Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren. (Rom 4:11a)

Gud räknade Abraham som rättfärdig genom tron. Abraham litade på Guds löfte, som Gud uppfyllde genom Jesus Kristus. Så tog Abraham emot syndernas förlåtelse, den förlåtelse som kommer av att Jesus dött för världens synd på korset. Han dog både för alla synder som redan begåtts och för alla synder som skulle komma att begås.

Denna rättfärdighet, som beror på vad som skett utanför oss - eller för dem som levde före Jesus, vad som skulle komma att ske utanför oss - vill Gud bekräfta för oss. Därför gav Han Abraham omskärelsen. Omskärelsen var ett tecken på förbundet med Gud, som innebar att Gud skulle vara Abrahams Gud. "Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud." (1 Mos 17:7) 

Att Gud vill vara vår Gud, att Han vill ha oss som sina barn och förlåta oss alla våra synder, det bekräftar Han också för oss med yttre tecken. Vi har inte fått omskärelsen som tecken på detta. Men Gud har gett oss dopet och nattvarden som bekräftelse på att Gud vill vara vår Gud, att Han av nåd upptar oss som sina barn och tillräknar oss Kristi rättfärdighet och att Kristi kropp och blod har utgivits och utgjutits för just mina synder.

"Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus." (Gal 3:27)

"Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: 'Tag och ät. Detta är min kropp.' Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: 'Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.'"(Matt 26:26-28)

Så bekräftar också dopet och nattvarden att vi förklaras rättfärdiga genom tron, inte på grund av något i oss, utan på grund av det som redan skett i Kristi död på korset.

Gäller denna saligprisning endast de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att tron räknades Abraham till rättfärdighet. När blev den tillräknad honom? Sedan han blivit omskuren? Nej, det skedde medan han ännu var oomskuren. Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren. (Rom 4:9-11a)

Abraham förklarades rättfärdig innan han var omskuren. Alltså är omskärelsen inte ett villkor för att man ska kunna förklaras rättfärdig inför Gud. Omskärelsen bekräftade istället trons rättfärdighet, som Abraham redan ägde.

Paulus har tidigare skrivit i brevet: "Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven." (Rom 2:29) Man behöver alltså inte omskära sig till det yttre och bli en medlem i det jordiska judiska folket för att vara ett Guds barn. Det handlar istället om att Guds Ande gör ett verk i ens hjärta.

Också hjärtats omskärelse, genom den helige Ande, är en bekräftelse på rättfärdigheten genom tron. Inte heller den förändring som sker i en människa när hon kommer till tro räknas till hennes rättfärdighet, utan är en följd av den tillräknade rättfärdigheten. En följd av att Gud räknar oss som rättfärdiga för Jesu skull. I Efesierbrevet skriver Paulus: "I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill." (Ef 1:13) Guds Ande i den troende beseglar och bekräftar hennes barnaskap.

Så är både den yttre omskärelsen och hjärtats omskärelse bekräftelse på rättfärdigheten genom tron. Att vår rättfärdighet är utanför oss, endast i Kristus och Hans försoning. Syndernas förlåtelse beror på att Jesus tog vårt straff för 2000 år sedan.

Därför prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda. Salig är den man som Herren inte tillräknar synd. (Rom 4:6-8)

Gud kallar Abraham för sin "vän" (Jes 41:8) och David för en man "efter sitt hjärta" (1 Sam 13:14). Matteus inleder sitt evangelium med att presentera Jesus: "Detta är berättelsen om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son." (Matt 1:1) Paulus har precis använd Abraham som exempel för att visa rättfärdigheten genom tron. Nu visar han att samma sak sägs om David.

David fick sina synder förlåtna. Och han skriver inte bara om sig själv, utan i allmänna ordalag: "Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna". Detta är inte ett nytt sätt som Gud frälser människor på, utan det var så både Abraham och David förklarades rättfärdiga. 

