Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. Så står det skrivet: Till fader för många folk har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt: Så talrika skall dina efterkommande bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. (Rom 4:16-21)

Paulus har just visat att Abraham varken förklarades rättfärdig genom omskärelsen eller genom lagen. Nu visar han att det inte fanns något alls i Abraham själv som Abraham kunde sätta sin förtröstan på. Gud hade gett Abraham ett löfte, att han skulle bli "fader för många folk", men Abraham kunde själv inte uppfylla det löftet. "Där allt hopp var ute", eftersom Abrahams "egen kropp saknade livskraft" och "Saras moderliv var dött", där trodde Abraham ändå på Guds löfte. 

Abraham såg att han inte själv kunde uppfylla Guds löfte. Men han visste att Gud som givit löftet, kunde uppfylla det. Gud "som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till", kunde också ge Abraham avkomlingar. Abraham gav Gud äran. Han litade inte på sin egen förmåga, men visste att Gud kan hålla vad Han har lovat. 

Det är vad tron handlar om. Gud har gett ett löfte. Att vi är förlåtna på grund av Jesu död för våra synder. Det är inget vi kan göra. Det är ett löfte. Vi får ge Gud äran och hålla fast vid att vad Gud lovar, det gör Han också.