"Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det." (Rom 1:32)

Efter att Paulus skrivit om den uppenbara ogudaktigheten i det hedniska samhället skriver han att de som handlar på detta sätt "mycket väl känner till Guds rättvisa dom". Och den domen är att de som handlar så "är värda döden".

Men istället för att ångra sig och omvända sig samtycker de till att andra gör samma sak. De vet egentligen att de förtjänar Guds dom, men tycker att det är bra när också andra drar domen över sig.

---

Det är inte svårt att känna igen detta i dagens Sverige. Det är så viktigt att man stämmer in i de "rätta" värderingarna, även om de strider mot Guds ord. Kanske framförallt då. Men någonstans innerst inne vet man att den som lever så förtjänar döden. Kanske just därför det är så viktigt att få människor på sin sida, när man är mot Gud?

"Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat." (Rom 1:19-20a)

Människor säger ibland att de inte tror på Gud för att argumenten för Guds existens är för dåliga. Men alla människor kan veta att Gud finns, utan några argument. Paulus skriver om Guds "osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur" att de "ses och uppfattas". Det man ser och uppfattar behöver man inga argument för.

(Med detta inte sagt att det inte skulle finnas goda argument för Guds existens. Det gör det. Men även utan dessa argument kan man "se" att Gud finns.)

Paulus skriver i Rom 1:18 att Guds vrede är uppenbar. I de följande verserna skriver han om varför Gud är vred:

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. (v.19-20)

Gud är vred för att människor, mot bättre vetande, förnekar Honom. De följande verserna beskriver detta:

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. (v.21-23)

Som en dom över denna ogudaktighet utelämnar Gud människor till uppenbar omoral:

Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.

Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. (Rom 1:21-28)

Det omoraliska livet är alltså inte bara en orsak till Guds vrede. Det är också en Guds dom över ogudaktigheten. Gud straffar synd med synd. Och det kanske mest uppenbara är när människan byter ut det naturliga sexuella umgänget mot ett onaturligt. Det motsvaras av att Gud byts ut mot falska gudar. Skaparen förnekas. Och skapelsen förnekas, genom att man lever på ett sätt "som är mot naturen".

---

När till och med kyrkor och samfund i Sverige vill välsigna homosexualitet så är detta ett sätt som Guds vrede över vårt land och vår kultur uppenbarar sig. Låt oss be för vårt land, att Gud istället förbarmar sig.

"Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen." (Rom 1:18)

När Paulus har skrivit att han vill förkunna evangelium för församlingen i Rom börjar han att skriva om Guds vrede över synden. Detta är inte evangelium, goda nyheter, utan en nödvändig bakgrund till de goda nyheterna.

Paulus skriver först om den uppenbara ogudaktigheten, avguderiet, sexuell omoral, och sedan alla möjliga synder:

"De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa." (Rom 1:29-31)

Den uppenbara orättfärdigheten är dock inte den enda. Orättfärdigheten finns först och främst i hjärtat. Den skriver Paulus om sen och den gäller alla människor.

---

Mer om hur också den mindre uppenbara orättfärdigheten också står under Guds vrede senare. Men först lite mer om Romarbrevets första kapitel i de följande bloggarna.

"Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro." (Rom 1:17)

Efter att ha hälsat församlingen och skrivit om sin önskan att förkunna evangelium för dem, sammanfattar Paulus innebörden av evangeliet. Han gör det genom att citera från profeten Habackuk. Evangeliet är ju inget nytt budskap, utan något som Gud "har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna" (Rom 1:2).

Om man ser till sammanhanget hos Habackuk så har profeten klagat över folkets synd och Gud har talat om att Han kommer att sända ett annat folk, kaldeerna, som en dom över Juda. Detta folk beskrivs som starkt, men självsvåldigt: "De är fruktansvärda och hemska, de avgör själva vad som är lag och rätt." (Hab 1:7) "Så drar de vidare som vinden, de fortsätter framåt  och ådrar sig skuld. Deras egen styrka är deras gud." (v.11) De litar på sin egen styrka, inte på Gud.

