Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. (Rom 8:7)

Köttet är den gamla människan. Som vi är av födseln. Som den opånyttfödda människan är. Hon kan vara from och religiös, hängiven och göra mycket gott för sina medmänniskor. Men hon känner inte Gud. Hon kan älska en "gud" som hon gör sig en bild av. Men den sanne Guden kan hon inte älska. "Köttets sinne är fiendskap mot Gud."

Alltsedan syndafallet är det på detta sätt. Vi kan inte hålla Guds lag. Vid första budet tar det stopp. "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2 Mos 20:3/5 Mos 5:7) Men vi vill inte enbart lita på Gud i allt, utan också lita till vår egen förmåga, vår egen vishet, våra egna tillgångar osv. Vi vill inte sätta Gud främst, utan sätter vår egen bekvämlighet eller ära eller framgång först, ibland på så försåtliga sätt att vi inte ens riktigt inser det själva förrän Guds ord påminner oss om vad som ska vara vår första prioritering. Sådant är köttet. 

Och är köttet sådant hos en kristen, där det måste strida mot Anden och där det ändå är Anden som leder oss, så finner köttet inget motstånd hos den opånyttfödde.

Det betyder inte att opånyttfödda människor i relation till andra människor inte kan vara generösa, gästfria, vänliga och kärleksfulla. Men det betyder att de inför Gud är blinda för vem Gud egentligen är. De kan inte förstå att de, på grund av deras inställning i hjärtat, är Guds fiender. På ett plan kan de inse det, men samtidigt håller de det ifrån sig. De är ju som alla andra människor. Skulle de vara Guds fiender? Kan Gud kräva mer än vi klarar av?

Men Guds lag visar just detta. "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." När man ser betydelsen av detta bud, så ser man att vi inte kan hålla ens det första budet. Och vi förstår att vi inte kan frälsa oss själva. Inte för att vi är tillräckligt smarta för att räkna ut det, utan för att Guds Ande överbevisar oss om att det är så, genom Guds lag.

En människa som är fientligt inställd till Gud vill inte tro evangeliet. Om hon inte vill hålla lagen, som ändå är naturlig för människan, hur mycket mindre vill hon tro evangeliet? 

"Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18)

"En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt." (1 Kor 2:14)

En oandlig människa är en människa som inte har Guds Ande. Hon kan vara väldig "andlig" i världens mening. Men det är inte vad Paulus talar om. För den som inte har Guds Ande är korset och evangeliet en dårskap. Lagen kan hon förstå, även om hon inte kan hålla den och har en ovilja mot den. Men evangeliet kan hon inte ens förstå. Hon förstår orden, men hon förstår ändå inte ändå. Vad skulle det vara bra för, att Messias kommer och dör för världens synder? Det låter onödigt. Gud kan väl förlåta oss ändå? Och förresten är vi väl inte så dåliga ändå att det skulle vara nödvändigt att Gud själv kommer ner och frälser oss, utan att vi själva bidrar till det på något sätt? 

Men liksom Guds Ande överbevisar oss om att vi inte kan hålla Guds lag, genom lagen, så uppenbarar också Guds Ande för oss, genom evangeliet, att våra synder faktiskt är sonade.

Den som vill tro detta har Anden redan verkat i. För som vi är av naturen vill vi inte tro det. "Köttets sinne är fiendskap mot Gud." Också hos troende finns köttet och därmed fiendskapen kvar. Men viljan att tro evangelium kommer inte från köttet, utan från Guds Ande. Då har den nya födelsen skett. Och då gäller Paulus ord: "Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17)

De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud. (Rom 8:5-8)

Motsättningen mellan Anden och köttet handlar inte om en gradskillnad, så att om köttet helgas lite (eller mycket) så kan det göra gott. Nej, motsättningen är total: "Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid."

Köttet ska här inte tänkas som kroppen. Köttet är hela den opånyttfödda människan, både kropp och själ. Som Jesus säger: "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6) När man blivit född på nytt blir man därför både kött och ande. Därför varnar Paulus de kristna i Rom (och alla oss andra som läser brevet) för att leva efter köttet. Vi har kvar vårt kött. Och det står fortfarande i motsättning till Anden: "Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller."

Denna dubbelhet i den kristne känner vi igen från kap 6 och 7. Vi är syndare och rättfärdiga samtidigt. Å ena sidan bor synden i oss, vårt kött är fientligt mot Gud. Å andra sidan räknas vi som rättfärdiga, vi är genom tron "i Kristus Jesus" (v.1) och Gud fördömer oss inte utan räknar Kristi rättfärdighet som vår. Och vi har en ny människa och Guds Ande bor i oss.

Köttet och fiendskapet mot Gud finns kvar, men Anden ska råda. Inte för att vi ska bli förlåtna. Utan för att vi redan är förlåtna.