Jehovas Vittnens översättning, Nya Världens översättning, översätter Rom 10:9-13 på följande sätt:

"Ty om du offentligt bekänner det 'ordet i din egen mun' att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli räddad. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen avger man offentlig bekännelse till räddning. Skriften säger ju: 'Ingen som låter sin tro vila på honom skall bli besviken.' Det är nämligen ingen åtskillnad mellan jude och grek, ty över alla är samme Herre, som är rik för alla som anropar honom. Ty 'var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad'."

Det finns flera skillnader i denna översättning mot andra översättningar. Av "det 'ordet i din egen mun'" finns bara "din" och "mun" (stoma) i den grekiska texten och följaktligen också i andra översättningar. Detta förändrar dock inte meningen, utan stämmer med Paulus tanke: Det är just vad han sagt i föregående vers om att "Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta", som Paulus här utlägger. Även om meningen inte ändras, så är det dock onödigt parafraserande att lägga till "ordet i (din) egen" till mun här.

Två skillnader som har att göra med det läromässiga innehållet är att Nya Världen översätter "bekänner" (homologeo) med "offentligt bekänner" och "tror" (pisteo) med "utövar tro". I andra sammanhang kan man dock översätta "homologeo" (bekänna) utan att lägga till "offentligt", t ex 2 Joh 7: "Många bedragare har nämligen gått ut i världen, sådana som inte bekänner att Jesus Kristus såsom kommen i köttet." På samma sätt översätts "pisteo" i andra sammanhang med "tro", som i Jak 2:19: "Du tror att det finns en enda Gud, eller hur? Det gör du väl i. Också demonerna tror, och de ryser." Att man har lagt till "offentligt" och "utövar" i detta sammanhang har att göra med Jehovas Vittnens lära om frälsningen, som inte stämmer överens med att Jesus redan har gjort allt. 

Det är dock inte dessa skillnader som detta inlägg ska fokusera på, utan översättningen av "Kyrios", "Herren". Ordet står i v.9, 12 och 13 och i t ex Folkbibeln står det i dessa verser: "Jesus är Herren", "Alla har en och samme Herre" och "var och en som åkallar Herrens namn". Ordet är alltså konsekvent översatt med Herre. Som vi kan se ovan översätter däremot Nya Världen ordet olika. I v.9 och v.12 står det: "Jesus är Herre" och "över alla är samme Herre". I v.13 översätts däremot samma ord med "Jehova": "var och en som anropar Jehovas namn". Sambandet mellan verserna fördunklas därför, när "Kyrios" i två av verserna översätts med "Herre" och i den sista versen med "Jehova". Att det är samma person som omtalas framgår inte.

Översättningen "Jehova" i v.13 bygger på att Paulus här citerar från profeten Joel. Joel skriver: "Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst." (Folkbibeln) På hebreiska står här JHVH där det på svenska översatts med "HERREN" och Nya Världen översätter därför "Jehova". JVHV är ju Herren Gud, som Jehovas Vittnen kallar "Jehova". 

Varför översätter man då inte också v.12 och v.9 med "Jehova"? Till skillnad från v.13 så är v.12 och v.9 inte citat från GT och rent språkligt är det möjligt att översätta "Kyrios" också med "Herre". Dessutom är det så att v.9 uttryckligen handlar om Jesus och Jehovas Vittnen lär att Jesus inte är Jehova, utan att endast Fadern är Gud, medan Jesus är "en gud" (Nya Världens översättning av Joh 1:1). 

Är det då möjligt att översätta "Kyrios" i Rom 10:9-13 på detta sätt, om man ser till sammanhanget? Om vi börjar i v.13 så börjar versen med ordet "Ty". Den hänvisar alltså tillbaka till vad som sagts tidigare och belägger så detta med ett citat från GT: "Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst."/"Ty 'var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad'." Det måste därför vara samma "Herre" eller "Jehova" i v.13 som i v.12: "Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom." För att vara konsekvent borde därför Nya Världen ha översatt: "över alla är samme Jehova, som är rik för alla som anropar honom". Likaså kan det inte vara tal om någon annan bekännelse i v.9 som i v.10, v.12 och v.13 Verserna 11-13 innehåller ju bevis från GT på att vi blir frälsta på det sätt som Paulus just sagt i v.9 och 10. Det måste då vara samma tro och samma bekännelse som omtalas, annars skulle Paulus inte bevisa vad han just sagt, utan något annat. Med andra ord, att "var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad" bevisar inte att den som bekänner att "Jesus är Herre" blir frälst, om inte Jesus är Herre betyder att Jesus är Jehova. 