Habackuk frågar därför Gud hur Gud kan tillåta kaldeernas synd. Och Gud svarar att också kaldeerna kommer att straffas. I detta sammanhang säger Gud:

"Se, uppblåst och oärlig är hans själ i honom. Men den rättfärdige skall leva genom sin tro." (Hab 2:4)

Vi ser motsättningen. Den rättfärdige litar på Gud. Den orättfärdige litar på sig själv. Detta gäller både för människor som försöker hålla Guds lag och, som här, människor som lever uppenbart ogudaktigt. Vi är ju alla orättfärdiga. Att lita på sig själv är därför dödsdömt.

"Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro." (Rom 1:17)

Seth Erlandsson skriver:

Denna rättfärdighet "uppenbaras", ordagrant "avtäckes" (apokaly'ptetai) i evangelium. Det förutsätter att den redan är förhanden, innan den uppenbaras eller avtäckes (jämför avtäckandet av en staty vid en invigning!). Endast om ting, som faktiskt redan existerar, kan man säga att de avtäckes. Den rättfärdighet, som gäller inför Gud, är en gång för alla förhanden i honom, som evangelium handlar om, nämligen i Kristus. Kristus har färdigställt den genom sitt liv, sitt lidande och sin död. Och emedan Kristus inte bara är sann människa utan också sann Gud, Guds Son, är det en fullkomlig rättfärdighet, som den store, helige Guden är helt tillfreds med. Gudamänniskan Kristus har gjort människans förhållande till Gud rätt, har utverkat Guds nådiga domslut över syndarna. (Se hela texten här.)

Evangeliet handlar alltså inte om något vi ska göra, eller om något som kan hända, utan om något som redan har skett. Allt är färdigt. Vi har endast att ta emot. "Kom, nu är allt färdigt."(Luk 14:17)

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. (Rom 1:16-17)

Efter inledningen, att Paulus vill förkunna evangelium för församlingen i Rom, börjar Paulus att förkunna evangeliet. Paulus skäms inte för evangelium. Han vet att det är ett budskap som människor tar anstöt av. I ett annat sammanhang skriver han om detta: "Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18)

Men Paulus själv skäms inte för detta budskap, även om andra ser det som en dårskap. Han vet att det är "en Guds kraft som frälser var och en som tror". Detta budskap frälser den som tror, och det är också genom detta budskap som Gud skapar tron: " Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord." (Rom 10:17)

När Paulus i inledningen skrev om evangelium skrev han om Kristus. Nu skriver han om tron. Detta är två sidor av samma mynt. Tron handlar inte om oss. Att man förklaras rättfärdig genom tron beror inte på att tron är en så god gärning inför Gud. Tron handlar inte om sig själv, utan om sitt objekt: Jesus Kristus som friköpt oss från våra synder. Det är denna gärning, som Jesus utfört, som är så god inför Gud att vi förklaras rättfärdiga på grund av den.

Bland dessa (hednafolken [v.5]) är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus. Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. (Rom 1:6-7)

Paulus är hednafolkens apostel och församlingen i Rom är en hendakristen församling. Detta samband skriver Paulus själv ut i hälsningen (1:5-6), så att man förstår varför han skriver brevet.

Paulus hade aldrig varit i församlingen i Rom, men han längtade efter att komma dit och hade många gånger bestämt sig för att åka dit:

Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. Gud, som jag tjänar i min ande, när jag förkunnar evangeliet om hans Son, han är vittne till hur jag ständigt nämner er i mina böner och alltid ber om att nu till sist få tillfälle att komma till er, om Gud vill. Jag längtar efter att träffa er för att få dela med mig någon andlig gåva åt er, så att ni blir styrkta, jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min. Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad. Både mot greker och barbarer, både mot lärda och olärda har jag skyldigheter. Därför är det min önskan att få predika evangelium också för er i Rom. (v.8-15)

Anledningen till att Paulus vill åka är att han, som hedningarnas apostel, har en skyldighet att förkunna evangeliet för greker och barbarer, lärda och olärda och därför "också för er i Rom".

Romarbrevet är inte skrivet för att församlingen i Rom hade några särskilda problem. Syftet som nämns är att Paulus vill förkunna evangelium också för denna församling, eftersom han är hednafolkens apostel och de hör till hednafolken.

Därför är Romarbrevet en så klar utläggning av evangeliet. Fokus ligger inte på något annat.