Endast Gud vet vilka som är Hans. Vi kan inte se människors hjärtan. "En människa ser det som är för ögonen, men HERREN ser till hjärtat." (1 Sam 16:7)

Vi vet alltså inte vilka som är troende. Men tron visar sig ändå. Den visar sig på två olika sätt: I den kristnes ord och i den kristnes liv.

Jesus säger:

"En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen." Luk 6:45

Vi får utgå från att en människas bekännelse speglar det som finns i hennes hjärta. Men också livet är en bekännelse. Jakob skriver:

"Nu säger kanske någon: 'Du har tro.' - Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar." Jak 2:18

Man kan inte visa sin tro. Tron visar sig i gärningar. Jakob ger några exempel på detta och skriver sedan:

"Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro." (v.24)

Så känner vi alltså igen vem som är kristen. På bekännelsen, i ord och gärningar. Och vi erkänner varandra som kristna på den grunden. Det är vad vi har att gå på.

"Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden" (Ef 5:18).

Detta ord har ibland tolkats som att det påminner om berusning, att uppfyllas av Anden. Detta är dock inte jämförelsen som Paulus gör. När man berusar sig på vin så förlorar man något av sin självkontroll och det kan leda till att man styrs av sitt alkoholbegär (ett liv i laster). Alkoholen tar över. Men man ska inte kontrolleras av alkoholen, utan av Guds Ande och regeras av Anden.

"Andens frukt däremot är... självbehärskning." (Gal 5:22-23)

"Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn." Ef 5:18-20

"Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom." Kol 3:16-17

Efesierbrevet och Kolosserbrevet skrevs ungefär samtidigt och de innehåller många likheter. Här är två passager som uppvisar många likheter:

- tala till/undervisa varandra med psalmer, hymner och andliga gånger

- att sjunga för Herren/Guds lov i era hjärtan

- Tacka vår Gud och Fader i vår Herre Jesu Kristi namn.

- Tacka alltid/Tacka i allt vad ni gör

Vad gör vi då med skillnaden i början? Efesierbrevet talar om att låta sig uppfyllas av Anden, medan Kolosserbrevet talas om låta Kristi ord bo rikligt hos er. Efesierbrevet och Kolosserbrevet talar om samma sak, men Kolosserbrevet talar om orsak medan Efesierbrevet om verkan. Genom att låta Kristi ord bo rikligt hos en så uppfylls man av den helige Ande. Som Jesus säger: "De ord som jag har talat till er är Ande och liv." (Joh 6:63)

När Paulus ska börja undervisa församlingen i Korint om de andliga gåvorna skriver han: "Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: 'Förbannad är Jesus', och att ingen kan säga 'Jesus är Herren' annat än i kraft av den helige Ande." (1 Kor 12:3)

Man känner igen en person som har Guds Ande på bekännelsen. Det är inte på att man kan göra underverk, eller profetera, eller tala andra språk. Paulus säger senare i samma kapitel:

"Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?" (v.29-30)

Alla har inte samma gåvor. Inte ens tungomålet, som pingstvännerna brukade lära att alla som hade Guds Ande talade. Det är inte meningen att alla ska ha samma gåvor:

"Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme." (v.4)

"Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar - och de är många - utgör en kropp, så är det också med Kristus." (v.12)

"Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många." (v.14)

Tecknet på att man har Guds Ande är därför inte att man har den ena eller andra andliga gåvan, utan bekännelsen. Det normala är ju att det man bekänner är också vad som finns i hjärtat: "Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen." (Luk 6:45)

Alla som tillhör Kristus har Kristi Ande, eller omvänt uttryckt: "Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom." (Rom 8:9) Därför utgår vi ifrån att alla som bekänner den kristna tron har Guds Ande.

Gud har gett oss sin lag i våra hjärtan och i sitt ord. Paulus skriver:

"Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem." (Rom 2:14-15)

Också utan Guds skrivna lag så känner vi människor till den. Alla människans religioner handlar om vad vi människor ska göra. Att vi ska lyda Gud, att vi ska vara hängivna, att vi ska älska varandra och göra gott - till och med de icke-religiösa ideologierna handlar om detta. Vi vet av naturen att vi borde göra det som är rätt och riktigt. Samtidigt så har vi en tendens att tona ner kraven i Guds lag och ändra på innehållet. Därför har vi också fått Guds lag i Bibeln, som en påminnelse.

Något vi däremot inte har i våra hjärtan är evangeliet. När man hör Guds lag, att vi ska älska Gud, att vi inte ska stjäla, inte mörda och inte heller vilja göra sådana saker, då förstår vi inom oss "ja, detta är rätt". Och vi förstår också, om vi jämför Guds lag med hur vi är att "sån är inte jag". Det kan vi till och med veta utan att läsa Bibeln, att såna som vi borde vara är vi inte.

När man hör evangeliet så tänker man däremot inte att "det här är vad jag misstänkte". Evangeliet är främmande för människans hjärta. För den som inte tror är evangeliet något mycket underligt och ibland också motbjudande. "Varför behövde Guds Son bli människa och dö på ett kors för att jag ska få förlåtelse?" Det finns alla möjliga invändningar mot detta. Och det är definitivt inget som man av sig själv tänker ut att så måste det ha gått till. Tänker man själv, så tänker man att man måste försöka hårdare. Inte att lösningen ligger utanför oss.

