Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv för rättfärdighetens skull. Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er. (Rom 8:10-11)

Syndens verklighet påminns vi åter om i den första versen. Vi kommer att dö, eftersom synden bor i oss. Men vi kommer också att leva, eftersom Guds Ande bor i oss. "Anden är liv för rättfärdighetens skull". Här handlar det inte om det omvända, att vi lever rättfärdigt för att Anden bor i oss, utan om att Anden bor i oss och ger oss liv för rättfärdighetens skull. Alltså, för Kristi rättfärdighets skull.

Döden är inte slutgiltig. Vi har redan det eviga livet. "Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er..." Redan nu är vi förenade med Kristus och med Guds Ande och har liv. Inte ens döden kan skilja oss från det livet. Och sedan vi dött kommer vi att uppstå, på den yttersta dagen, liksom Kristus uppstod. 

De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud. Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. (Rom 8:8-9)

Paulus säger det som en självklarhet att som kristen lever man "inte efter köttet utan efter Anden". Han förklarar det med att "Guds Ande bor i er". När man som kristen ser på sitt eget liv så är det inte alltid lika självklart att man lever efter Anden. Man faller i synd. Man frestas av synd. Hur kan Paulus skriva som en självklarhet att vi inte lever efter köttet utan efter Anden?

I det sjunde kapitlet har Paulus just talat om hur synden är med i allt vi gör. "Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig." (Rom 7:21) Men nu skriver han att vi inte lever efter köttet, utan efter Anden. Det betyder inte att köttet inte är med oss. Det är det. Men det betyder att Guds Ande är starkare än köttet och underkuvar det.

När vi ser oss själva så ser vi vår svaghet och skröplighet. Så ska det vara. Vi ser inte hälften av vår synd, men Gud låter oss se tillräckligt för att vi ska påminnas om att vi behöver förlåtelsen. Och så hålls vi kvar vid Kristus. Men det finns också en annan sida. Den nya människan. Vi ser inte alltid så mycket av den nya människan. Och det behöver vi heller inte göra. Vi vet att det nya livet finns där, även om vi inte ser mycket av det. Det är inte det nya livet som är grunden för vår frälsning. Det är inte det vi ska sätta vår förtröstan till. Det nya livet är en följd av frälsningen. Att det finns där kan vi veta om vi vet att vi är frälsta. Och vi vet att vi är frälsta om vi vet att Kristus sonat våra synder och att det räcker, så att vi inte sätter vår förtröstan till oss själva utan till Honom. (Vi behöver inte se på vår tro, utan kan se direkt på Kristi verk för oss och att det gäller oss - då har vi ju tron.)

Men Paulus skriver här också att om vi är frälsta då lever vi efter Anden. Trots beskrivningen i kap 7. Om vi har Guds Ande så är lever vi efter Anden. Och alla som tror har Guds Ande. Som Paulus skriver: "Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom."