De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:3)

Jag talade en gång med ett Jehovas Vittne som höll med om den här versen, precis som den står. I alla fall menade hon så själv. Hon sa nämligen att skillnaden mellan de som vill upprätta sin egen rättfärdighet och de som underordnar sig rättfärdigheten från Gud är att de senare gör sina goda gärningar i tro på Kristus. Och det är ju riktigt. Men den underliggande meningen var felaktig: Hon menade att det är våra gärningar som gör oss rättfärdiga inför Gud. Det är bara det att när vi gör dessa gärningar i tro på Kristus så är det inte "våra" gärningar och inte "vår" rättfärdighet.

Det som Vittnet läste in i denna text var i själva verket den fariseiska synen på rättfärdighet, den som Paulus här vänder sig mot. Hugo Odeberg skriver i Fariseism och kristendom:

Enligt fariseisk uppfattning har människan Guds nåd att tacka för att hon överhuvudtaget är i stånd att göra något gott. Skildringen av fariséen i templet i Lukas 18 är fullkomligt verklighetstrogen. Där skildras fariséen som en som tackar Gud, för att Han förunnat honom att kunna avhålla sig från syndarnas usla levnadssätt. Den judiska gudstjänstordningen är full av sådana tacksägelseböner. Men aldrig har den fariseiska teorin tillåtit den fromma människan att tillräkna sig själv en förtjänst av sin laglydnad. (s.22)

Att detta inte är vad Paulus menar ser vi också i sammanhanget. I v.5 skriver Paulus om vad det innebär att förklaras rättfärdig genom lagen: "Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller lagen skall leva genom den." Paulus talar fortfarande om samma motsättning, så den rättfärdighet som kommer av lagen är samma sak som den egna rättfärdigheten. Att laglydnad plus tro skulle innebära att det vi gör inte är vår egen rättfärdighet är också ohållbart, eftersom tron också är något som Gud kräver. Gud säger ju: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2 Mos 20:3) Och: "Den som ger akt på ordet finner det goda, lycklig är den som förtröstar på HERREN." (Ords 16:20) Att endast ha Gud som Gud innebär att vi förtröstar på Honom. Och då förtröstar vi också på Guds ord. Att inte tro på Guds ord är därför olydnad mot Guds lag. Vår tro plus vår laglydnad är därför fortfarande något hos oss och i en mening är båda tillsammans vår laglydnad. (I en annan mening är de motsatta, se fotnoten.)

Det finns otaliga sätt för vår lagiska natur att komma runt Bibelns ord. Detta sker inte alltid medvetet. När man inte har förstått evangeliet så kommer det naturligt: Bibeln måste förklaras, den måste betyda, den kan inte säga annat, än att det i slutändan är något hos mig som avgör om jag blir frälst eller inte. Man uttrycker det inte så, men den underliggande invändningen som finns där driver ändå tanken dit: "Vad är det annars för skillnad mellan den som blir frälst och den som inte blir frälst?" 

Den stora skillnad som Paulus talar om här är inte skillnaden mellan människor, även om en sådan skillnad också finns (den troende har en ny människa). Skillnaden är mellan vad Gud har gjort, utanför oss, och vad vi människor gör. Det handlar därför inte om hur vårt förhållningssätt gör oss välbehagliga eller inte inför Gud, ännu mindre hur våra gärningar kan vara vår rättfärdighet inför Gud om de bara på grund av vår tro inte längre är "våra". Skillnaden är mellan vårt verk och Kristi fullbordade verk. Paulus fortsätter i v.4:

"Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom 10:4)

Kristus har redan fullgjort hela lagen. Han är vår rättfärdighet. Det är skillnaden mellan vår egen rättfärdighet och rättfärdigheten från Gud: Rättfärdigheten från Gud är Kristi fullbordade verk. Att sträva för att själv uppfylla lagen och därmed blir rättfärdig inför Gud, när Kristus redan har uppfyllt lagen åt oss, det är att missa alltihop.

Vår lagiska natur har dock ständigt en dragning åt detta håll. Det behöver därför tilläggas: Det är inte heller Kristus i oss som är vår rättfärdighet, varken vad Kristus gör i oss eller ens att Han bor i oss. Det är Kristus utanför oss som är vår rättfärdighet. Jesus sa på korset: "Det är fullbordat" (Joh 19.30) Där har vi vår rättfärdighet. Där är lagens slut.

Mer om "lagens slut" i nästa blogg.

---

Fotnot: Om motsättningen mellan tro och gärningar.

När tro och gärningar ställs i motsats till varandra så är motsättningen mellan vem man förtröstar på. Detta finns klart uttryckt i Rom 4:4-5: "Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet."

Vi ser här hur noga Paulus är. Det handlar inte om "något han har förtjänat". Tron innebär alltså ingen förtjänst inför Gud som vi visar fram och gör Gud välvillig. Tron är ju alltid blandad med tvivel och kan därför inte i sig själv vara en förtjänst. Det handlar om att tro på "honom som förklarar den ogudaktiga rättfärdig". Att Paulus här använder ordet "den ogudaktige" kan nog upplevas som anstötligt, för vi ska ju inte leva som ogudaktiga människor. Men det gör det glasklart att det inte handlar om något i människan som ligger till grund för att hon förklaras rättfärdig. Och det kommer också fram i slutet av versen, där vi ser att det handlar om att tron "räknas... till rättfärdighet". Det är alltså inte tron i sig själv som är rättfärdigheten, utan det handlar om en tillräknad rättfärdighet. Kristi rättfärdighet räknas som vår.

Detta är motsättningen mellan tro och gärningar. Vems gärningar räknas som vår rättfärdighet: Våra egna, eller de Jesus Kristus gjorde för två tusen år sedan när han levde fullkomlig och dog för världens synder och uppstod från de döda? Om det är våra egna, då har vi en förtjänst inför Gud. Om det är Kristi gärningar, då har vi inget i oss själva att lita på, utan tror istället på "honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig". 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det finns förstås ett undantag när det gäller lydnaden mot överheten. Om överheten befaller något som strider mot Guds Ord, då ska vi inte följa det. Vi kan se exempel på det på flera ställen i Bibeln.   I 2 Mos 1 står det om hur farao befallde b...

Från Rom 12:1 skriver Paulus mer konkret hur vi ska leva det kristna livet. Först skriver han om församlingen och relationen mellan de olika lemmarna i kroppen, att "var för sig är vi varandras lemmar" (v.5). Sedan skriver han om relationen också til...

"Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: 'Min är hämnden, jag ska utkräva den,' säger Herren. Men 'om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödan...

"Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er." (Rom 12:18)   Det finns två sidor av detta. Å ena sidan är det inte alltid möjligt att hålla fred med människor. Om de begär att vi ska kompromissa med något som vi inte får ...

"Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på d...