Att vi dött för synden och lever för Gud innebär förstås att synden inte ska styra oss:

Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. (Rom 6:12) 

Vi ser att som kristen har man kvar syndiga begär. Man blir inte syndfri. Det blir man först vid uppståndelsen. Också att ha syndiga begär är ju synd, även om vi är förlåtna för dem genom tron. Men vi ska inte följa dem. Istället, nu när vi fått ett nytt liv, ska vi tjäna Gud:

Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. (v.13) 

Och sen kommer ännu en motivering:

Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden. (v.14)

Vi är förlåtna. Vi förtjänar inte vårt barnaskap genom att hålla Guds lag. I så fall skulle vi aldrig kunna vara Guds barn, eftersom vi fortfarande har synd i våra hjärtan.

Nej, vi är Guds barn för att Kristus har friköpt oss. Vi står under nåden. Vi är förlåtna. Och just därför att vi är under nåden så kan vi tjäna Gud. Vi tillhör Gud, inte på grund av vår egen godhet, utan på grund av Kristi död för våra synder på korset och att Gud genom evangelium gett oss tro på att Jesus verkligen försonat våra synder. Och tillhör vi Gud så ska inte synden längre vara herre över oss. Gud är vår Herre. Gud har köpt oss och vi tillhör Gud. Vi står inte under lagen, utan under nåden. 

Jesus befallde sina lärjungar att döpa "i Faderns och Sonens och den helige Andes namn" (Matt 28:19). I dopet sätter Gud sitt namn på oss. Från att ha tillhört synden tillhör vi nu Gud.

Vi "har blivit döpta till Kristus Jesus" (Rom 6:3) för att "leva det nya livet" (v.4). Vi är inte längre "slavar under synden" (v.6), utan "lever för Gud i Kristus Jesus" (v.10).

Dopet, när Gud sätter sitt namn på oss, betyder två saker:

Dina synder är förlåtna.

Ingen synd äger dig. 

Hur har vi dött från synden? Paulus fortsätter:

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. (Rom 6:3-5) 

Vi har dött från synden genom att förenas med Kristus. Och vi har förenats med Kristus i dopet. Detta är en verklig förening och inte endast bildspråk. Jesus säger: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom." (Joh 14:23) Jesus har genom ordet kommit till den troende. Och ordet är ju det som verkar i dopet: "Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet." (Ef 5:25-26) Ordet förenar med Kristus, eftersom det skänker tro. Ordet i dopet förenar med Kristus. 

Vi har dött med Kristus, för att leva med Honom. Detta innebär två förändringar. För det första:

Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd. (v.6-7)

Tidigare, innan vi trodde, så hade vi endast den gamla människan. Nu har den gamla människan blivit korsfäst med Kristus. Detta är vad Paulus sagt från början av kapitlet: Vi har dött från synden. Men det betyder för det andra:

Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. (v.8)

Vi har fått ett nytt liv med Kristus. På ett annat ställe står det: "Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17) När det gamla är förbi, så innebär det inte bara ett slut. Det innebär också en början. Vi är ju förenade med Kristus.

Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. (v.9-10)

Också Kristus dog från synden. Det kan tyckas underligt, men om vi tänker på varför Jesus dog så finns det ingen som kan dö just från synden mer påtagligt än Jesus Kristus. "Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:21) All världens synd var lagd på Jesus Kristus. Och så dog Han.

Sedan Kristus blivit uppväckt dör Han aldrig mer. Han lever för Gud. 

Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. (v.11)

Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? (Rom 6:1)

När Paulus nu visat att när synden blev större så blev nåden ännu större, så kommer denna fråga om ett brev på posten: Ska vi därför synda mer? "Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den?" (v.2) 

Genom Guds nåd har vi fått ett nytt liv. Vi har fri förlåtelse. Och vi har dött från synden. I de följande verserna förklarar Paulus mer om hur det gått till och vad det innebär. Här ska vi bara stanna upp och konstatera tre saker. 

För det första, en förkunnelse som inte leder till att människor på ett eller annat sätt frågar sig om inte förlåtelsen är för fri, om det inte leder till att människor bara fortsätter att synda, är inte Paulus förkunnelse. Om man förkunnar som Paulus så kommer denna fråga, förr eller senare.

För det andra, en förkunnelse som inte svarar "nej" på denna fråga är inte biblisk. Vi ska inte fortsätta att synda.

För det tredje, anledningen till att vi inte ska fortsätta att synda ligger i kraften i nåden. Det är skillnad mellan liv och död, himmel och helvete, vilken ordning man har på förlåtelsen och det nya livet. Om det nya livet på något sätt skulle vara ett villkor för förlåtelsen, då är vi alla förlorade. Men nu är den nya livet en följd av att vi är förlåtna.  

Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad. (Rom 5:18-19)

Hela världen är frikänd och förklarad rättdärdig. Detta är ett budskap som kan få oss att rygga tillbaka. Måste vi inte göra något? Men vi har sett i de föregående kapitlen att visst gör vi människor mycket, men det ger oss inte rättfärdighet. Det finns öppen ogudaktighet, men också de fromma människorna har synden i hjärtat. Och detta är vad som framställs så tydligt här: alla människor har fördömts genom Adams fall.

