Apostoliska, Nicenska och Athanasianska bekännelserna är gemensamma för flera kyrkor. T ex har både den Romersk-katolska och den lutherska kyrkan dessa bekännelser. Att bekänna sig till dessa är därför nödvändigt, men inte tillräckligt, för att det ska vara klart vad ett samfund lär.

Vid reformationen var den centrala frågan: Hur blir man ett Guds barn?

Luther lärde med Bibeln: Genom tron på Jesus Kristus, av nåd, utan gärningar. Luthers medhjälpare, Melanchthon, skrev därför i Augsburgska bekännelsen (1530):

"Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4." (Art. IV)

Den Romersk-katolska kyrkan kunde inte acceptera detta. Melanchthon skriver ett år senare, i försvaret för den Augsburgska bekännelsen:

"De förkasta såväl det ena som det andra, både vårt förnekande av att människorna få sina synders förlåtelse på grund an egna förtjänster och vårt hävdande av att människorna genom tron få syndernas förlåtelse och genom tron på Kristus rättfärdiggöras." (Augsburgska bekännelsens apologi, Art IV:1)

Detta trots att Bibeln är mycket klar över att vi förklaras rättfärdiga endast genom tron och att de goda gärningarna är en följd av tron

"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem." (Ef 2:8-10)

Den Augsburgska bekännelsen tar också upp läran om dopet, eftersom det vid denna tid uppstått rörelser som menade att dop av barn inte är giltiga dop. Likaså tar den upp nattvarden, eftersom den Schweiziske reformatorn, Zwingli, lärde att nattvarden inte är Kristi sanna kropp och blod, utan endast symboler. Men centrum i den Augsburgska bekännelsen är hur vi förklaras rättfärdiga inför Gud. Denna lära var den lära den Romersk-katolska kyrkan hade missat och som lett till en mängd andra felaktiga läror, om hur man på andra sätt skulle vinna rättfärdighet. T ex står det om munklivet:

"Men det är allmänt känt, att munkarna lärt, att deras hopgjorda fromhetsövningar tillfyllestgöra för synderna samt förtjäna nåd och rättfärdiggörelse. Vad innebär detta annat än att förringa och undanskymma Kristi ära och förneka trons rättfärdighet?" (Art XXVII:38)

Under reformationstiden var kunskapen om den kristna tron ofta väldigt dålig. Luthers lilla katekes sammanfattade den kristna läran för enkelt folk. Och i den stora katekesen förklarar han samma saker mer utförligt, för dem som ska undervisa den lilla katekesen.

Eftersom Luther var bannlyst kunde han inte närvara vid Augsburg, när lutheranerna lade fram sin bekännelse. Därför författade, som sagt, Luthers medarbetare Filip Melanchthon den Augsburgska bekännelsen. Men några år senare skrev Luther sin egen version, inför ett lärosamtal som skulle hållas med den Romersk-katolska kyrkan. (Dessa lärosamtal blev dock aldrig av.) Luther skrev då Schmalkaldiska artiklarna, där återigen centrum är rättfärdiggörelsen genom tron. Första artikeln börjar med denna bekännelse:

"Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har "dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighets skull", Rom. 4. Och han allena "är Guds Lamm, som bär världens synd", Joh. 1. Och "Gud har lagt allas vår synd på honom", Jes. 53. Vidare: "De äro alla syndare och bliva utan egen förtjänst rättfärdiga av hans nåd genom förlossningen i Jesus Kristus, i hans blod" o.s.v., Rom. 3."

I slutet av artikeln står det:

"Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gent emot påven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla. Eljest är allt förlorat och kommer påven och djävulen och alla våra fiender att behålla seger och rätt."

Här kan man se att schmalkaldiska artiklarna har ett mustigare språk än Augsburgska bekännelsen, samtidigt som det är minst lika tydligt vad som är centrum. Luther hade skrivit om Melanchthons bekännelse, att Melanchthon tassade som en katt.

---

Mer om de lutherska trosbekännelserna i nästa blogg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det finns förstås ett undantag när det gäller lydnaden mot överheten. Om överheten befaller något som strider mot Guds Ord, då ska vi inte följa det. Vi kan se exempel på det på flera ställen i Bibeln.   I 2 Mos 1 står det om hur farao befallde b...

Från Rom 12:1 skriver Paulus mer konkret hur vi ska leva det kristna livet. Först skriver han om församlingen och relationen mellan de olika lemmarna i kroppen, att "var för sig är vi varandras lemmar" (v.5). Sedan skriver han om relationen också til...

"Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: 'Min är hämnden, jag ska utkräva den,' säger Herren. Men 'om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödan...

"Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er." (Rom 12:18)   Det finns två sidor av detta. Å ena sidan är det inte alltid möjligt att hålla fred med människor. Om de begär att vi ska kompromissa med något som vi inte får ...

"Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på d...