De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam. (Rom 9:32b-33)

Paulus citerar här från två olika ställen i Jesaja:

"Håll HERREN Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan och den ni bävar för. Han skall vara en helgedom. Men för Israels båda hus skall han vara en stötesten och en klippa till fall och för Jerusalems invånare en snara och en fälla.  Många bland dem skall snubbla, falla och krossas, snärjas och tas till fånga." (Jes 8:13-15)

"Därför säger Herren HERREN så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten,  en dyrbar hörnsten,  en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly." (Jes 28:16)

Vi ser att Paulus sätter samman "stötestenen" med "grundstenen". Om vi läser sammanhanget i det första citatet från Jesaja kan vi se att det är helt riktigt. Stötestenen är ju Herren Sebaot själv. Och den enda Klippan är Herren:

"Förtrösta på HERREN till evig tid, ty HERREN HERREN är en evig klippa." (Jes 26:4)

Ty vem är Gud förutom HERREN, vem är en klippa utom vår Gud? (Ps 18:32)

Klippan till frälsning är alltså också en stötesten. Och Paulus visar här att det som blir till frälsning för vissa blir till fall för andra och att det inte strider mot GT att stenen läggs i Sion och många judar ändå inte tror. Det står att just för "Israels hus" och för "Jerusalems invånare" ska stenen bli till fall. Det betyder inte att Jesus Kristus inte är en klippa till fall också för hedningar, men det betyder att det inte finns någon motsättning mellan att löftet gavs till judarna och att många judar inte tror. Detta är också vad profeten Simeon i templet säger, när han möter Messias som bärs fram för att helgas:

"Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt." (Luk 2:34)

Jesus själv lärde också detta, utifrån Psaltaren:

"Jesus sade till dem: 'Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon? Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.'" (Matt 21:42-43)

Och Petrus citerar versen både i sitt första brev och när han står inför Stora rådet:

"För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem. Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet." (1 Pet 2:7-10)

"Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:10b-12)

I dessa tre verser ovan ser vi hur Jesus talar om sig själv både som en sten som förkastas och som blir en hörnsten. Psalm 118:22ff går i uppfyllelse i Jesus. Han använder versen här för att varna judarna för att Guds rike kommer att tas ifrån dem på grund av deras otro och istället kommer att folk som bär frukt att få riket. Tanken är väldigt lik den Paulus för fram. I första Petrusbrev är fokus istället på hednafolkens upptagande, medan Petrus i sitt tal inför Stora rådet framhåller att Kristus blivit förkastad, men att han nu står där som Frälsare och inbjuder därmed också Stora rådet att tro på Honom som de förkastat.

På liknande sätt är betoningarna i Romarbrevet olika. Här i nioende och tioende kapitlen är betoningen mer på att Israel förkastat frälsningen och stött emot stötestenen, medan det elfte kapitlet betonar Guds vilja att frälsa judarna, att det finns en rest kvar och att också fler inympas. Budskapet är detsamma, men det är utifrån olika perspektiv och frågeställningar: "Denne är satt till fall och upprättelse för många". Han är en klippa till frälsning och till fall.

Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. (Rom 9:30-31)

Det sägs ibland att det enda vi ska göra för att bli frälsta är att låta bli att kämpa, låta bli att sträva och bara låta Gud göra sitt verk. Vi kan ju t ex se att hedningarna som inte strävade, de "vann rättfärdigheten" genom tron, medan judarna som strävade inte nådde fram.

Detta paradoxala förhållande håller Paulus fram här i avsnittet när det gäller rättfärdigheten genom tron. Judarnas strävande går emot rättfärdigheten genom tron och därför är det inte alls underligt att de strävat men ändå inte nått fram: "Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar." (v.32a)

Att människor som inte strävar efter rättfärdighet också går förlorade tas inte upp här, men på många andra ställen i Bibeln. Tidigare i Romarbrevet sammanfattade Paulus människans situation:

"Hur är det då? Har vi något företräde? Nej, inte alls! Vi har ju redan anklagat både judar och greker för att alla vara under syndens välde." (Rom 3:9) Det betydde att alla stod under Guds vrede (1:18) och därför behövde den frälsning som uppenbaras i evangeliet (1:17; 3:21ff). Men alla hade inte tagit emot denna frälsning.

[Och i Filipperbrevets tredje kapitel skriver Paulus och varnar både för lagiskhet (v.1ff) och för laglöshet (v.18f), det vill säga både strävande att vinna rättfärdighet genom lagen och ett liv där man inte bryr sig om Guds lag. Båda leder till fördärvet. Det som uttryckligen nämns är att de som "bara tänker på det jordiska" de "får sitt slut i fördärvet" (v.19).]

Å andra sidan lär Paulus också att den som strävar ändå kan bli frälst. Det kommer fram med hans eget exempel:

"Ni har ju hört hur jag tidigare uppträdde som jude, hur jag ytterst våldsamt förföljde Guds församling och försökte utrota den, och hur jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar. Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika evangelium om honom bland hedningarna." (Gal 1:13-16a)

Att det inte beror på människans avstående från strävan framgår också av vad Paulus skrivit tidigare i Romarbrevets nionde kapitel: "Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet." (v.16) Om det inte beror på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet, så är slutsatsen inte att det beror på att människan istället avstår från att sträva. Motsättningen är mellan Gud och människa, inte mellan olika inställningar hos människor. Det beror på Gud, inte på människans inställning, kamp eller avsaknad av kamp.

Det som Paulus här framhåller är därför paradoxalt. Judarna har strävat efter att hålla lagen. Att de inte når fram till rättfärdigheten genom tron är inte underligt, eftersom de inte förstår lagen rätt (vilket kap 10 förklarar ytterligare). Att hedningarna vinner denna rättfärdighet är däremot underligt. Judar och hedningar har samma skuld. Vad Paulus här framhåller är att den förtjänst som judarna kan vilja peka på, det är egentligen ingen förtjänst utan något GT fördömer: 

"De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam." (v.32b-33)

Det bemöter invändningen att "Guds ord skulle ha blivit om intet" (9:6) utifrån ett nytt perspektiv, men det förklarar inte det paradoxala med att hedningar kommit till tro, trots att de har samma skuld som judar som inte kommit till tro.

Mer om stötestenen i nästa inlägg.