En konsekvent översättning skulle därför tala om att bekänna att "Jesus är Jehova" (v.9), "över alla är en och samme Jehova för alla som anropar honom" (v.12), "Ty 'var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad'" (v.13). Eller som Folkbibeln översätter, där det i vart och ett av fallen står "Herren" och i fotnoten till v.9 förklarar: "Jesus är Herren NT tillskriver Jesus det högsta gudomliga namnet, Herren (hebr. JHVH)."

Att Nya Världen å ena sidan inte kallar Jesus för Jehova och att man å andra sidan för in att man ska bekänna offentligt och utöva tro för att bli frälst hänger samman. Jesu verk är enligt Jehovas Vittnen inte tillräckligt för att vi ska bli frälsta, utan vi måste göra goda gärningar ("utöva tro") och vittna för andra ("offentligt bekänna") för att kunna bli frälsta. Om Jesus inte är Jehova, dvs Gud, så kan ju heller inte Jesus frälsa helt och fullt, utan en del av frälsningen finns kvar hos oss att fullgöra. 

Att Jesus faktiskt är HERREN Gud betyder däremot att Jesus kan frälsa helt och fullt:

"Jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare." (Jes 43:11)

"Och det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig Gud som frälsar, ingen utom mig." (Jes 45:21)

"Jag är HERREN, din Gud, alltsedan du var i Egyptens land. Du skall inte veta av någon annan Gud än mig, och ingen annan frälsare finns än jag." (Hos 13:4)

Ibland utläggs Rom 10:9 som om versen betyder att när vi underordnar oss Jesus och är villiga att lyda Honom, då blir vi frälsta. Man säger att det handlar om att "göra Jesus till Herre i sitt liv", eller motsvarande. Detta är dock inte vad versen säger:

"Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst."

Om vi först tittar på andra delen av versen, vad vi ska tro i våra hjärtan, så handlar det inte om något vi kan påverka utan något som redan har skett. Gud har redan uppväckt Jesus från de döda. Vi kan inte göra varken från eller till. Men vi kan tro att det är sant, som Gud säger.

Hur är det då med första delen av versen? Vad betyder det att "Jesus är Herren"? Det är inte detsamma som att Jesus är Herre i mitt liv, även om det borde få det till konsekvens. Men innebörden av att Jesus är "Herren" är att Jesus är Gud. "Herren" (Kyrios) var den grekiska översättningen av det hebreiska gudsnamnet JHVH. Att Jesus är Herren betyder alltså att Jesus är JHVH, vår Gud och skapare. Inte heller detta är något som vi kan påverka. Men vi kan bekänna det som redan är sant: Jesus är Herren.

Vi blir inte frälsta av att börja lyda Jesus. Då skulle dessutom kontrasten mot lagen i v.5 vara meningslös. Frälsningen sker på grund av något som redan är en verklighet: Jesus är redan Herren och Gud har uppväckt Honom från de döda. När jag kommer till tro på detta så blir Jesus också min Herre, som äger mig och som jag ska lyda. Men det är viktigt att följa rätt ordning. Annars kan vi aldrig vara vissa om vår frälsning. Men nu står den fast. Vi blir inte frälsta genom något eget beslut, eller på grund av vår egen vilja eller överlåtelse, utan frälsningen beror på vad som redan är en verklighet: Vem Jesus är och vad Han har gjort.

Mer om innebörden i "Jesus är Herren" i nästa inlägg.

Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. (Rom 10:8)

Efter detta citat om ordet, som är nära i både mun och hjärta, börjar Paulus utlägga just detta med att ha ordet om Kristus i sin mun och i sitt hjärta:

Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. (v.9-10) 

Paulus förutsätter här att det man tror det bekänner man och det man bekänner det tror man också. Som Jesus sa: "Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen." (Matt 12:34; jfr Luk 6:45) På samma sätt skriver Paulus i 1 Kor 12:3 att "ingen kan säga 'Jesus är Herren' annat än i kraft av den helige Ande". Själva orden kan också en ateist uttala, men att säga det och mena det - att ha kommit till tro på att Jesus är Herren Gud - det kan man inte utan den helige Ande. 

