Vilket företräde har då judarna, eller vilken nytta har de av omskärelsen? Ett stort företräde på allt sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts  åt dem. Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Det står ju skrivet: För att du skall få rätt i dina ord och vinna, när man går till rätta med dig. (Rom 3:1-4)

Om judarna inte blir frälsta för att de har Guds lag eller för att de omskär sig och om de inte kan hålla Guds lag, vad har de då för nytta av att Gud utvalt dem? Paulus svarar: De har fått Guds ord. Och Guds ord innehåller inte bara lagen, utan också evangeliet.

Paulus har just visat att judarna inte alltid är de sanna judarna, de som har hjärtats omskärelse. Vad har de för nytta av att vara judar? Guds löfte ändras inte. Det är till och med så att människan, som hon är efter fallet, inte tror Guds löften. "Gud är sann och varje människa en lögnare." Paulus belägger detta med ett citat från David, som bekänner sin synd inför Gud. Gud har rätt och människan fel.

---

Paulus tar upp frågan om varför judarna, som fått löftena, till så stor utsträckning inte tror när löftena uppfylls i kap 9-11. Här tar Paulus upp frågan kort, eftersom den uppkommer naturligt när man följer Paulus argumentation. Juden kommer inte undan Guds dom för att han fördömer synden, för att han har lagen eller för att han är omskuren. En hedning som håller Guds lag har en bättre ställning än en jude som inte håller Guds lag. Och hedningarna har också Guds lag, i sina hjärtan.

Så vad har judarna för fördel av att Gud utvalde dem? Den frågan måste behandlas innan Paulus fortsätter att visa att alla människor är syndare och står under Guds dom. 

Och fördelen är att de har Guds löften som Gud står fast vid.

Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud. (Rom 2:28-29)

Paulus skiljer här mellan två typer av omskärelse. Den ena sker på kroppen, den andra i hjärtat genom Guds Ande. Hjärtats omskärelse är inget nytt med Paulus, utan något som lärdes redan av Mose:

"Omskär därför ert hjärtas förhud och var inte längre hårdnackade." (5 Mos 10:16)

"HERREN, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ." (5 Mos 30:6)

Samma sak hos profeten Jeremia, långt senare: 

"Omskär er för HERREN, avlägsna ert hjärtas förhud, 
ni Juda män och ni Jerusalems invånare." (Jer 4:4) 

---

Det krävs en inre förändring, i hjärtat. Den yttre omskärelsen avbildar denna inre förändring, som sker när Guds Ande kommer in i en människas hjärta. 

Omskärelsen är visserligen till nytta, om du håller lagen. Men bryter du mot lagen har du trots din omskärelse blivit oomskuren. Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, skall han då inte räknas som omskuren? En sådan som till kroppen är oomskuren men håller lagen skall döma dig som bryter mot lagen, du som har lagens bokstav och omskärelsen. Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud. (Rom 2:25-29)

Paulus tar upp ett sista sätt att komma undan lagens dom. Att låta omskära sig innebar att man föresatte sig att hålla Guds lag. Paulus skriver till Galaterna: "Jag försäkrar er än en gång: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen." (Gal 5:3) 

Enligt fariséerna var det viktiga att man hade rätt inställning, en vilja att göra det rätta, inte att man lyckades genomföra goda. Hugo Odeberg skriver:

Genomgående framhävs av de fariseiska lärarna att
det är själva viljan det kommer an på. Så t.ex förklaras det förhållandet,
att Israel är det utvalda folket, bero på att Israel på Sinai
förklarade sig berett att lyda Gud och påta sig lagen (”himmelens
ok”) medan de andra folken vägrade att göra detta. Det kan hända,
att ett hednafolk utför Guds vilja, medan Israel är olydigt. Men
hednafolket äger inte fördenskull Herrens välbehag, vilket däremot
Israel gör, fastän det förbrutit sig, ty Israel äger den rätta viljan och
det goda sinnelaget.

