Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. (Rom 8:7)

Köttet är den gamla människan. Som vi är av födseln. Som den opånyttfödda människan är. Hon kan vara from och religiös, hängiven och göra mycket gott för sina medmänniskor. Men hon känner inte Gud. Hon kan älska en "gud" som hon gör sig en bild av. Men den sanne Guden kan hon inte älska. "Köttets sinne är fiendskap mot Gud."

Alltsedan syndafallet är det på detta sätt. Vi kan inte hålla Guds lag. Vid första budet tar det stopp. "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2 Mos 20:3/5 Mos 5:7) Men vi vill inte enbart lita på Gud i allt, utan också lita till vår egen förmåga, vår egen vishet, våra egna tillgångar osv. Vi vill inte sätta Gud främst, utan sätter vår egen bekvämlighet eller ära eller framgång först, ibland på så försåtliga sätt att vi inte ens riktigt inser det själva förrän Guds ord påminner oss om vad som ska vara vår första prioritering. Sådant är köttet. 

Och är köttet sådant hos en kristen, där det måste strida mot Anden och där det ändå är Anden som leder oss, så finner köttet inget motstånd hos den opånyttfödde.

Det betyder inte att opånyttfödda människor i relation till andra människor inte kan vara generösa, gästfria, vänliga och kärleksfulla. Men det betyder att de inför Gud är blinda för vem Gud egentligen är. De kan inte förstå att de, på grund av deras inställning i hjärtat, är Guds fiender. På ett plan kan de inse det, men samtidigt håller de det ifrån sig. De är ju som alla andra människor. Skulle de vara Guds fiender? Kan Gud kräva mer än vi klarar av?

Men Guds lag visar just detta. "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." När man ser betydelsen av detta bud, så ser man att vi inte kan hålla ens det första budet. Och vi förstår att vi inte kan frälsa oss själva. Inte för att vi är tillräckligt smarta för att räkna ut det, utan för att Guds Ande överbevisar oss om att det är så, genom Guds lag.

En människa som är fientligt inställd till Gud vill inte tro evangeliet. Om hon inte vill hålla lagen, som ändå är naturlig för människan, hur mycket mindre vill hon tro evangeliet? 

"Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18)

"En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt." (1 Kor 2:14)

En oandlig människa är en människa som inte har Guds Ande. Hon kan vara väldig "andlig" i världens mening. Men det är inte vad Paulus talar om. För den som inte har Guds Ande är korset och evangeliet en dårskap. Lagen kan hon förstå, även om hon inte kan hålla den och har en ovilja mot den. Men evangeliet kan hon inte ens förstå. Hon förstår orden, men hon förstår ändå inte ändå. Vad skulle det vara bra för, att Messias kommer och dör för världens synder? Det låter onödigt. Gud kan väl förlåta oss ändå? Och förresten är vi väl inte så dåliga ändå att det skulle vara nödvändigt att Gud själv kommer ner och frälser oss, utan att vi själva bidrar till det på något sätt? 

Men liksom Guds Ande överbevisar oss om att vi inte kan hålla Guds lag, genom lagen, så uppenbarar också Guds Ande för oss, genom evangeliet, att våra synder faktiskt är sonade.

Den som vill tro detta har Anden redan verkat i. För som vi är av naturen vill vi inte tro det. "Köttets sinne är fiendskap mot Gud." Också hos troende finns köttet och därmed fiendskapen kvar. Men viljan att tro evangelium kommer inte från köttet, utan från Guds Ande. Då har den nya födelsen skett. Och då gäller Paulus ord: "Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17)

De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud. (Rom 8:5-8)

Motsättningen mellan Anden och köttet handlar inte om en gradskillnad, så att om köttet helgas lite (eller mycket) så kan det göra gott. Nej, motsättningen är total: "Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid."

