Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna, evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangelium om Jesus Kristus, vår Herre. Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull. (Rom 1:1-5)

Paulus inleder Romarbrevet med att presentera sig själv. Han är "Kristi Jesu tjänare", "kallad till apostel" och "avskild för Guds evangelium".

Därefter ger han en kort förklaring till vad evangeliet är och vem Jesus Kristus är. Evangeliet handlar om Guds Son, Jesus Kristus, som föddes av Davids släkt och bevisades vara Guds Son genom sin uppståndelse från de döda. Evangelium handlar med andra ord om Jesus och vad Han har gjort.

Slutligen skriver Paulus om sitt apostlaämbete: "att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad".

Om Paulus person står inte annat än att han är kallad att förkunna detta evangelium, om Jesus Kristus, för hedningarna. Det viktiga är inte Paulus person, utan det evangelium han är kallad att tjäna.

Från och med detta inlägg och ett tag framåt kommer Teofilus handla om Romarbrevet. Martin Luther skriver om det:

"Detta brev är skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehåller evangelium i all dess klarhet och renhet och är väl värt, att en kristen inte blott kan det utantill ord för ord utan dagligen tar för sig därav såsom av ett själens dagliga bröd. Ty brevet kan aldrig bli för mycket eller för väl läst och begrundat. Ju mer man ägnar sig däråt, dess kostligare blir det, dess härligare smakar det."

Vi kanske inte ska hoppas på att lära oss brevet alldeles utantill, även om det inte skadar, men däremot är det sant att brevet innehåller evangelium i all dess klarhet. Romarbrevet är nämligen just en utläggning av evangeliet, utan sidoblickar åt höger eller vänster. Brevet är skrivet inte för att församlingen i Rom hade något specifikt problem, utan för att Paulus vill "predika evangelium också för er i Rom" (Rom 1:15). Och det är just vad han gör.

Med en blandning av humor och allvar - egentligen är det en sorglig sanning - motiverar Luther sin förklaring till Romarbrevet. Brevet i sig självt är klart, men det har fördunklats av utläggarna:

"Därför vill jag också ägna mina krafter åt det och genom detta företal, efter den nåd Gud gett mig, öppna vägen till det, så att det må bli lättare förstått av var man.Ty hittills har det svårligen fördunklats genom utläggningar och mångahanda funderingar, och ändå har det i sig självt ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela Skriften."

Detta är egentligen alltid skälet till att man utlägger Bibeln. Inte att bibelordet skulle vara dunkelt, utan att våra tankar är dunkla. När man ser utläggningen kan man pröva den mot bibelordet och se att den stämmer.

Detta är särskilt värdefullt när det gäller Romarbrevet, för om man förstår Romarbrevet så förstår man Skriftens centrala budskap, man förstår synd och nåd och lag och evangelium, det som går igenom hela Skriften som en röd tråd.

Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22)

Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. (Ef 1:3-8)

Guds löfte om frälsning efter syndafallet var bestämt redan innan Gud skapade människan, eller världen överhuvudtaget. Gud hade bestämt att Han skulle frälsa människor, inte på grund av något hos oss, utan på grund av sin kärlek. På grund av Guds "vilja och ... beslut".

Syftet med att välja ut människor till frälsning är att Gud nåd "i den Älskade skall prisas". Hela frälsningen är nåd. Gud beslutade att sända sin Son redan innan Han skapat världen. Och genom budskapet om att Guds Son har sonat världens synder så för Gud människor till tro. Dessa människor var dessutom redan förutbestämda till att bli Guds barn. Vad ska vi då berömma oss av? Vad har vi gjort för att bli frälsta? Allt är Guds verk. På grund av Guds kärlek och nåd. Genom Guds vilja och beslut.

---

Utkorelsen ska inte ses som något endast i Guds tanke. Utkorelsen genomförs också, genom att Gud för människor till tro genom evangeliet. Om man bekymrar sig över sin utkorelse så ska man se till korset, att Jesus dött för alla människor. Då kan man veta att det gäller också mig.

Men om man bekymrar sig över hur svag man är i tron, då ska man se till Guds utkorelse. Att jag en gång i tiden fördes till tro berodde inte på mig, utan på Guds vilja och beslut. Och att jag bevaras i tron beror ligger också i Guds händer. Gud bevarar mig i tron på samma sätt som jag fördes till tro - genom evangeliet. "I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt."

