Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. (Rom 4:4-5)

Paulus säger det självklara. Nåd är något man inte har förtjänat. Ändå måste han säga det, för vi har svårt att tro att vi verkligen förklaras rättfärdiga inför Gud utan att själva på något sätt förtjäna det. Inte så att vi helt skulle förtjäna det, det vet man att det inte går. Men till någon del.

Men Paulus ställer upp motsättningen. Om man har gärningar att peka på, då får man lön. Det är inte nåd utan förtjänst. Och sedan motsatsen: Gud "förklarar den ogudaktige rättfärdig". Det är nåd, inte förtjänst.

Vår tro är inte vår rättfärdighet, utan räknas till rättfärdighet, på grund av Jesu rättfärdighet. Det är trons objekt, Honom som vi tror på, som är vår rättfärdighet. Inget i oss är en förtjänst.

Så får Gud all ära och vi kan vara helt vissa om att vi faktiskt räknas som rättfärdiga. Det beror ju inte på oss, utan på vad Jesus gjort. 

Vad kan vi nu säga att vår stamfader Abraham har vunnit genom gärningar? Om Abraham förklarades rättfärdig på grund av gärningar, då har han något att berömma sig av - men inte inför Gud. Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. (Rom 4:1-3)

Paulus bevisar nu det han sagt utifrån Skriften. Gud har just uppenbarat sin rättfärdighet genom Jesu soningsoffer och uppståndelse, men evangeliet är vad hela Bibeln lär. Det är en rättfärdighet "som lagen och profeterna vittnar om" (Rom 3:21).

Texten är glasklar: "Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet."