Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!" Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. (Rom 8:14-17)

Det kristna livet är ett liv i hopp. Att drivas av Guds Ande innebär först och främst att man har fått Guds Ande. Då är man ett Gud barn, eller som Paulus här skriver "alla som drivs av Guds Ande är Guds söner". Gud ser sin Son när han ser oss och räknas Sonens rättfärdighet som vår: Vi är, oavsett om vi är kvinnor eller män, Guds söner. 

Som Guds barn ber vi till Gud som vår fader. Och Guds Ande i oss stämmer inte bara in i denna bön, utan ber själv för oss (v.26-27) och vittnar även för oss om att vi är Guds barn. Vi känner ju vårt kött och vårt samvete och kan säga med den förlorade sonen: "Gud, jag har syndat mot dig, och är inte värd att kallas din son." Men likafullt har vi fått Anden genom tron. Ja, det är endast när vi ser vår egen ovärdighet som vi förstår att ta emot Guds gåva: Att vi är förlåtna, att Jesus har gjort allt i vårt ställe. Gud ser sin Son när Han ser oss. Gud har adopterat oss.

Och som Guds barn kommer vi också att ärva. När denna värld tar slut kommer vi att förhärligas och bli lika Jesus Kristus. Det är en härlighet vi inte riktigt kan föreställa oss. Det kristna livet är ett liv i hopp.