Den kristne har både en gammal och en ny människa. Den gamla människan är köttslig och Guds lag visar detta:

Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. (Rom 7:14-15)

Den nya människan, däremot, stämmer in i Guds lag. ("Jag har min glädje i dina bud, som jag älskar." [Ps 119:47]):

Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. (v.16-17)

Den nya människan syndar inte. Men jag är inte bara ny människa. Om jag ser till mig själv bara och inte till Guds Ande, som också bor i mig som troende, så egentligen inget gott:

Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. (v.18-19)

Men om man vänder på det igen:

Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. (v.20)

Och nu börjar vi se att det är två sidor. Å anda sidan finns det en ny, god vilja, i den kristne, å andra sidan är synden kvar och färgar allt:

Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. (v.21-23)

Så är det att var kristen. Och så kommer det att fortsätta att vara, fram till Jesu återkomst eller uppståndelsen, då kroppen förvandlas:

Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! (v.24-25a)

Men detta är så, inte nu. Nu pågår kampen:

Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag. (v.25b)