Då sade HERREN Gud till ormen:

"Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad
bland alla boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och jord skall du äta så länge du lever.
Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan 
och mellan din avkomma och hennes avkomma.
Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen." (1 Mos 3:14-15)

När våra första förfäder ätit av frukten kom Gud till dem i trädgården och frågade dem vad de hade gjort. Från och med nu skulle marken bära tistlar och arbetet vara mödosamt och kvinnan skulle föda barn med smärta, vilket alltså inte var fallet från början. Det skulle bli konflikt mellan man och kvinna, istället för att de levde i enlighet med de roller Gud gett. Kärleken och tilliten hade förändrats. Och grunden för alltihop var att de förlorat gemenskapen med Gud. Det är också det värsta, att Gud som gett dem livet och varit deras Far nu är deras fiende och de är Guds fiender.

Men vad gör Gud? Gud lovar att sända en frälsare. Trots att de var Guds fiender ger Gud dem detta löfte. Och det är endast Guds fiender som behöver ett sådant löfte. Gud lovar att krossa ormens makt, som är synden. Han säger att kvinnan ska föda en son som ska krossa ormens huvud. Och när ormens huvud krossas kommer sonen samtidigt att skadas, att bli biten "i hälen".

Vi vet vad detta handlar om. Jesus sa, strax innan Han skulle gripas och korsfästas: "Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut." (Joh 12:31) Genom korset krossas Satans huvud. Han förlorar sin makt över oss, eftersom vi försonas med Gud och så kan bli Guds barn. Satan kan inte längre hålla oss fångna. Men det var inte gratis. Frälsarens blev verkligen huggen i hälen. Han skadades, men inte permanent. Han dog, men uppstod igen. Han beskrivs som "ett Lamm ... som såg ut att ha blivit slaktat", men som levde och gick (Upp 5:6). Och man sjunger till Lammet:

"Du har blivit slaktad, 
och med ditt blod
har du åt Gud köpt människor
av alla stammar och språk,
folk och folkslag." (Upp 5:9)

Detta är vad Gud lovar de första människorna, men med andra ord. De står där och förtjänar att förkastas, men Gud lovar att frälsa dem. Och det löftet är inte bara till för dem, utan nedtecknat också för oss, för att vi ska tro. I hela Bibeln går detta löfte som en röd tråd. Vi har syndat, men Gud ska sona vår synd. Vi har gjort ont mot Gud, men Gud förlåter oss. Vi förtjänar Guds straff, men Gud ger oss sin nåd. Vi känner i samvetet att det inte står rätt till mellan oss och Gud, men i Guds ord läser vi att Gud redan från början hade en plan för att frälsa oss. Inte för att vi förtjänar det, utan för att Gud älskar oss. "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare." (Rom 5:8) Den planen blev slutförd när Jesus dog på korset. "När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: 'Det är fullbordat.' Och han böjde ner huvudet och gav upp andan." (Joh 19:30)

Vi är friköpta. Förlåtna.

Ormens huvud är krossat.

Augsburgska bekännelsen (1530) skriver om vad man lär om arvsynden:

"Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande." (Artikel 2)

Kan man verkligen säga att alla föds utan fruktan för Gud, förtröstan på Gud och med en ond begärelse? Bibeln lär:

"Ingen rättfärdig finns, inte en enda,

ingen förståndig finns,
ingen finns som söker Gud.

Alla har avvikit,
alla har blivit fördärvade.
Ingen finns som gör det goda, inte en enda.
...

De har inte gudsfruktan inför sina ögon."

(Rom 3:10-12,18)

Sådana är alla människor som fötts naturligt. Den som inte söker Gud saknar förstås både gudsfruktan och förtröstan på Gud. Det sammanfattas också med att inte ha "gudsfruktan inför sina ögon". Istället vill man och gör man annat: "Alla har avvikit", "blivit fördärvade".

---

Det är när denna, som man kallar det, "mörka" syn på människan ljusnar, som evangeliet börjar tystna eller omvandlas. Artikeln avslutas:

De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.

Och hur kan det vara annorlunda? Om arvsynden inte är synd, om vår brist på kärlek till Gud och våra onda begär inte innebär att vi är som vi inte bör vara, så kan vi ju vara goda. Om vi anstränger oss. Och då behöver vi ingen frälsare.

