Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. (Rom 8:18-23)

Inte bara vi längtar efter att vi ska förvandlas och bli lika Kristus. Också skapelsen gör det. Skapelsen "väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras". Det kan man nästan se själv när man är ute och går så här på hösten. Skapelsen har blivit lagd under förgängelsen. Vi ser hur den bryts ner nu, för att sen på våren slå ut igen. Men det är inte våren skapelsen längtar efter, utan en total förvandling. Skapelsen kommer att förvandlas när Guds barn förvandlas.

Vi längtar efter att vi ska förvandlas. Skapelsen väntar.

Och Anden inom oss suckar och väntar på vår förvandling.

Därför kan Paulus skriva: "Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår." Det är något värt att längta efter. Som väger upp allt vi är med om och kan vara med om i detta liv. 

Men vi glömmer bort det ibland. Vi kan glömma det ganska lätt. 

Men Anden i oss suckar och längtar. Och Guds ord får påminna oss. Så vi kan stämma in i Andens suckar. Vår kropp kommer att förvandlas. Vi kommer att bli syndfria och förhärligade. Som vår frälsare Jesus Kristus, som friköpt oss.

Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!" Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. (Rom 8:14-17)

Det kristna livet är ett liv i hopp. Att drivas av Guds Ande innebär först och främst att man har fått Guds Ande. Då är man ett Gud barn, eller som Paulus här skriver "alla som drivs av Guds Ande är Guds söner". Gud ser sin Son när han ser oss och räknas Sonens rättfärdighet som vår: Vi är, oavsett om vi är kvinnor eller män, Guds söner. 

Som Guds barn ber vi till Gud som vår fader. Och Guds Ande i oss stämmer inte bara in i denna bön, utan ber själv för oss (v.26-27) och vittnar även för oss om att vi är Guds barn. Vi känner ju vårt kött och vårt samvete och kan säga med den förlorade sonen: "Gud, jag har syndat mot dig, och är inte värd att kallas din son." Men likafullt har vi fått Anden genom tron. Ja, det är endast när vi ser vår egen ovärdighet som vi förstår att ta emot Guds gåva: Att vi är förlåtna, att Jesus har gjort allt i vårt ställe. Gud ser sin Son när Han ser oss. Gud har adopterat oss.

Och som Guds barn kommer vi också att ärva. När denna värld tar slut kommer vi att förhärligas och bli lika Jesus Kristus. Det är en härlighet vi inte riktigt kan föreställa oss. Det kristna livet är ett liv i hopp.

Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. (Rom 8:12-13)

Paulus har precis framställt det som att det är självklart att man som kristen lever efter Anden. Nu påminner han ändå om att vi inte ska leva efter köttet och varnar för avfall.

Båda dessa sidor måste vara med. Kristi Ande i den troende är starkare än köttet och som kristen domineras man inte av sin onda natur. Men vi har kvar den gamla människan, som ständigt strider mot Anden med ovilja att göra det goda och en vilja att göra det onda. Ja, med "fiendskap mot Gud" (v.7).

Vi noterar här att Paulus inte skriver att om ni gör det goda så bevaras ni, utan att om ni dödar de onda gärningarna så ska ni leva. Genom onda gärningar bedrövar man Guds Ande och driver ut tron. Men goda gärningar bevarar inte tron. Goda gärningar är en frukt av tron. 

Samtidigt har vi skyldigheter. Vi tillhör ju Kristus. "Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom." Men vi som har Kristi Ande tillhör Kristus. Då ska vi också leva efter Anden. Det är också vad den nya människan vill. 

Att leva efter Anden handlar inte om att vi bara vill det goda, utan om att köttet alltid finns hos oss, men att Guds Ande råder. Först i härligheten blir vi fria från våra onda begär, vår ovilja och får en fullkomlig kärlek till Gud och till medmänniskan. Nu är den nya människan endast en påbörjad verklighet. Nu är det en kamp. 

Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv för rättfärdighetens skull. Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er. (Rom 8:10-11)

Syndens verklighet påminns vi åter om i den första versen. Vi kommer att dö, eftersom synden bor i oss. Men vi kommer också att leva, eftersom Guds Ande bor i oss. "Anden är liv för rättfärdighetens skull". Här handlar det inte om det omvända, att vi lever rättfärdigt för att Anden bor i oss, utan om att Anden bor i oss och ger oss liv för rättfärdighetens skull. Alltså, för Kristi rättfärdighets skull.

