellan män och de kommer inför rätta, och man där dömer mellan dem, skall man fria den oskyldige och fälla den skyldige." (5 Mos 25:1)

"Du skall inte döda den som är oskyldig och har rätt, ty jag frikänner inte någon som är skyldig." (2 Mos 23:7)

Att här översätta så att det skulle handla om en förvandling är naturligtvis orimligt.

Exempel ges också från NT, bland annat detta:

"Och allt folket som lyssnade, också publikanerna, gav Gud rätt och döptes med Johannes dop." (Luk 7:29)

Det är tydligt att detta inte kan handla om att folket förvandlade Gud till något Han inte redan var, utan det handlar om ett erkännande av något som redan var sant. Back skriver vidare:

I Rom 4:5 har vi ett oerhört paradoxalt uttryck. Vi såg ju ovan hur Gud beordrar att den ogudaktige och skyldige inte skall frikännas, förklaras rättfärdig, utan få en fällande dom. Men enligt Rom 4:5 handlar Gud just på det sätt som han själv har förbjudit: »Men den som inte håller sig till gärningar, utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig ( ton dikaiounta ton asebe), honom räknas hans tro till rättfärdighet». Såväl KB 1917 och NT-81 »slätar ut»: »... honom som gör den ogudaktige/syndaren rättfärdig». Men Paulus har nog medvetet formulerat sig tvärtemot 2 Mos 23:7 m fl för att framhäva det otroliga i Guds handlande (Schrenk, 219).

[Fetstil tillagd]

Hela Backs artikel finns att läsa här:

Ett viktigt ord 

Jakob skriver:

"Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro." (Jak 2:24)

I sammanhanget ser vi att Jakob talar om hur man ser att någon har tron:

"Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar." (v.18)

Genom gärningarna visar sig tron. Och så erkänns man som rättfärdig av människor.

Av Gud erkänns vi däremot inte som rättfärdiga på grund av våra gärningar. Vi räknas som rättfärdiga av Gud genom tron, men inte på grund av tron utan på grund av Jesus, som vi tror på. Det är "Jesus Kristus som är rättfärdig" (1 Joh 2:1). Vår tro är inte fullkomlig, utan vi får också be "Jag tror. Hjälp min otro!" (Mark 9:24) Det är heller inte på grund av trons fullkomlighet som vi räknas som rättfärdiga, utan på grund av Kristi fullkomlighet. Tron, stark eller svag, tar emot Kristus och Hans rättfärdighet. Inför Gud gäller: "Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet." (Rom 4:5) Och det gäller inte för att tron förtjänar Guds nåd, utan "de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem" (Rom 3:24). Att det inte handlar om att tron är en så god gärning att Gud förlåter oss på grund av den, ser man om man läser den föregående versen i Romarbrevet: "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud" och det är just dessa, alltså alla som syndat, som står som rättfärdiga för att Kristus friköpt alla. Det sker oberoende av tron. Men genom tron tar man emot detta. Det räknas som vårt genom tron, men det är verkligt redan innan.

Denna tro kan dock endast Gud se. Vi ser människors bekännelse i ord och handling. Genom denna bekännelse erkänner vi en person som rättfärdig. Men genom tron förklarar Gud oss som rättfärdiga. Vi förklaras alltså som rättfärdiga både genom tro och genom gärningar, det ena inför Gud, det andra inför människor.

Jakob skriver:

"Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: 'Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta', men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.

Nu säger kanske någon: 'Du har tro.' - Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? Blev inte vår fader Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar, när han bar fram sin son Isak på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet, och han kallades Guds vän. Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. Blev inte skökan Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar, när hon tog emot sändebuden och förde ut dem en annan väg? Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död." (Jak 2:14-26)

Jakob skriver här om hur tron tar sig uttryck. Ens gärningar visar vad man tror. Om någon behöver mat och kläder så hjälper det inte med enbart ord. Johannes skriver: "Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning." (1 Joh 3:18) Tron visar sig i gärningarna.

Jakob ger två exempel från Skriften. Det rör sig inte om vanliga goda gärningar, utan om särskilda situationer där handlingarna på ett särskilt sätt förutsatte tro. Abraham befalldes att offra sin son, Isak. Gud hade lovat att Abraham skulle få avkomlingar och bli ett stort folk och att hela världen skulle bli välsignad genom honom: "I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." (1 Mos 12:3) Och denna avkomma skulle komma genom Isak: "det är genom Isak som du skall få din avkomma" (1 Mos 21:12). Hur kunde Abraham då offra Isak? Hebreerbrevets författare förklarar:

"I tron bar Abraham fram Isak som offer, när han blev satt på prov. Ja, sin ende son bar han fram som offer, fastän han hade fått löftena. Och till honom hade Gud sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Abraham räknade med att Gud hade makt till och med att uppväcka från de döda. Därifrån fick han honom också tillbaka, bildligt talat." (Heb 11:17-19)

Abrahams tro visade sig här i handling. Gud befallde och Abraham lydde, eftersom Abraham visste att Gud - vad som än hände - var mäktig att uppfylla sina löften.