Köttet ska här inte tänkas som kroppen. Köttet är hela den opånyttfödda människan, både kropp och själ. Som Jesus säger: "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6) När man blivit född på nytt blir man därför både kött och ande. Därför varnar Paulus de kristna i Rom (och alla oss andra som läser brevet) för att leva efter köttet. Vi har kvar vårt kött. Och det står fortfarande i motsättning till Anden: "Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller."

Denna dubbelhet i den kristne känner vi igen från kap 6 och 7. Vi är syndare och rättfärdiga samtidigt. Å ena sidan bor synden i oss, vårt kött är fientligt mot Gud. Å andra sidan räknas vi som rättfärdiga, vi är genom tron "i Kristus Jesus" (v.1) och Gud fördömer oss inte utan räknar Kristi rättfärdighet som vår. Och vi har en ny människa och Guds Ande bor i oss.

Köttet och fiendskapet mot Gud finns kvar, men Anden ska råda. Inte för att vi ska bli förlåtna. Utan för att vi redan är förlåtna. 

Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Rom 8:1-2)

Detta nya förhållande till Gud har redan profeten Jeremia talat om:

Se, dagar skall komma, säger HERREN, 
då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, 
inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder 
den dag då jag tog dem vid handen 
och förde dem ut ur Egyptens land - 
det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre - 
säger HERREN. 

Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras inre 
och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud 
och de skall vara mitt folk. 

Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, 
ingen sin broder och säga: "Lär känna HERREN!" 
Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, 
säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärningar 
och deras synder skall jag inte mer komma ihåg. (Jer 31:31-34)

När Jeremia skriver om att Guds lag ska läggas i "deras inre" och skrivas "i deras hjärtan", så talar han inte om kunskapen om lagen, som även hedningarna har. Denna kunskap har vi av naturen och den uttrycks ännu klarare i Guds skrivna lag. Den skrivna lagen fick Israels folk i det första förbundet, men de kunde inte hålla den. I det nya förbundet ger Gud sin lag i hjärtat på så vis att Guds Ande tar sin boning i den troendes hjärta och ger en vilja att göra det Gud vill. Så finns lagen i hjärtat, inte bara som kunskap, utan också som vilja. Detta är ena delen vad det innebär att ha blivit fri genom livets Andes lag.

Den andra och mer grundläggande (och därför egentligen första) delen är det Jeremia skriver på slutet: Att vi alla ska känna Herren, eftersom Han förlåtit oss våra missgärningar och synder. Det är vad Paulus skriver först: Det finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Vi är förlåtna.

På liknande sätt skriver Hesekiel:

Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. (Hes 36:25-27)

Gud ska rena oss och ge oss sin Ande, så att vi följer Guds lagar.

Livets Andes lag gör oss fria från syndens skuld och från slaveriet under synden.

Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. (Rom 8:3)

Gud har gett oss lagen. Vi läser:

HERREN sade till Mose: "Stig upp till mig på berget och bli kvar där, så skall jag ge dig stentavlorna med lagen och budorden som jag har skrivit till undervisning för dem." (2 Mos 24:12)

Lagen kunde dock inte frälsa, eftersom vi inte kan hålla den. Det är inte så att vi har fått en för dålig lag, så att vi inte kan frälsas genom den. Utan just för att lagen är som Gud vill att den ska vara, just för att den uttrycker Guds vilja, så kan vi inte hålla den.

Gud gav lagen och den visade vår synd. Gud gav oss också Kristus: "det gjorde Gud genom att sända sin egen Son". 

Guds Son är en annan sorts gåva än lagen. Lagen undervisar om vad vi ska göra. Jesus Kristus gör detta som lagen föreskriver, åt oss. Lagen säger vad straffet är för den som inte håller den: förbannelse, död, Guds vrede. Kristus Jesus tog detta straff i vårt ställe, bar vår förbannelse, led vår död och drack Guds vredes bägare på korset.

Guds lag visar att vi behöver Kristus.

Därför gav Gud oss både lagen och sände sin Son.

Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden. (Rom 8:1-4)

De första verserna i Romarbrevets 8e kapitel innebär en övergång från undervisningen om vårt förhållande till synden och till lagen, till en undervisning om Anden och hoppet. "Livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag" - här utsägs samma sak som i kapitel 6 och 7, att vi dött från synden och lagen, men på ett lite annat sätt så att Anden här betonas. Redan i kap 7 skrev Paulus dock om att vi står i "Andens nya tjänst" (v.6) och livet i Anden är vad som kommer att utvecklas här.

Grunden för detta liv är att vi står i rätt förhållande till Gud: "Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus." Och att vi inte fördöms beror ju på att lagen inte längre dömer oss. Kristus har gjort det vi inte kunde göra, i vårt ställe. Eller, som Paulus uttrycker det här, Gud har i Kristus gjort det lagen inte kunde göra:

"Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden."

Lagen kunde inte rättfärdiggöra oss inför Gud, den kunde inte ta bort vår synd. Vi såg i kapitel 7 att lagen istället tar fram synden i oss så att den blir tydlig. Det beror inte på någon brist i lagen, utan lagen var maktlös på grund av "den syndiga naturen" som vi har. Lagen befaller bara. Men om den som får befallningen inte kan utföra den så spelar det ingen roll hur goda och tydliga befallningar man än ger.

Guds egen Son kom, "till det yttre ... lik en syndig människa", och höll Guds lag i vårt ställe. Så blev synden fördömd, genom att den syndfrie tog vårt straff "och i hans kropp fördömde Gud synden". Så finns ingen fördömelse för oss som är i Kristus Jesus.

Detta leder också till att lagen börjar uppfyllas i oss, något Paulus varit inne på i de föregående kapitlen (t ex 6:22 och 7:4-6). Här skriver han: "Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden."

Denna laguppfyllelse är något som i detta liv endast är påbörjat och som inte blir fullkomlig - det har tydligt förklarats i både kap 6 och kap 7 och är anledningen till att Paulus återvänder till att här i början av kap 8 betona att det inte finns någon fördömelse för dem som är i Kristus Jesus (v.1). Men även om vår laguppfyllelse har många brister så är den dock verklig. Den är inte grunden till vår frälsning, men den är en följd av vår frälsning.

Så ska vi leva som Guds barn. Inte efter köttet, utan efter Anden. 

Detta förklaras vidare i de följande verserna.

Alla bibelöversättningar har sina sidor. Översättaren kan inte få med allt. Antingen anpassar man uttryckssätten till det språk man översätter till och hamnar då längre från grundtextens uttryckssätt, eller så översätter man mer ordagrant och då blir det inte god svenska. Enda sättet att få allt bevarat -innehåll, språkbruk, uttryckssätt och flyt i språket - är att läsa på grundspråken. Men översättningar är till för att alla inte ska behöva lära sig grundspråken. Och då blir det kompromisser.

Dock finns det bättre och sämre översättningar. En översättning ska vara trogen textens innehåll; samma betydelse ska förmedlas. En översättning som ändrar betydelsen förfelar sitt syfte. Och ändrar översättningen betydelsen medvetet, så kan det bli tendentiöst i hela texten.

Ett exempel på en medveten förändring i en översättning är NT-81:s översättning av Rom 7:21. NT-81 översätter:

"Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda"

I fotnoten till texten skriver man:

7:21 så är lagen något gott för mig  Orden "något gott" saknas i de bevarade handskrifterna (se läsart*) och är ett försök att återställa den ursprungliga meningen. Utan detta tillägg skulle versen lyda: "Jag har alltså upptäckt lagen för mig som vill göra det goda, ty det onda finns hos mig."

Bo Giertz översätter nästan ordagrant på det sätt som NT-81 menar skulle vara omöjligt: "Alltså finner jag den lagen hos mig som vill göra det goda, att det onda alltid finns hos mig."

Likaså skriver Seth Erlandsson i sin text om "Ändringar till NT-81":

7:21 »Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig, så är lagen något gott för mig som vill göra det goda.» 