    Fariseismen är sannerligen mycket mildare i bedömandet av
den sedliga vandeln än kristendomen, och detta just därför att den
tillmäter det goda sinnelaget så stor betydelse. Man behöver inte
hysa alltför stor ängslan på grund av sina försyndelser mot den
gudomliga viljan, om man en gång beslutat sig för att göra det
goda. Ty Gud är då barmhärtig, överseende och nådig, och han
tillskjuter till och med själv vad som möjligen kan saknas hos den
rättfärdighetssökande människan i fråga om att uppfylla den moraliska
plikten. ”Om en människa hade för avsikt att fullgöra en
plikt men hindrades därifrån, räknar Skriften det som om hon hade
fullgjort den; detta är den inre meningen i orden hos profeten Malaki
(3:16) ’de som tänker på hans namn’.” (BT Berakot 6 a). (Fariseism och kristendom, s.19)
 

Omskärelsen är ett yttre tecken på att man bestämt sig för att hålla Guds lag. Om man då misslyckats med att hålla Guds lag så har man i alla fall visat att man har för avsikt att hålla lagen, och det är ju viljan som räknas. Paulus visar här det orimliga i detta resonemang. Det är ju själva hållandet av lagen som är det viktiga, inte att man har ett yttre tecken som säger att man ska hålla lagen. Tvärtom: Den som håller lagen förtjänar att ha det yttre tecknet på laglydnad, medan den som inte håller lagen inte förtjänar ett sådant tecken. "Men bryter du mot lagen har du trots din omskärelse blivit oomskuren. Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, skall han då inte räknas som omskuren?"

Också Jesus bemöter denna typ av resonemang, att det viktiga är att man säger att man vill göra det rätta, inte att man gör det:

"Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" (Matt 21:28-31)

---

Att man skulle gå fri från Guds dom om man bara har omskurit sig är kanske inget vi brukar tänka. Men att det är viljan som räknas tänker vi lätt. Att lagen faktiskt kräver inte bara viljan utan också att man håller den behöver vi därför påminnas om. Gud vill att vi ska hålla Hans lag. Men Gud vill också att vi ska veta att vi inte har hållit, eller håller Hans lag, så att vi kan få förlåtelsen i evangeliet. 

"Ty Skriften säger: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna." (Rom 2:24)

"Vad har jag nu här, säger HERREN, då man har fört bort mitt folk utan skäl? Dess tyranner skränar, säger HERREN, och mitt namn blir ständigt hånat, varje dag." (Jes 52:5)

När man läser den text Paulus citerar så kan det verka som om han rycker den helt ur dess sammanhang. Anledningen till att Guds namn blir hånat är att Guds folk har blivit bortförda och det gör att Israels Gud verkar vara svagare än hedningarnas gudar. Men Paulus citerar texten som om den handlar om att Guds namn blir smädat för att Guds folk bryter mot Guds lag. Hur ska man förstå det?

Om man ser till det lite större sammanhanget i Jesaja så blir dock betydelsen densamma. Fångenskapen var ett straff från Gud, som berodde på att man brutit mot Guds bud. I kapitlet innan står det att Jerusalem nu är tillräckligt straffat:

Vakna upp, vakna upp, stå upp Jerusalem,
du som av HERRENS hand har fått att dricka hans vredes bägare,
du som har tömt berusningens bägare till sista droppen. (Jes 51:17)

I Romarbrevet kapar Paulus alltså bara av ett led, men det blir samma innebörd. Guds folk, som fått Guds lag, har brutit mot Guds lag och det leder till att Guds namn blir hånat (i Jesaja för att det lett till att folket sänts i fångenskap).

Men naturligtvis finns också det direkta sambandet, att Guds namn blir vanärat när de som borde hålla Hans lag istället bryter mot Guds bud. Natan säger till David att han genom sin synd "kommit HERRENS fiender att förakta honom" (2 Sam 12:14).  

Du kallar dig jude och finner vila i lagen och berömmer dig av Gud. Du känner hans vilja och kan avgöra vad som är rätt, du som är undervisad av lagen. Du tror dig vara en vägvisare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen förkroppsligad i lagen. Du som undervisar andra, du lär inte dig själv. Du som predikar att man inte skall stjäla, du stjäl. Du som säger att man inte skall begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott. Du som avskyr avgudarna, du plundrar templen. Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att bryta mot lagen. Ty Skriften säger: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna. (Rom 2:17-24)

Paulus visar återigen att det inte räcker att vara jude, det räcker inte med att ha Guds lag. Även om man har lagen, och till och med undervisar andra, så hjälper det inte om man inte håller den själv. "Du undervisar andra, du lär inte dig själv."

Här talar Paulus återigen om hjärtats synder. Detta var också något fariséerna kände till och tillämpade i sin lagtolkning. Hugo Odeberg citerar den fariseiska tolkningen av femte budet och kommenterar:

”Hat väger lika tungt som avgudadyrkan,
otukt eller dråp” eller ”Den som hatar sin nästa hör till dem
som utgjuter blod.” (Derek Eres 9). Det är obestridligt, att fariséerna
ingalunda menade, att budet ”Du skall inte dräpa” var uppfyllt
därmed att man underlåtit att döda en annan. (Fariseism och kristendom, s. 27) 

När lagen inte bara handlar om att inte stjäla eller begå äktenskapsbrott, utan också att inte känna begär efter pengar eller efter en kvinna man inte är gift med, då kommer alla under lagens dom.