Det andra exemplet är Rahab, som förrådde sitt folk genom att gömma israelitiska spejare hos sig. På det sättet visade hon att hon trodde att Gud var med Israel och så blev hon också räddad när hennes stad blev intagen. Utan dessa gärningar hade spejarna naturligtvis inte vetat om att Rahab hade denna tro. Och hade hon sagt att hon trodde dem, men samtidigt inte hjälpt dem, så hade hennes bekännelse inte varit trovärdig. Tron samverkade med gärningarna.

Endast Gud vet vilka som är Hans. Vi kan inte se människors hjärtan. "En människa ser det som är för ögonen, men HERREN ser till hjärtat." (1 Sam 16:7)

Vi vet alltså inte vilka som är troende. Men tron visar sig ändå. Den visar sig på två olika sätt: I den kristnes ord och i den kristnes liv.

Jesus säger:

"En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen." Luk 6:45

Vi får utgå från att en människas bekännelse speglar det som finns i hennes hjärta. Men också livet är en bekännelse. Jakob skriver:

"Nu säger kanske någon: 'Du har tro.' - Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar." Jak 2:18

Man kan inte visa sin tro. Tron visar sig i gärningar. Jakob ger några exempel på detta och skriver sedan:

"Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro." (v.24)

Så känner vi alltså igen vem som är kristen. På bekännelsen, i ord och gärningar. Och vi erkänner varandra som kristna på den grunden. Det är vad vi har att gå på.

"Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden" (Ef 5:18).

Detta ord har ibland tolkats som att det påminner om berusning, att uppfyllas av Anden. Detta är dock inte jämförelsen som Paulus gör. När man berusar sig på vin så förlorar man något av sin självkontroll och det kan leda till att man styrs av sitt alkoholbegär (ett liv i laster). Alkoholen tar över. Men man ska inte kontrolleras av alkoholen, utan av Guds Ande och regeras av Anden.

"Andens frukt däremot är... självbehärskning." (Gal 5:22-23)

"Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn." Ef 5:18-20

"Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom." Kol 3:16-17

Efesierbrevet och Kolosserbrevet skrevs ungefär samtidigt och de innehåller många likheter. Här är två passager som uppvisar många likheter:

- tala till/undervisa varandra med psalmer, hymner och andliga gånger

- att sjunga för Herren/Guds lov i era hjärtan

- Tacka vår Gud och Fader i vår Herre Jesu Kristi namn.

- Tacka alltid/Tacka i allt vad ni gör

Vad gör vi då med skillnaden i början? Efesierbrevet talar om att låta sig uppfyllas av Anden, medan Kolosserbrevet talas om låta Kristi ord bo rikligt hos er. Efesierbrevet och Kolosserbrevet talar om samma sak, men Kolosserbrevet talar om orsak medan Efesierbrevet om verkan. Genom att låta Kristi ord bo rikligt hos en så uppfylls man av den helige Ande. Som Jesus säger: "De ord som jag har talat till er är Ande och liv." (Joh 6:63)

När Paulus ska börja undervisa församlingen i Korint om de andliga gåvorna skriver han: "Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: 'Förbannad är Jesus', och att ingen kan säga 'Jesus är Herren' annat än i kraft av den helige Ande." (1 Kor 12:3)

Man känner igen en person som har Guds Ande på bekännelsen. Det är inte på att man kan göra underverk, eller profetera, eller tala andra språk. Paulus säger senare i samma kapitel:

"Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?" (v.29-30)

Alla har inte samma gåvor. Inte ens tungomålet, som pingstvännerna brukade lära att alla som hade Guds Ande talade. Det är inte meningen att alla ska ha samma gåvor:

"Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme." (v.4)

"Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar - och de är många - utgör en kropp, så är det också med Kristus." (v.12)

"Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många." (v.14)

Tecknet på att man har Guds Ande är därför inte att man har den ena eller andra andliga gåvan, utan bekännelsen. Det normala är ju att det man bekänner är också vad som finns i hjärtat: "Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen." (Luk 6:45)

Alla som tillhör Kristus har Kristi Ande, eller omvänt uttryckt: "Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom." (Rom 8:9) Därför utgår vi ifrån att alla som bekänner den kristna tron har Guds Ande.