Men liksom en endas fall drog fördömelse över alla så har en endas rättfärdighet lett till en frikännande dom för alla människor. Den "endes lydnad" är vår rättfärdighet. Inte något i oss själva. Inte ens på grund av tron. Nej, det gäller alla människor. Tron skapar inget nytt, utan tar emot det som redan gäller. Jesus Kristus har levt ett rättfärdigt liv i ditt och mitt ställe.

Varför gav då Gud sin lag, om vi blir frälsta genom det Jesus Kristus gjort för oss? "Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större." (v.20) Lagen kom inte in för att bota syndafallet, utan tvärtom för att synden skulle bli ännu mer oursäktlig. Gud har skrivit sin lag i våra hjärtan och det räcker för att vi ska vara skyldiga att hålla den, men dessutom har vi fått Guds lag i skriven form. Så ser vi vår synd ännu tydligare och den blir ännu större, eftersom vi inte har någon ursäkt.

Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre. (v.20b-21)

Vi tänker ofta tvärtom. Att lagen ska göra oss rättfärdiga, men om vi blir förlåtna utan att göra något, så kommer det att leda till synd. Bibeln lär oss att det är tvärtom och vi måste påminna oss om det. Lagen gör oss inte rättfärdiga, utan uppenbarar vår synd. Men hur stor synden än visar sig vara så är nåden ännu större. Och nåden lär oss att leva rättfärdigt. Guds nåd "fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är" (Tit 2:12). Och nåden säger just att Kristus har gjort allt. Att du redan är frikänd. En "endas rättfärdighet [har] för alla människor lett till en frikännande dom", vi står "som rättfärdiga på grund av den endes lydnad".

Dock är det inte med nåden som med syndafallet. (Rom 5:15a) 

När Paulus nu ska visa hur Adam är en förebild för "den som skulle komma" (v.14), så måste han ändå framhålla en viktig olikhet. Att Adam syndade och Jesus Kristus var rättfärdig, den olikheten är uppenbar. Men det finns också en olikhet i själva likheten. Likheten är att en endas handlande har lett till en dom över alla människor:

"Ty om de många har dött genom en endas fall, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd. Inte heller kom gåvan som följd av en endas synd. Domen kom genom en enda och drog med sig fördömelse. Den fria gåvan däremot kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande." (Rom 5:15b-16)

Om det skulle vara en exakt likhet så skulle Adam ha syndat och Kristus varit rättfärdig och så hade Kristus försonat Adams synd. Och det har ju skett. Men inte bara det. Adam har syndat och vi alla har syndat. Kristus har sonat alla dessa synder. "Den fria gåvan däremot kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande."

Så är också Kristi nåd större än fördömelsedomen i Adam. Nåden tar oss från döden till livet. Kristi makt är starkare än dödens herravälde. Och livet som ges är så mycket mer än den död vi levde i: 

Ty om en endas fall gjorde att döden fick herravälde genom denne ende, hur mycket mer skall då inte de som mottar den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva regera i liv genom denne ende, Jesus Kristus. (v.17) 

Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. (Rom 5:12)

Alla människors synd förutsätts på många ställen i Bibeln, men här förklaras det vad det beror på. I Rom 3:9-18 beskrivs mänsklighetens syndafördärv. "Ingen rättfärdig finns", "ingen finns som söker Gud", "Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade" och sen beskrivs konkreta synder som lögn, mord och om att inte ha gudsfruktan. Alla dessa synder kom in i världen genom en enda människa. Och fortplantade sig genom människosläktet. Vi föds alla som syndare. Jesus visar ju att synden finns i hjärtat, även om den inte kommer ut i handling. Den som hatar har mördat i sitt hjärta, osv.

Hur blev vi sådana? Det var inte genom dålig uppfostran, även om uppfostran är viktigt; det var inte genom våra dåliga val, även om våra val är viktiga - det var när vi syndade i Adam. Innan vi föddes. 

---

När man funderar över sina fel och brister (som man själv inte ser hälften av) så kan man ibland undra just vad som gått snett. Och här är svaret. Och det är därför vi alla kommer att dö och bär döden i våra kroppar. Det var redan för sent när vi föddes. Adams synd är vår.

Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. Synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där ingen lag finns. Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte hade syndat genom en överträdelse sådan som Adams, han som är en förebild till den som skulle komma. (Rom 5:12-14)

Paulus återknyter nu till det han skrivit hittills i brevet. Alla människor är syndare och alla har friköpts av Kristus. "Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem." (3:23-24) Detta utvecklas nu, när själva ursprunget till synden behandlas: "Genom en enda människa kom synden in i världen". Denna enda människa kommer senare att jämföras med en annan människa, där jämförelsepunkten är att en person gör något som representant för alla. Detta antyds i slutet av detta stycke: "han som är en förebild för den som skulle komma".

Här i första delen är fokus dock på synden. Synden kom in genom Adam. Och genom synden kom döden. Alla syndade och alla dog. Detta gällde både de som fått lagen och de som inte fått den - både de som levde före och efter Mose. För även om man inte fått lagen på papper eller stentavlor, så har man den i hjärtat. Synd "tillräknas inte där ingen lag finns". "Ändå härskade döden" också innan Mose gav lagen. Paulus har redan tidigare förklarat varför, när han i kap 2 visar att alla människor har lagen skriven i sina hjärtan (2:14-15).