Paulus bekräftar också detta med citat från Jes 52:5. Guds folk drar vanära över Guds namn.

---

Den som berömmer sig av Guds lag har ännu inte förstått vad lagen kräver. När man ser det, ser man att Guds lag inte ger oss något skäl till beröm, utan att den dömer oss. Och det är dess syfte.

---

Här i Romarbrevets andra kapitel får Paulus bemöta flera sätt som man kan lura sig själv att tro att lagens dom inte drabbar en själv. Han hade säkert själv resonerat på samma sätt, under sin tid som farisé. Och han har fler argument som han bemöter, innan kapitlet är slut. Mer om det i en senare blogg. 

Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas av lagen. Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga. Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem. Det skall visa sig på den dag då Gud dömer det som är fördolt hos människorna, allt enligt det evangelium som jag predikar på Jesu Kristi uppdrag. (Rom 2:12-16)

I de första verserna i det andra kapitlet skriver Paulus att man inte kommer undan Guds dom genom att döma andra människor. Tvärtom, detta bekräftar Guds dom över en själv. Här fortsätter Paulus med att visa att man inte heller kommer undan Guds dom genom att man hör Guds lag.

Hedningarna har inte Guds lag i skriven form. Men de har den skriven i hjärtat. Att man har lagen betyder inte att man går fri från lagens dom. Alla har ju lagen, i en form eller annan.

Och naturligtvis kan man inte ursäkta sig med att man i alla fall vet vad lagen säger. Det gör ju att man har mindre ursäkt att bryta mot den.

---

Här bemöts alltså två motsatta invändningar. Å ena sidan, räcker det inte med att man har lagen och hör den och instämmer i den? Nej, säger Paulus. Det är inte lagens hörare, utan lagens görare som förklaras rättfärdiga inför Gud. Å andra sidan, hur kan hedningarna, som inte har lagen, dömas av Gud? Och svaret är att hedningarna också har Guds lag, i sina hjärtan. 

Att hedningarna har lagen i sina hjärtan besvarar båda invändningarna, men på olika sätt. Det innebär att judarna inte kan säga att de, till skillnad från andra människor, undgår Guds dom för att de har Guds lag, vilket andra folk inte har. Nej, det är den som håller lagen som går fri. Och det gäller också hedningarna, att det också måste hålla Guds lag. De kan inte säga att de inte vet, eftersom också de har Guds lag, i sina hjärtan. 

Han skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. Nöd och ångest skall komma över varje människa som gör det onda, främst över juden och även över greken, men härlighet, ära och frid över var och en som gör det goda, främst över juden och även över greken, ty Gud är inte partisk. (Rom 2:6-11)

När man läser denna text så är det lätt att få två tankar. Den ena är att det här är det man egentligen vet, innerst inne. Den andra är att jag är inte en sådan som "uthålligt gör det goda", utan jag har förtjänat Guds vrede.

Detta är lika för alla människor och bakgrunden till evangeliet, de goda nyheterna.  

Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt. Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så. Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så, och själv gör på samma sätt? (Rom 2:1-3)

Efter att ha förklarat att de som lever i uppenbar ogudaktighet vänder resonemanget. Den som fördömer ogudaktigheten har själv ingen ursäkt. Den som dömer gör likadant. Och genom att döma andras synd så går man inte själv fri från domen, utan bekräftar istället domen.

Paulus skriver här inte om den yttre gärningen, att alla till det yttre lever lika ogudaktigt. Men i hjärtat är alla syndare. Jesus har förklarat:

"Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta." (Matt 5:27-28)

Och likadant är det med de andra buden. Den som är vred på sin broder är redan skyldig, inte först när man har mördat (Matt 5:21-22)

Det räcker inte med att fördöma den yttre handlingen, om man är har synden i sitt hjärta. Meningen med Guds bud är inte att vi ska se hur dåliga andra är. Utan att vi ska se oss själva, som vi är. Paulus fortsätter:

Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse? Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras. (Rom 2:4-5)

Gud vill inte först och främst att vi ska veta att andra människor förtjänar Guds dom, utan att vi själva gör det. Så att vi kan ångra vår synd.