Vi ser här också vad Paulus menar med att förklaras rättfärdig genom tron, utan gärningar. Det är samma sak som att ha blivit förlåten, att ha fått sin skuld överskyld. Och det är vad vi har fått, skriver Paulus. På grund av att Jesus Kristus nu kommit och sonat all synd, är vi förlåtna.

Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. (Rom 4:4-5)

Paulus säger det självklara. Nåd är något man inte har förtjänat. Ändå måste han säga det, för vi har svårt att tro att vi verkligen förklaras rättfärdiga inför Gud utan att själva på något sätt förtjäna det. Inte så att vi helt skulle förtjäna det, det vet man att det inte går. Men till någon del.

Men Paulus ställer upp motsättningen. Om man har gärningar att peka på, då får man lön. Det är inte nåd utan förtjänst. Och sedan motsatsen: Gud "förklarar den ogudaktige rättfärdig". Det är nåd, inte förtjänst.

Vår tro är inte vår rättfärdighet, utan räknas till rättfärdighet, på grund av Jesu rättfärdighet. Det är trons objekt, Honom som vi tror på, som är vår rättfärdighet. Inget i oss är en förtjänst.

Så får Gud all ära och vi kan vara helt vissa om att vi faktiskt räknas som rättfärdiga. Det beror ju inte på oss, utan på vad Jesus gjort. 

Vad kan vi nu säga att vår stamfader Abraham har vunnit genom gärningar? Om Abraham förklarades rättfärdig på grund av gärningar, då har han något att berömma sig av - men inte inför Gud. Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. (Rom 4:1-3)

Paulus bevisar nu det han sagt utifrån Skriften. Gud har just uppenbarat sin rättfärdighet genom Jesu soningsoffer och uppståndelse, men evangeliet är vad hela Bibeln lär. Det är en rättfärdighet "som lagen och profeterna vittnar om" (Rom 3:21).

Texten är glasklar: "Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet." 

Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen. (Rom 3:31)

Detta kan verka paradoxalt. Om vi blir frälsta genom tron, oberoende av lagen, vad blir det då av lagen? Paulus säger här att detta innebär att vi upprätthåller lagen. 

Det är endast genom rättfärdiggörelsen genom tron som man tar lagen på allvar. Lagen kräver att vi ska hålla den fullkomligt. Därför kan vi inte bli frälsta genom den, utan endast genom tron. Det är bara om man sänker lagens krav som man kan bli frälst genom den.

Dessutom, när man kommit till tro så får man Guds Ande som hjälper oss att börja uppfylla lagen. Inte fullkomligt, men till en del. Men det är inte vår rättfärdighet, för lagen kräver som sagt fullkomlig laglydnad. Frälsningen får vi genom tron.

Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro. (Rom 3:28-30)

Gud är både hedningarnas och judarnas Gud. Det finns inte en gud för judarna och en annan gör hedningarna, utan Gud är en. Men om Gud också är hedningarnas Gud, så behöver inte hedningar bli judar för att förklaras rättfärdiga inför Gud. De behöver inte omskäras. Utan både judar och hedningar förklaras rättfärdiga genom tron, utan gärningar, inklusive omskärelsen.

---

Vi ställer oss idag sällan frågan om man behöver bli jude för att kunna bli kristen. Men frågan var aktuell på Paulus tid och kanske den messianska rörelsen kommer att aktualisera den igen.

Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel. Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. (Rom 3:27-28)

När Martin Luther översatte denna passage så översatte han att människan förklaras rättfärdig "genom tro allena", utan laggärningar. Hans romersk-katolska kritiker menade att översättningen var en förfalskning. Luther svarade att han översatte betydelsen och inte ordagrant. Det gjorde han förövrigt annars också.

Om vi ser till sammanhanget så ser vi att orsaken till att vi förklaras rättfärdiga inte är något hos oss, utan "av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem" (v.24). Det är alltså inte i på grund av något hos oss själva, utan utanför oss, som tas emot genom tron.

Betydelsen kan inte bli något annat än att vi förklaras rättfärdiga genom tron, och inget mer - för det handlar inte om vad vi gör, utan om vad Kristus har gjort.