Också hos den troende finns det något som gör att man tänker att det beror på oss själva. Vårt samvete säger att vi har syndat. Det kan vi veta bara av oss själva. Men att vi är förlåtna, det kan vi inte veta. Det är något vi behöver höra utifrån. Och vi behöver få det bekräftat på många sätt. Gud vet hur svårt vi har att ta det till oss, att Han förlåtit oss för Kristi skull, oavsett hur vi känner. Därför har Gud också gett oss evangeliet i olika former, så att vi ska kunna tro.

Bibeln: I Bibeln finner vi evangelium på många ställen. Gud lovar:

"Jag har utplånat dina överträdelser som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig." Jes 44:22

Dopet: I dopet tvättas våra synder bort. "Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn." Apg 22:16

Nattvarden: I nattvarden får vi Kristi kropp och blod som försäkran på våra synders förlåtelse. "Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: 'Tag och ät. Detta är min kropp.' Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: 'Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.'" Matt 26:26-28

Bikten: När vi bekänner våra synder så får vi höra att också dessa konkreta synder, som vi känner i vårt samvete, är förlåtna. "Och har han begått synder, skall han få förlåtelse för dem." Jak 5:15

Och vi kan alltid påminna oss om allt detta. Jag har läst i Guds ord att vi är förlåtna, i dopet har Gud sagt det specifikt till mig och i nattvarden som jag tog emot i söndags har Han bekräftat det med sin Sons sanna kropp och blod. I den allmänna syndabekännelsen i gudstjänsten har jag fått bekänna min synd allmänt och fått höra att jag är förlåten och jag kan också få bekänna specifika synder och få höra att de är förlåtna.

Gud vill att vi ska veta att vi är förlåtna. Det är därför Han säger det på inte bara ett utan många sätt och många gånger.

"Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn." 1 Joh 5:13

"Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller lagen skall leva genom den. Men den rättfärdighet som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp till himlen? - det vill säga för att hämta ner Kristus - eller: Vem skall fara ner i avgrunden? - det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst." (Rom 10:5-9)

Vi ser här skillnaden mellan rättfärdigheten genom lagen och rättfärdigheten genom tron. Den som håller lagen ska leva genom den. Det handlar om vad vi ska göra. Rättfärdigheten genom tron handlar istället om att vi inte behöver hämta ner Kristus (Guds Son har redan fötts av jungfru Maria) och inte heller hämta upp Kristus från de döda (Fadern har redan uppväckt Honom) - allt är redan färdigt. Den handlar istället just om att detta som är färdigt förkunnas för oss: "Ordet är dig nära". På samma sätt beskriver Jesus den nya födelsen. Det handlar om att Han kommer från Fadern och hängs på korset. Och så föds man på nytt, när man ser och tror detta:

"Jesus svarade: 'Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.'  Nikodemus sade: 'Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?' Jesus svarade: 'Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.' Nikodemus frågade: 'Hur kan det ske?' Jesus svarade: 'Du är Israels lärare och vet inte det. Amen, amen säger jag dig: Det vi vet talar vi, och det vi har sett vittnar vi om, och vårt vittnesbörd tar ni inte emot. Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till? Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.'" (Joh 3:3-16)

En gång i min ungdom hörde jag en pastor undervisa om saker jag själv inte kunde hitta i Bibeln. Han utgick från texten, men gjorde utläggningar som inte kunde styrkas utifrån texten. Och jag tänkte: "Vad bra att jag får höra det här, för det skulle jag inte kunna hitta om jag själv studerade Bibeln."

Själva tänkandet hade jag förstås redan innan. Något om att man ska göra upptäckter i Bibeln som ingen sett förut. Men just när man sätter ord på det så låter det lika dumt som det är.

Paulus skrev till korintierna: "Ty vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå." (2 Kor 1:13)

Och det jag vill betona i just detta sammanhang är inte att man kan förstå Bibeln (även om det också är viktigt), utan att "vi skriver inget annat till er än det ni läser". Det man får ut ur texten ska finnas i texten.

Japp, detta är grundläggande. Men ibland behöver man säga det ändå.

Som med så mycket annat grundläggande. För det är faktiskt svårare att hålla sig till texten än man skulle tro.

Bibeln förklarar Abrahams tro:

"Så står det skrivet: Till fader för många folk har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt: Så talrika skall dina efterkommande bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla." (Rom 4:17-21)

Abraham hade inget hopp, om han såg till sig själv. Han hade inga förutsättningar att förverkliga Guds löfte. Men Abraham trodde ändå Gud, eftersom han litade på att Gud kan hålla det han lovat.

Detta är tron: Att lita på Gud.

Att man ser sin egen svaghet, brist, oförmåga och synd innebär att man egentligen inte kan lita på sig själv. Men det leder endast till förtvivlan. Abraham hade något mer än sin egen oförmåga. Han hade "Guds löfte". Och detta litade han på, eftersom det var just Guds löfte.