I Romarbrevets 9e kapitel kommer Paulus in på frågan om hur Israels otro går ihop med Guds löften om frälsning för Israel. 

Det första svaret han ger är: "Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn." (v.6b-7a) Med andra ord: löftet om frälsning till Israel har inte slagit fel, eftersom det inte syftar till det jordiska Israel. Paulus utvecklar detta i två riktningar i kap 9. Han talar istället om vilka det är som löftet gäller: "Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande." (v.8) Och han visar att detta är helt i linje med vad som faktiskt står i GT: Gud har rätt att välja vem Han vill, och så har Han också gjort tidigare (v.10-13). Den som har invändningen att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel på grund av deras härstamning har det gamla förbundets skrifter mot sig: Gud utvalde Jakob och därmed Israel, trots att om man såg till härstamningen så skulle Esau vara den som hade "rätt" att göra anspråk. 

Från slutet av kap 9 och genom hela kap 10 talar Paulus om frågan utifrån rättfärdigheten genom tron. Gud har erbjudit Israel rättfärdigheten genom tron, men de flesta har förkastat den. 

"Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam." (Rom 9:32-33)

"De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud." (10:3)

Detta till skillnad från hedningarna, som inte sökte rättfärdighet, men som har förts till tro på evangelium:

"...hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro." (Rom 9:30)

"Först säger Mose: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk, mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede . Och Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig." (10:19-20)

Att det jordiska Israel inte blivit frälst beror därför på att de inte tagit emot Guds gåva utan har vänt sig bort:

"Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk." (10:21)

Detta väcker den motsatta frågan i kap 11. Om det inte är så att Gud är skyldig att frälsa det jordiska Israel, utan löftet istället gäller dem som tror evangelium - och detta är främst hedningar - betyder det att Gud har förkastat det jordiska Israel? 

"Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk?" (Rom 11:1)

På detta svarar Paulus nej. Gud frälser judar. Paulus själv är jude. (v.1) 

Och det har dessutom varit likadant under gamla förbundets tid: Inte alls alla har varit troende, Guds barn, utan endast "en rest": "På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd." (v.5) 

När evangeliet nu går till hedningarna så innebär det inte att judarna är uteslutna, utan tvärtom förkunnar Paulus för hedningarna i hopp om att judarnas avund ska väckas, så att de också ska komma till tro på evangelium (v.11-14)

Det som har skett är något oväntat och på sätt och vis onaturligt, när hedningar tror evangelium medan många judar förkastar det. I kap 9 uttryckte Paulus det så här:

"De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen." (Rom 9:4-5)

Ändå tror de inte. Paulus skriver nu om denna situation med bilden av ett olivträd. Judarna hör av naturen till detta träd, men genom sin otro har många brutit sig bort från trädet. Hedningar som tror har däremot, "mot naturen", inympats på trädet. Det betyder förstås att om en otroende jude kommer till tro så är det betydligt mer naturligt att han förs tillbaka till det träd som han från början hörde till. Paulus säger till den troende hedningen:

"Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd." (Rom 11:24)

---

I detta sammanhang kommer verserna om att hela Israel ska bli frälst. Både om vi ser på sammanhanget och till ordalydelsen så går de i samma riktning.

I sammanhanget så har Paulus först diskuterat frågan hur det går ihop med Guds löften i GT att de flesta judar inte tror. Och svaret är att löftena om att hela Israel ska bli frälst är inte givna till det jordiska Israel ("Israel är inte alla som kommer från Israel"). Löftet innebär att Gud frälser alla som tror på Messias. Detta betyder inte att Gud har förskjutit Israel, utan frälsningen är öppen för alla. 

Att i detta sammanhang skriva att löftet gäller det jordiska Israel, men i den sista tiden, skulle göra att hela den föregående diskussionen är överflödig. Svaret som påbörjas i kap 9 är då helt vilseledande. "Ty (!) Israel är inte alla som kommer från Israel", är helt irrelevant (trots att "ty" anger en förklaring), eftersom löftet ändå gäller det jordiska Israel. 

Ser vi till ordalydelsen så säger den samma sak: Paulus beskriver hur en del av Israel är förstockat (och därmed finns det också en annan del som tror), medan hedningar kommer till tro. Och det är på detta sätt som hela Israel ska bli frälst: Alltså, genom att "förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in" - på detta sätt (houtws) är det som hela Israel ska bli frälst. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det finns förstås ett undantag när det gäller lydnaden mot överheten. Om överheten befaller något som strider mot Guds Ord, då ska vi inte följa det. Vi kan se exempel på det på flera ställen i Bibeln.   I 2 Mos 1 står det om hur farao befallde b...

Från Rom 12:1 skriver Paulus mer konkret hur vi ska leva det kristna livet. Först skriver han om församlingen och relationen mellan de olika lemmarna i kroppen, att "var för sig är vi varandras lemmar" (v.5). Sedan skriver han om relationen också til...

"Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: 'Min är hämnden, jag ska utkräva den,' säger Herren. Men 'om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödan...

"Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er." (Rom 12:18)   Det finns två sidor av detta. Å ena sidan är det inte alltid möjligt att hålla fred med människor. Om de begär att vi ska kompromissa med något som vi inte får ...

"Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på d...