Parallellismen mellan hjärta och mun, mellan tro och bekännelse är naturlig utifrån Jesu ord, men framförallt motiveras den i detta sammanhang av citatet i v.8 Ordet är i mun och hjärta. Detta i kontrast mot den lagens rättfärdighet som tidigare beskrivits i v.5: Den som håller lagen ska leva genom den. Här handlar det däremot om att tro på och bekänna sig till någon som har gjort allting för oss, som v.6 och 7 beskrev det. 

Paulus fortsätter med att belägga med Skriften att det verkligen är sant att den som tror blir räddad och det parallella, att den som bekänner blir frälst. Därför att Jesus redan har gjort allt, förklaras vi rättfärdiga genom tron på Honom, vilket Paulus nu alltså visar också är GT:s lära:

Skriften säger: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. (v.11-13)

Därför ska vi ta till oss evangeliet, till våra hjärtan, så att vi också tror och bekänner att Jesus är Herren Gud som uppstått från de döda, sedan Han dött på korset för våra synder.

Men den rättfärdighet som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp i himlen? - det vill säga för att hämta ner Kristus - eller vem skall fara ner i avgrunden? - det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är dig nära, i din mun och i dett hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. (Rom 10:6-8)

Det är svårt att läsa denna text och inte tänka på hur lik denna beskrivning av rättfärdigheten genom tron är det Jesus säger om den nya födelsen:

Nikodemus frågade: "Hur kan det ske?" Jesus svarade: "Du är Israels lärare och vet inte det. Amen, amen säger jag dig: Det vi vet talar vi, och det vi har sett vittnar vi om, och vårt vittnesbörd tar ni inte emot. Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till?  Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. (Joh 3:9-15)

Hur kan detta ske? Människosonen stiger ner från himlen ("Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp i himlen?") och blir upphöjd på korset och dör för våra synder, så att den som tror ("Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta") ska ha evigt liv.

Så är det ju också samma sak, att komma till tro på Kristus och att bli född på nytt.

Men den rättfärdighet som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp i himlen? - det vill säga för att hämta ner Kristus - eller vem skall fara ner i avgrunden? - det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är dig nära, i din mun och i dett hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. (Rom 10:6-8)

I sitt ursprungliga sammanhang handlar det Paulus citerar om lagen. Guds bud är inte långt borta, så att Israel inte kan veta eller följa dem, utan Gud har gett dem: "Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det." (5 Mos 30:14)

Hur kan nu Paulus citera ord som handlar om lagen och tillämpa dem på evangeliet? Svaret är inte långt borta. Hur ska vi får reda på evangeliet? Genom att Gud har gett oss sitt ord. Här gäller samma sak för lagen som för evangeliet, det är inte något som är långt borta så att vi inte kan veta om det. Gud har gett oss sitt ord.

Men ännu mer: Det som Gud i 5 Mos 30 säger om lagen är också sant, inte bara om evangeliets budskap, utan om själva evangeliet självt. Det vill säga: Det är sant om Jesus Kristus och Kristi uppfyllande av lagen och Hans död i vårt ställe. Vi behöver inte hämta Kristus, utan Han har kommit, levt, dött och uppstått, utan vår förtjänst. 

Och vad ska vi då göra? När det gällde budet skulle vi "följa det". Evangeliet är däremot klart. Vi ska höra, tro och bekänna vår tro. Inte för att tron och bekännelsen lägger något till, utan för att tron tar emot det som redan är färdigt. Mer om detta i senare inlägg.

Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller lagen skall leva genom den. Men den rättfärdighet som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp till himlen? - det vill säga för att hämta ner Kristus - eller: Vem skall fara ner i avgrunden? - det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. (Rom 10:5-8)

Paulus förklarar här skillnaden mellan en människas "egen" rättfärdighet (v.3) och "rättfärdigheten från Gud" (v.3). Den rättfärdighet som kommer av lagen, eller människans egen rättfärdighet, är beroende av vad vi gör: "Den människa som håller lagen skall leva genom den."

Rättfärdigheten genom tron är annorlunda. Det finns inget vi behöver göra. Vi behöver inte "hämta ner Kristus". Han har ju redan kommit. Vi behöver heller inte uppväcka Kristus från de döda. Han har ju redan uppstått. Vad behöver vi då? "Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta." Vi behöver höra budskapet om det som redan har skett. Och detta budskap har nu kommit till oss.