Ändra till: Jag har alltså upptäckt hos mig som vill göra det goda den lagen att det onda finns hos mig.

Varför gör då NT-81 denna ändring? Ser man på sammanhanget i Rom 7 blir det hela ännu underligare. Skulle Paulus här säga att han får hjälp av lagen att förverkliga det goda han vill? Paulus har i början av kapitlet skrivit:

"Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen, så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud. Ty så länge vi behärskades av vår onda natur, var de syndiga begär som väcktes till liv genom lagen verksamma i våra lemmar, så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Så står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst." (v.5-6)

Genom Andens nya tjänst, som innebär att vi dött bort från lagen, bär vi frukt åt Gud. Det är inte lagen som hjälper oss i detta avseende (lagen hjälper oss med annat), den väcker istället våra syndiga begär.

När en vers medvetet ändras, utan något stöd i handskrifterna, och denna ändring dessutom direkt strider mot sammanhanget, så ligger förstås en ideologi bakom. Ingemar Furberg har skrivit om denna ideologi i sin artikel "Bibelkommissionens syn på lagen (Rom. 7)", där han bland annat skriver:

Karakteristiskt för senjudendomens lagtolkning var att lagen uppfattades som något gott i den meningen, att den tänktes förmedla nåd. Att lagen i senjudendomen tänktes förmedla nåd uttrycktes klart i dess lära om »de båda måtten», barmhärtighetens och domens mått. Habackuks ord om att »den rättfärdige skall leva genom sin tro» tolkades av de judiska rabbinerna så att rättfärdigheten skulle vinnas genom trohet mot lagen. Lagen var nämligen given som ett medel för rättfärdiggörelse eller som rabbinerna uttryckte sig - given »med mildhetens mått».

Så förs denna tanke om lagen som frälsnings-, eller i alla fall helgelsemedel in i en text som talar om motsatsen. Furbergs artikel rekommenderas för den som vill förjupa sig i ämnet. 

I Romarbrevets 6:e kapitel står det om en kristens förhållande till synden och det 7:e kapitlet handlar om en kristens förhållande till lagen. Dessa kapitel hänger därför nära samman. I Rom 6:14 kan man se sambandet mellan att ha dött från synden och ha dött från lagen:

"Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden."

Vi står inte under lagen (kap 7), därför ska synden (kap 6) inte vara herre över oss. Båda kapitlen tar upp hur vi har dött bort med Kristus, från synden respektive lagen:

"Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden." (6:6)

"Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen, så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud." (7:4)

Versen som citerades ovan ur kapitel 6 talar om att "vår gamla" människa blivit korsfäst, så att vi inte ska tjäna synden. Kapitel 7 talar om att den synd som är kvar i oss inte längre är "jag"; den hör alltså till den gamla människan, inte till den nya:

"Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig." (7:16-17)

"Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig." (7:20)

Båda kapitlen talar om hur vi dött från synden, respektive lagen, och nu tillhör en annan:

"Vet ni inte att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder, antingen under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet? Men Gud vare tack! Ni var syndens slavar men har nu av hjärtat blivit lydiga mot den lära som ni blivit överlämnade åt." (6:16-17)

"Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv." (6:22)

"Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen, så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud." (7:4)

Rom 7:4 som nyss citerades säger att vi tillhör Kristus, "för att vi skall bära frukt åt Gud". På liknande sätt talar 6:22 som citerades strax innan om att nu när vi befriats "blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv". Båda avsnitten leder fram till att vi är frikända:

"Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre." (6:23)

"Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes laghar i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag." (8:1-2)

Och båda avsnitten talar om hoppet om uppståndelsen:

"Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. " (6:5)

"Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag." (7:24-25)

Och med detta hopp är det naturligt att gå över till Romarbrevets 8e kapitel, som bland annat handlar just om att leva i hoppet om uppståndelse och förvandling och om den helige Ande som styrker oss i detta hopp.