När man tonar ner arvsynden resonerar man ibland att vi får förlåtelse för de synder vi begått, men att vi nu också kan leva i enlighet med Guds lag. Som om vi inte behöver förlåtelse för att vi också efter omvändelsen brister i kärleken till Gud och i gudsfruktan och att vi fortfarande har kvar onda begär. Eller som om detta visserligen är sant om oss, men att det inte är någon synd. Då tonar man också ner vad Jesus Kristus faktiskt gjort för oss. Han dog inte bara för vissa synder, utan för alla. Och vi behöver inte förlåtelse bara för enskilda handlingar vi begått, utan också för hur vi är, hela tiden.

Man förstår varför pelagianerna sägs "förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar". Eftersom de inte ser vår synd, ser de inte heller vad Kristus gjort när Han sonade vår synd.

Men ormen var listigare än alla markens djur som HERREN Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?"  Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö." Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig. (1 Mos 3:1-7)

De första människorna var goda. Vi vet inte hur det är att vara god. När vi hör ett förbud så reagerar vi inte som Adam och Eva gjorde. De lydde förbudet utan att ifrågasätta det. När vi ser en skylt där det står "Nymålat - Rör ej!" så väcks lätt en vilja att röra. Eva behövde däremot frestas ordentligt av ormen för att lockas av det onda. Hon hade kunnat stå emot. Och Adam, hennes man som var med henne, hade kunnat stå emot.

Nu är det inte längre så. Nu har vi så att säga fått ormens gift i våra ådror. Vi föds som syndare. När vi hör Guds lag så är vår reaktion inte att vi lyder den. Vi kan vilja lyda den och vi kan också hålla den till det yttre. Men vi har synd i hjärtat. Och Guds lag tar fram vår synd. Paulus skriver: "Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig." (Rom 7:7-8) Budordet mot begär, uppväckte begär. Det är inte budordet det är fel på.

Men för de första människorna var det inte så. Budordet var något de var glada över att höra. Ända tills ormen kom och fick dem att gå emot Guds ord. "Har Gud verkligen sagt?", frågar han. Ormen vet mycket väl vad Gud har sagt. Men han vill få Eva att börja ifrågasätta Guds ord. Eva vet också vad Gud sagt och hon svarar. Men ormen fortsätter. Han berättar om det underbara som kommer att hända om hon äter av frukten. Och det som Gud har varnat för kommer att hända om hon äter, det säger han är falskt. "Ni skall visst inte dö!" Och trädet "var lockande eftersom man får förstånd av det".

"Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen." (1 Joh 2:16) Så beskrivs trädets lockelse. Det var "gott att äta", "en fröjd för ögat" och "lockande" på grund av att det gav något de inte hade.

Men vad hände när de ätit? De upptäckte att de var nakna och fick skyla sig för varandra. Det hade tidigare inte varit ett problem. Men nu hade de förändrats inuti, i hur de relaterade till varandra. Och framförallt hur de relaterade till Gud. De var inte längre Guds vänner.

---

Och vi är lika dem.

"Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen." (1 Mos 1:31)

När Gud den första dagen skapar ljuset, står det att Gud såg ljuset var gott. Likaså när Gud skapar träd och örter, sol och måne, fiskar och fåglar, boskapsdjur och kräldjur, står det att Gud "såg att det var gott" (v.10, 18, 21, 25). Men när Gud har skapat färdigt allt och även människan är skapad står det att det "var mycket gott".

De första människorna levde i harmoni med Gud. De älskade Gud och tjänade Gud. De var lika Gud. Gud är ande och Adam var skapad av "stoft från jorden", men Adam och Eva var ändå lika Gud "i sann rättfärdighet och helighet" (Ef 4:24).

---

Som det var när Gud precis skapat, så kommer det än en gång att bli. Guds barn kommer att förvandlas och bli lika Gud, rättfärdiga och heliga. Och så få leva med Gud, älska och tjäna Honom.

"Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." (1 Joh 3:2)

---

När Gud skapat var allt gott.

När Gud har dömt världen och nyskapat allt, kommer allt också att vara gott.

Nu lever vi "i tro, utan att se". (2 Kor 5:7)

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: "Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta."

Han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Och han sade: "Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." Han sade också till mig: "Det har skett. Jag är A och O, Begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten. Den som segrar skall få detta i arv, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son. Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden." (Upp 21:1-8)

Alla kommer inte att få del av den nya himlen och den nya jorden som Johannes såg i sin syn. Det kommer att ges åt "den som segrar". Men den som inte segrar kommer att gå förlorad och kastas i den brinnande sjön. Detta är en allvarlig varning, att inte avfalla från tron genom att leva i strid mot Guds ord eller att inte låta vår tro styrkas genom Guds ord. Men det innebär också att vi bör be både för varandra att vi ska bevaras i tron och för de människor som inte tror och berätta de goda nyheterna för dem.