Kontrasten är fullständig. Kristi färdiga verk predikas för oss. Det finns inget kvar att göra. Bara att höra: "Det är fullbordat." Detta står mot den egna rättfärdigheten: Vi får också där höra, men inte vad Kristus har gjort, utan vad vi själva ska göra. För att uttrycka det med andra ord: Skillnaden handlar om skillnaden mellan oss och Kristus. Lagen säger vad vi ska göra, evangeliet säger vad Kristus har gjort. Denna utläggning som Paulus gör kunde knappast komma på ett lämpligare ställe än efter att han just skrivit att Kristus är lagens slut (Rom 10:4): Han har uppfyllt lagen i vårt ställe. Detta är evangelium.

Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror. (Rom 10:4)

Det grekiska ordet för slut, telos, betyder både "slut" och "mål" [1]. Så har också Per Jonsson översatt i Svensk Kyrkobibel: "Lagens slutmål är Kristus till rättfärdighet till var och en som tror." Kristus är lagens slutmål i mer än ett avseende.

För det första är det Kristus som uppfyller lagen. Vi kunde inte uppfylla lagen, på grund av vår syndiga natur (Rom 8:3), men Kristus har hållit hela Guds lag. Han blev omskuren på åttonde dagen, Han följde alla Guds bud och föreskrifter. Han älskade Gud över allting och sin nästa som sig själv - ja, Han utgav sig själv för oss alla i sin kärlek och detta i lydnad för Gud. I denna fullkomliga lydnad har Kristus helt uppfyllt lagen. I Kristus har lagen nått sitt mål.

För det andra syftar hela GT, alltså "lagen" i vidare bemärkelse, på Jesus. Släktleden från Adam, Abraham, David och så vidare leder fram till Honom. Vi kan följa Messias släkt genom hela GT; det är som anmoder till David och därmed till Messias, som vi lär känna Rut och släkttavlorna och fortsättningsberättelserna i 1 Mosebok är mest utförliga när de gäller den kommandes Messias släktled. När vi läser om den rättfärdige i Psaltaren, så gäller det alla som är rättfärdiga, och då förstås i full utsträckning om Kristus, som är den ende som i egentlig och full mening är den Rättfärdige. Herrens tjänare i Jesaja handlar ibland om hela Israel som nation, men också om en individ som representerar Israel inför Gud. Israels uppdrag uppfylls i Messias, som representerar hela mänskligheten inför Gud. Offerlagarna, matreglerna, omskärelsen och de andra ceremoniella lagarna får sin uppfyllelse i Kristus och det nya förbundet med Kristi fullkomliga offer och ett andligt avskiljande för Gud genom att den troende får Guds Ande, istället för att man är avskild genom särskild mat eller ett fysiskt tecken (omskärelse) på kroppen. Hela GT syftar fram emot Jesus Kristus.

För det tredje är lagens syfte att visa oss vår synd och därmed visa oss behovet av vår Frälsare, Kristus. När vi vänder oss till Kristus i tro, då har lagen nått sitt syfte. Kristus är lagens mål.

[1] Fotnot: Jämför "teleologi", när man ser till någots ändamål eller syfte. Ordet "teleologi" kommer från "telos", mål, syfte, slut. 

De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:3)

Jag talade en gång med ett Jehovas Vittne som höll med om den här versen, precis som den står. I alla fall menade hon så själv. Hon sa nämligen att skillnaden mellan de som vill upprätta sin egen rättfärdighet och de som underordnar sig rättfärdigheten från Gud är att de senare gör sina goda gärningar i tro på Kristus. Och det är ju riktigt. Men den underliggande meningen var felaktig: Hon menade att det är våra gärningar som gör oss rättfärdiga inför Gud. Det är bara det att när vi gör dessa gärningar i tro på Kristus så är det inte "våra" gärningar och inte "vår" rättfärdighet.

Det som Vittnet läste in i denna text var i själva verket den fariseiska synen på rättfärdighet, den som Paulus här vänder sig mot. Hugo Odeberg skriver i Fariseism och kristendom:

Enligt fariseisk uppfattning har människan Guds nåd att tacka för att hon överhuvudtaget är i stånd att göra något gott. Skildringen av fariséen i templet i Lukas 18 är fullkomligt verklighetstrogen. Där skildras fariséen som en som tackar Gud, för att Han förunnat honom att kunna avhålla sig från syndarnas usla levnadssätt. Den judiska gudstjänstordningen är full av sådana tacksägelseböner. Men aldrig har den fariseiska teorin tillåtit den fromma människan att tillräkna sig själv en förtjänst av sin laglydnad. (s.22)

