Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? (Rom 11:11a)

Även om Paulus nyss har förklarat att Gud inte har förskjutit sitt folk, kommer denna fråga naturligt. För även om Gud inte förskjutit Israel, så har Han gett många av dem en likgiltighetens ande. Är evangeliet inte menat för dem?

Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. (v.11b)

Gud har använt deras fall till att föra evangeliet till hedningarna. Som när judarna i Korint avvisade evangeliet. Och Paulus svarade: "Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." (Apg 18:6) Eller i Antiokia i Pisidien:

Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna. Ty så har Herren befallt oss:

Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna,
för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.

När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv. (Apg 13:46-48)

Här fortsätter dock Paulus med att förklara att det är inte slut i och med att evangeliet går till hedningarna. Detta kan väcka de otroende judarnas avund. Först gör Paulus dock en viktig poäng: Om Gud vänt judarnas otro till något gott, nämligen till att hedningarna fick evangelium, vad skulle Han då inte göra med judarnas tro?

Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara det? (Rom 11:12)

Evangeliet skulle ju inte hindras att nå hedningarna för att judarna tog emot det. Det skulle tvärtom finnas fler som förde ut evangelium i så fall. Men nu när så många av judarna har avvisat evangeliet och Paulus istället går till hedningarna, så är det möjligt med en bumerang-effekt:

Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. (v.13-14)

När hedningarna tar emot evangelium så kan det väcka judarnas avund. Och på så vis kan de ändå bli villiga att lyssna och så komma till tro. Och detta vore förstås något gott, också för hedningarna. Paulus återvänder till sin första poäng:

Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda? (v.15)

Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade. (Rom 11:7)

Gud har utvalt av nåd, det beror inte på gärningar. Därför är det heller inte inkonsekvent att Israel strävar efter något de inte uppnår. Vissa har uppnått det, de utvalda. Men de andra har blivit förstockade. Också detta står det om redan i GT:

Det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, och detta ända till denna dag. Och David säger: Må deras bord bli en snara och ett nät, en fälla och ett straff för dem. Må deras ögon bli förmörkade, så att de inte ser, och böj deras rygg för alltid. (v.8-10)

Detta får vi också se utifrån den inledande invändningen: "Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet." (Rom 9:6) Det som hänt nu, när löftena uppfyllts, är helt i linje med Guds ord. Förstockelsen, också bland Guds egendomsfolk, är inget nytt.

Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal. (Rom 11:4)

Gud har lämnat kvar åt sig sjutusen män. Det är inte bara ett sätt att uttrycka det på, utan Paulus skriver: "På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd." (v.5) Var ligger då människans förtjänst? 

Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd. (v.6)