Döden är inte slutgiltig. Vi har redan det eviga livet. "Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er..." Redan nu är vi förenade med Kristus och med Guds Ande och har liv. Inte ens döden kan skilja oss från det livet. Och sedan vi dött kommer vi att uppstå, på den yttersta dagen, liksom Kristus uppstod. 

De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud. Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. (Rom 8:8-9)

Paulus säger det som en självklarhet att som kristen lever man "inte efter köttet utan efter Anden". Han förklarar det med att "Guds Ande bor i er". När man som kristen ser på sitt eget liv så är det inte alltid lika självklart att man lever efter Anden. Man faller i synd. Man frestas av synd. Hur kan Paulus skriva som en självklarhet att vi inte lever efter köttet utan efter Anden?

I det sjunde kapitlet har Paulus just talat om hur synden är med i allt vi gör. "Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig." (Rom 7:21) Men nu skriver han att vi inte lever efter köttet, utan efter Anden. Det betyder inte att köttet inte är med oss. Det är det. Men det betyder att Guds Ande är starkare än köttet och underkuvar det.

När vi ser oss själva så ser vi vår svaghet och skröplighet. Så ska det vara. Vi ser inte hälften av vår synd, men Gud låter oss se tillräckligt för att vi ska påminnas om att vi behöver förlåtelsen. Och så hålls vi kvar vid Kristus. Men det finns också en annan sida. Den nya människan. Vi ser inte alltid så mycket av den nya människan. Och det behöver vi heller inte göra. Vi vet att det nya livet finns där, även om vi inte ser mycket av det. Det är inte det nya livet som är grunden för vår frälsning. Det är inte det vi ska sätta vår förtröstan till. Det nya livet är en följd av frälsningen. Att det finns där kan vi veta om vi vet att vi är frälsta. Och vi vet att vi är frälsta om vi vet att Kristus sonat våra synder och att det räcker, så att vi inte sätter vår förtröstan till oss själva utan till Honom. (Vi behöver inte se på vår tro, utan kan se direkt på Kristi verk för oss och att det gäller oss - då har vi ju tron.)

Men Paulus skriver här också att om vi är frälsta då lever vi efter Anden. Trots beskrivningen i kap 7. Om vi har Guds Ande så är lever vi efter Anden. Och alla som tror har Guds Ande. Som Paulus skriver: "Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom." 

Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. (Rom 8:7)

Köttet är den gamla människan. Som vi är av födseln. Som den opånyttfödda människan är. Hon kan vara from och religiös, hängiven och göra mycket gott för sina medmänniskor. Men hon känner inte Gud. Hon kan älska en "gud" som hon gör sig en bild av. Men den sanne Guden kan hon inte älska. "Köttets sinne är fiendskap mot Gud."

Alltsedan syndafallet är det på detta sätt. Vi kan inte hålla Guds lag. Vid första budet tar det stopp. "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2 Mos 20:3/5 Mos 5:7) Men vi vill inte enbart lita på Gud i allt, utan också lita till vår egen förmåga, vår egen vishet, våra egna tillgångar osv. Vi vill inte sätta Gud främst, utan sätter vår egen bekvämlighet eller ära eller framgång först, ibland på så försåtliga sätt att vi inte ens riktigt inser det själva förrän Guds ord påminner oss om vad som ska vara vår första prioritering. Sådant är köttet. 

Och är köttet sådant hos en kristen, där det måste strida mot Anden och där det ändå är Anden som leder oss, så finner köttet inget motstånd hos den opånyttfödde.

Det betyder inte att opånyttfödda människor i relation till andra människor inte kan vara generösa, gästfria, vänliga och kärleksfulla. Men det betyder att de inför Gud är blinda för vem Gud egentligen är. De kan inte förstå att de, på grund av deras inställning i hjärtat, är Guds fiender. På ett plan kan de inse det, men samtidigt håller de det ifrån sig. De är ju som alla andra människor. Skulle de vara Guds fiender? Kan Gud kräva mer än vi klarar av?

Men Guds lag visar just detta. "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." När man ser betydelsen av detta bud, så ser man att vi inte kan hålla ens det första budet. Och vi förstår att vi inte kan frälsa oss själva. Inte för att vi är tillräckligt smarta för att räkna ut det, utan för att Guds Ande överbevisar oss om att det är så, genom Guds lag.

En människa som är fientligt inställd till Gud vill inte tro evangeliet. Om hon inte vill hålla lagen, som ändå är naturlig för människan, hur mycket mindre vill hon tro evangeliet? 

"Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18)

"En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt." (1 Kor 2:14)

En oandlig människa är en människa som inte har Guds Ande. Hon kan vara väldig "andlig" i världens mening. Men det är inte vad Paulus talar om. För den som inte har Guds Ande är korset och evangeliet en dårskap. Lagen kan hon förstå, även om hon inte kan hålla den och har en ovilja mot den. Men evangeliet kan hon inte ens förstå. Hon förstår orden, men hon förstår ändå inte ändå. Vad skulle det vara bra för, att Messias kommer och dör för världens synder? Det låter onödigt. Gud kan väl förlåta oss ändå? Och förresten är vi väl inte så dåliga ändå att det skulle vara nödvändigt att Gud själv kommer ner och frälser oss, utan att vi själva bidrar till det på något sätt? 

Men liksom Guds Ande överbevisar oss om att vi inte kan hålla Guds lag, genom lagen, så uppenbarar också Guds Ande för oss, genom evangeliet, att våra synder faktiskt är sonade.

Den som vill tro detta har Anden redan verkat i. För som vi är av naturen vill vi inte tro det. "Köttets sinne är fiendskap mot Gud." Också hos troende finns köttet och därmed fiendskapen kvar. Men viljan att tro evangelium kommer inte från köttet, utan från Guds Ande. Då har den nya födelsen skett. Och då gäller Paulus ord: "Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17)

De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud. (Rom 8:5-8)

Motsättningen mellan Anden och köttet handlar inte om en gradskillnad, så att om köttet helgas lite (eller mycket) så kan det göra gott. Nej, motsättningen är total: "Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid."

Köttet ska här inte tänkas som kroppen. Köttet är hela den opånyttfödda människan, både kropp och själ. Som Jesus säger: "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6) När man blivit född på nytt blir man därför både kött och ande. Därför varnar Paulus de kristna i Rom (och alla oss andra som läser brevet) för att leva efter köttet. Vi har kvar vårt kött. Och det står fortfarande i motsättning till Anden: "Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller."

Denna dubbelhet i den kristne känner vi igen från kap 6 och 7. Vi är syndare och rättfärdiga samtidigt. Å ena sidan bor synden i oss, vårt kött är fientligt mot Gud. Å andra sidan räknas vi som rättfärdiga, vi är genom tron "i Kristus Jesus" (v.1) och Gud fördömer oss inte utan räknar Kristi rättfärdighet som vår. Och vi har en ny människa och Guds Ande bor i oss.

Köttet och fiendskapet mot Gud finns kvar, men Anden ska råda. Inte för att vi ska bli förlåtna. Utan för att vi redan är förlåtna. 

Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Rom 8:1-2)

Detta nya förhållande till Gud har redan profeten Jeremia talat om:

Se, dagar skall komma, säger HERREN, 
då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, 
inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder 
den dag då jag tog dem vid handen 
och förde dem ut ur Egyptens land - 
det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre - 
säger HERREN. 

Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras inre 
och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud 
och de skall vara mitt folk. 

Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, 
ingen sin broder och säga: "Lär känna HERREN!" 
Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, 
säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärningar 
och deras synder skall jag inte mer komma ihåg. (Jer 31:31-34)

När Jeremia skriver om att Guds lag ska läggas i "deras inre" och skrivas "i deras hjärtan", så talar han inte om kunskapen om lagen, som även hedningarna har. Denna kunskap har vi av naturen och den uttrycks ännu klarare i Guds skrivna lag. Den skrivna lagen fick Israels folk i det första förbundet, men de kunde inte hålla den. I det nya förbundet ger Gud sin lag i hjärtat på så vis att Guds Ande tar sin boning i den troendes hjärta och ger en vilja att göra det Gud vill. Så finns lagen i hjärtat, inte bara som kunskap, utan också som vilja. Detta är ena delen vad det innebär att ha blivit fri genom livets Andes lag.

Den andra och mer grundläggande (och därför egentligen första) delen är det Jeremia skriver på slutet: Att vi alla ska känna Herren, eftersom Han förlåtit oss våra missgärningar och synder. Det är vad Paulus skriver först: Det finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Vi är förlåtna.

På liknande sätt skriver Hesekiel:

Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. (Hes 36:25-27)

Gud ska rena oss och ge oss sin Ande, så att vi följer Guds lagar.

Livets Andes lag gör oss fria från syndens skuld och från slaveriet under synden.