Att detta inte är vad Paulus menar ser vi också i sammanhanget. I v.5 skriver Paulus om vad det innebär att förklaras rättfärdig genom lagen: "Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller lagen skall leva genom den." Paulus talar fortfarande om samma motsättning, så den rättfärdighet som kommer av lagen är samma sak som den egna rättfärdigheten. Att laglydnad plus tro skulle innebära att det vi gör inte är vår egen rättfärdighet är också ohållbart, eftersom tron också är något som Gud kräver. Gud säger ju: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2 Mos 20:3) Och: "Den som ger akt på ordet finner det goda, lycklig är den som förtröstar på HERREN." (Ords 16:20) Att endast ha Gud som Gud innebär att vi förtröstar på Honom. Och då förtröstar vi också på Guds ord. Att inte tro på Guds ord är därför olydnad mot Guds lag. Vår tro plus vår laglydnad är därför fortfarande något hos oss och i en mening är båda tillsammans vår laglydnad. (I en annan mening är de motsatta, se fotnoten.)

Det finns otaliga sätt för vår lagiska natur att komma runt Bibelns ord. Detta sker inte alltid medvetet. När man inte har förstått evangeliet så kommer det naturligt: Bibeln måste förklaras, den måste betyda, den kan inte säga annat, än att det i slutändan är något hos mig som avgör om jag blir frälst eller inte. Man uttrycker det inte så, men den underliggande invändningen som finns där driver ändå tanken dit: "Vad är det annars för skillnad mellan den som blir frälst och den som inte blir frälst?" 

Den stora skillnad som Paulus talar om här är inte skillnaden mellan människor, även om en sådan skillnad också finns (den troende har en ny människa). Skillnaden är mellan vad Gud har gjort, utanför oss, och vad vi människor gör. Det handlar därför inte om hur vårt förhållningssätt gör oss välbehagliga eller inte inför Gud, ännu mindre hur våra gärningar kan vara vår rättfärdighet inför Gud om de bara på grund av vår tro inte längre är "våra". Skillnaden är mellan vårt verk och Kristi fullbordade verk. Paulus fortsätter i v.4:

"Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom 10:4)

Kristus har redan fullgjort hela lagen. Han är vår rättfärdighet. Det är skillnaden mellan vår egen rättfärdighet och rättfärdigheten från Gud: Rättfärdigheten från Gud är Kristi fullbordade verk. Att sträva för att själv uppfylla lagen och därmed blir rättfärdig inför Gud, när Kristus redan har uppfyllt lagen åt oss, det är att missa alltihop.

Vår lagiska natur har dock ständigt en dragning åt detta håll. Det behöver därför tilläggas: Det är inte heller Kristus i oss som är vår rättfärdighet, varken vad Kristus gör i oss eller ens att Han bor i oss. Det är Kristus utanför oss som är vår rättfärdighet. Jesus sa på korset: "Det är fullbordat" (Joh 19.30) Där har vi vår rättfärdighet. Där är lagens slut.

Mer om "lagens slut" i nästa blogg.

---

Fotnot: Om motsättningen mellan tro och gärningar.

När tro och gärningar ställs i motsats till varandra så är motsättningen mellan vem man förtröstar på. Detta finns klart uttryckt i Rom 4:4-5: "Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet."

Vi ser här hur noga Paulus är. Det handlar inte om "något han har förtjänat". Tron innebär alltså ingen förtjänst inför Gud som vi visar fram och gör Gud välvillig. Tron är ju alltid blandad med tvivel och kan därför inte i sig själv vara en förtjänst. Det handlar om att tro på "honom som förklarar den ogudaktiga rättfärdig". Att Paulus här använder ordet "den ogudaktige" kan nog upplevas som anstötligt, för vi ska ju inte leva som ogudaktiga människor. Men det gör det glasklart att det inte handlar om något i människan som ligger till grund för att hon förklaras rättfärdig. Och det kommer också fram i slutet av versen, där vi ser att det handlar om att tron "räknas... till rättfärdighet". Det är alltså inte tron i sig själv som är rättfärdigheten, utan det handlar om en tillräknad rättfärdighet. Kristi rättfärdighet räknas som vår.

Detta är motsättningen mellan tro och gärningar. Vems gärningar räknas som vår rättfärdighet: Våra egna, eller de Jesus Kristus gjorde för två tusen år sedan när han levde fullkomlig och dog för världens synder och uppstod från de döda? Om det är våra egna, då har vi en förtjänst inför Gud. Om det är Kristi gärningar, då har vi inget i oss själva att lita på, utan tror istället på "honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig".