Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel. Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. (Rom 3:27-28)

Om vi står som rättfärdiga, utan att ha förtjänat det, utan av nåd, endast för att Jesus Kristus har friköpt oss (v.24), vad har vi då att berömma oss av?

Tron tar emot det som redan har hänt, det Gud har gjort utanför oss när Jesus sonade vår synd. Tron ser inte till sig själv. Också tron är ju ofullkomlig och blandad med tvivel. Vi förklaras inte rättfärdiga på grund av vår tro, för att vår tro är något gott som Gud ser i oss. Då skulle vi inte förklaras rättfärdiga. Nej, vi förklaras rättfärdiga på grund av det som tron tror på, på grund av Kristi verk.

Förlåtelsen är en gåva. Vi har inte förtjänat den. Vi får tacka Gud för den. 

Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. (Rom 3:25)

Nådastolen stod på locket på förbundsarken: 

"Du skall sätta nådastolen ovanpå arken och i arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig." (2 Mos 25:21)

Vi ser också i versen att i arken skulle "vittnesbördet" ligga, det vill säga lagtavlorna: 

"Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan." (2 Mos 32:15)

Nådastolen stod med andra ord ovanför lagtavlorna med Guds bud, som låg i arken. Och denna nådastol täcktes av blod på försoningsdagen, när prästen offrade en tjur och en bock. När tjuren offrats skulle blod från tjuren stänkas på nådastolen. "Sju gånger skall han stänka blodet framför nådastolen med sitt finger." (3 Mos 16:14) Och likadant med bockens blod (v.15).

Och genom detta blod, som också stänks på folket, försonar synderna. "Det är blodet som bringar försoning" (3 Mos 17:11).

---

Nådastolen var alltså den plats där offerblodet stänktes. Och under den, i själva arken, låg lagtavlorna. Så blodet täckte lagen, den lag som anklagar oss för våra synder.

Så är Kristus vår nådastol, som täcker över lagen med sitt blod, så att vi inte längre är anklagade för våra synder. 

Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus. (Rom 3:25-26)

På försoningsdagen skulle prästen stänka offerblod från en tjur och en bock på nådastolen på förbundsarken. En sådan nådastol, en plats där offerblodet som försonar synden, har nu Kristus blivit för oss. Här har synden sonats, genom Kristi blod.

Gud har straffat de synder "han hade lämnat ostraffade" och så visat sin rättfärdighet. Gud överser inte med synden, utan straffar den. Men ändå förklarar han syndare rättfärdiga. Hur det går till förklaras här: Gud har straffat all synd i Kristus och ställt fram Honom för oss att tro på, för att vi ska förklaras rättfärdiga genom tron. 

I korset möts Guds vilja att frälsa oss och Guds rättvisa dom. Kristus tog straffet så att vi går fria. Gud har "ställt fram" detta för oss, Jesus Kristus korsfäst, för att vi ska tro på Honom. Våra synder är redan straffade. Det är verkligen goda nyheter.

Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. (Rom 3:22b-24)

Härligheten från Gud är den härlighet Gud från början skapade människan med. Sådana är vi inte längre. Alla har syndat. Men samma alla står också som rättfärdiga. Paulus understryker så tydligt som möjligt att det beror på Gud och inte på oss, att vi står som rättfärdiga. "Utan att ha förtjänat det". Det är ingenting hos oss, som vi har gjort eller hur vi är som gjort att vi står som rättfärdiga. Det beror istället på "hans nåd", på Guds oförtjänta kärlek till oss. Det beror på "att Kristus Jesus har friköpt dem".

Och förutom dessa ord som tillskriver Gud allt och oss inget, så finns det ett annat tydligt faktum som gör att vi ser att det inte beror på något hos oss. Det är att alla står som rättfärdiga. Och vilka är dessa "alla"? Det är alla som "har syndat". Det är vad vi har gemensamt och det förtjänar förstås inget hos Gud. Här finns ingen skillnad. Alla står som rättfärdiga. Utan att ha förtjänat det.  

---

Gud har friköpt alla människor från deras synder. Hela världen är benådad. Det är de goda nyheterna. Du och jag har syndat. Och Gud har förlåtit oss. För att Jesus Kristus har friköpt oss. Det är Guds ord. 

Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22)

Paulus har nu kommit fram till själva evangeliet. Det som är brevets ärende: "Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium" (Rom 1:17). Nu har en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad. En rättfärdighet från Gud. Vi kan inte hålla Guds lag, men Gud ger oss sin rättfärdighet: Han ger oss Jesu Kristi fullkomliga liv och död för våra synder, så att det räknas som att vi har gjort det Jesus gjorde, liksom våra synder räknades som om Jesus begått dem.

Detta är en rättfärdighet "utan lagen", alltså den beror inte på vad vi gör eller har gjort, utan kommer från Gud. Men "lagen och profeterna vittnar om" den. Den är något vi kan läsa om i Skriften, hos Mose och profeterna. Och nu uppenbaras den i Kristus, när Han uppfyller det som var förutsagt.

---

Efter att Paulus har visat vår situation, att vi inte håller Guds lag och att vi därför förtjänar Guds vrede och straff, lyser de goda nyheterna så mycket klarare: Gud skänker sin rättfärdighet till varje syndare som tror på Jesus Kristus. Detta börjar Paulus nu förklara mer utförligt. 

Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. (Rom 3:19-20)

Paulus bemöter här en sista invändning. Det som sägs i Skriften om människornas synd, det rör väl endast hedningarna och inte judarna? Nej, "allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen".

Lagens syfte är inte heller att syndare ska använda den för att bli rättfärdiga. Den är till för att visa vår synd. Och när det gjort det, så har den gjort sitt jobb.

---

Efter denna beskrivning av alla människors synd, lagens dom och Guds vrede kommer Paulus till slutsatsen: Ingen förklaras rättfärdig genom lagen. Nu vänder sig Paulus istället till att förkunna evangeliet.

Hur är det då? Har vi något företräde? Nej, inte alls! Vi har ju redan anklagat både judar och greker för att alla vara under syndens välde. (Rom 3:9)

Paulus börjar nu sammanfatta det han skrivit från mitten av det första kapitlet. Judar och greker står här för alla folk. Inte bara hednafolken utan även judarna är under syndens välde. Paulus visar att detta också är vad Skriften säger:

Det står skrivet:

Ingen rättfärdig finns, inte en enda,
ingen förståndig finns,
ingen finns som söker Gud.
Alla har avvikit, 
alla har blivit fördärvade.
Ingen finns som gör det goda, inte en enda.
En öppen grav är deras strupe. 
Sina tungor  använder de till svek.
Huggormsgift är bakom deras läppar.
Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
De är snabba på foten till att utgjuta blod.
Förödelse och elände råder på deras vägar,
och fridens väg känner de inte.
De har inte gudsfruktan inför sina ögon. (Rom 3:10-18)
 

Dessa kategoriska ord ska inte tolkas som en överdrift. Alla människor är verkligen syndare. Och det visar sig i tal ("svek") och våldshandlingar ("utgjuta blod"). Men det finns också i hjärtat, även när det inte visar sig. "De har inte gudsfruktan inför sina ögon." 

---

Men människor blir ju kristna. Kan man inte säga att de söker Gud? Egentligen inte. Jesus sa: "Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh 6:44) Det är Gud som drar i människor, inte människor som söker Gud.

Ingen söker Gud. Alla står under syndens välde. 

Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Det står ju skrivet: För att du skall få rätt i dina ord och vinna, när man går till rätta med dig. (Rom 3:3-4)

Vår tro gör inte Guds löften sanna. Guds löften beror på Gud själv. Och Gud är trofast. Vår otro gör att Guds trofasthet blir ännu tydligare, eftersom den framträder i skarpare kontrast. Denna underbara sanning, att Gud är trofast trots får otro och att Guds trofasthet framträder tydligare mot vår otro, förvränger vi lätt till något annat:

Men om vår orättfärdighet visar Guds rättfärdighet, vad skall vi då säga? Inte kan väl Gud, som straffar i sin vrede, vara orättfärdig - jag talar som människor tänker? Nej, aldrig! Hur skulle han då kunna döma världen? Men om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare? Varför inte säga: "Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det?" Så säger man hånfullt om oss, och så påstår även somliga att vi lär. De skall få den dom som de förtjänar. (Rom 3:5-8)

Om Guds godhet framträder tydligare mot vår ondska, varför då inte göra mer ont så att godheten framträder ännu tydligare? Och då borde väl vår ondska inte dömas? Då är det väl orättfärdigt att vi straffas? Paulus avvisar detta som dumheter. Han svarar först att Gud ska döma världen, så det kan inte vara orättfärdigt att synden straffas. Att Gud ska döma är något alla människor egentligen kan veta, enligt det som stått tidigare i brevet.

Men vissa förtalar också den kristna tron och säger att den innebär att man lär detta orimliga: Att vi ska göra det onda för att Gud använder också det till något gott. Detta är just inget annat än förtal. Och Paulus lämnar dessa förtalare till Guds dom.

---

Det finns saker i den kristna tron som vårt syndiga tänkande inte får ihop. Om Gud använder det onda till något gott, så drar man fel slutsats av det. Men vi får inte ändra den kristna tron för att sådana invändningar kommer. Om inga sådana invändningar kommer får man faktiskt fundera på om Bibelns budskap har förkunnats riktigt troget.

Gud vänder också det onda till något gott.