För Bibeln innehåller först och främst goda nyheter. De goda nyheterna är dock omöjliga att förstå utan att man först ser sin situation. Det är ingen skillnad mellan kristna och icke-kristna, troende och otroende, om man ser på vad vi förtjänar. Vi förtjänar alla en del i sjön som brinner av eld och svavel. Gud kräver att vi ska vara goda. Vi ska göra det som är rätt, för att vi vill det och älskar Gud. David skriver:

Vem får gå upp på HERRENS berg? 
Vem får träda in i hans helgedom?
Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, 
den som inte vänder sin själ till lögn
och inte svär falskt.
Han skall få välsignelse från HERREN 
och rättfärdighet från sin frälsnings Gud. (Ps 24:3-5)

Vem har oskyldiga händer och ett rent hjärta? Ingen av oss. Vi är syndiga människor i en syndig värld.

Men Gud lovar något nytt. Han lovar "en ny himmel och en ny jord". Där kommer Gud själv att vara. "Gud själv skall vara hos dem". Hur är det möjligt? Den som är oskyldig och ren får komma till Gud. Vem gäller då detta löfte?

Löftet gäller den som segrar. Inte genom att själv göra sig ren och oskyldig, utan genom tron på Honom som segrat i vårt ställe. "Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat" (Upp 5:5). Lejonet av Juda stam, Messias, har levt helt rent. Det står om Messias att "han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun." (Jes 53:9) Det är precis den Frälsare vi behöver. Någon som inför Gud kan representera oss, som Gud kan acceptera. "Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern - Jesus Kristus som är rättfärdig." (1 Joh 2:1) Vi får del av detta genom tro. Det är så vi segrar: "Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro." (1 Joh 5:4)

Vår tro besegrar världen, inte för att den är något vi ger Gud, utan för att vi genom tron tar emot det Gud vill ge oss. "Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten." Om vi ser vår egen synd och skuld inför Gud, då är Jesus för oss. Den som ser sin egen synd och önskar att han eller hon inte hade någon synd utan istället önskar förlåtelse från Gud - det är den törsten Gud vill släcka. Därför sände Gud sin Son. Jesus vill föra vår talan inför Gud. Han har redan sonat våra synder. Vi får tro det och så vara Guds barn. Eller, som Johannes skriver här, "och han skall vara min son". I en mening är alla troende, män och kvinnor, Guds söner. För Gud ser sin Son när Han ser oss. Det var hela syftet med att Jesus kom, att Jesus skulle byta plats med oss. Han tog det straff vi förtjänat och vi får Hans arv. "Den som segrar skall få detta i arv". Paulus skriver:

"Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras." (Rom 8:17-19)

Nu får vi lida. Men det "väger lätt" mot det som ska komma. Då ska Gud förvandla oss, så att vi blir som vi var menade att vara. Utan synd, utan sjukdom, utan brister. Ingen sorg kommer att finnas mer. Gud själv kommer "torka alla tårar från deras ögon". Gud ska själv vara där, mitt ibland sitt folk. "Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta."

Då kommer Guds folk att möta Gud, som en brud. Gud kommer att ha klätt upp oss i rena kläder och med smycken. Gud kommer att ha förvandlat oss så att vi är vackra i Guds ögon och dessutom uppklädda av Gud själv, får vi möta Honom som älskat oss så mycket att Han dött för oss.

Varför ger Gud detta till oss? Är det för att vi gjort något gott? Paulus skriver:

"Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare." (Rom 5:6-8)

Det går inte att förklara Guds kärlek till oss. Om vi frågar oss varför Gud älskat oss så är det enda svaret: För att Gud är kärlek. "Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg." (Jes 43:25) Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus, Guds Son, dog i vårt ställe. Och Han gjorde det inte för att världen var god, utan för att vi behövde det, för att Han själv ville det. Vi var Guds fiender och Gud älskade oss.

Därför vill Gud ge oss detta arv: Att vi får leva med Honom i evighet, utan synd och död, sorg och tårar, utan där allt är nytt. Gud ger oss det tillsammans med sin Son. Den som tar emot det Sonen ger, tar också emot arvet. Den som tror på Sonen är den som segrar.