Utifrån Romarbrevets 9e kapitel och även andra bibeltexter får vi en bild av Guds utkorelse som inte går ihop med vårt förnuft, men som är konsekvent genom hela Bibeln. Med lite rekapitulation från Rom 9 och sedan några andra bibelställen kan vi se hur Bibelns lära om enkel utkorelse går igen i olika texter.

Texten i Rom 9 uttrycker det olika när det gäller "vredens kärl" och "barmhärtighetens kärl". Om vredens kärl står det att de "var färdiga att förstöras" (v.22). Om barmhärtighetens kärl står det däremot att Gud "i förväg har berett [dem] för härligheten" (v.23). Gud har alltså aktivt berett barmhärtighetens kärl för deras frälsning, men det står inget motsvarande om vredens kärl. Tvärtom står det att Gud haft "stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl" (v.22).

Motsvarande skillnad finns också i Matt 25, där det står om fåren: "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." (v.34) Riket har stått färdigt *åt dem* från världens begynnelse. Om getterna står det däremot inte att elden varit beredd åt dem, utan: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar." (v.41)

Bibeln lär enkel utkorelse både om man ser till det övergripande budskapet (Gud vill att alla människor ska bli frälsta, 1 Tim 2:4 mfl, och Gud har utkorat vissa till frälsning, Ef 1:3ff mfl) och om man ser uttryckssättet i detaljerna, som ovan i Rom 9 och i Matt 25. 

Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? (Rom 9:19)

En sista gång kommer nu en invändning mot Guds suveränitet, denna gång i samband med att Paulus skrivit om hur Gud både omvänder och förhärdar. Vad blir det då av människans ansvar? Hur kan Gud i så fall förebrå oss? Och Paulus ger två svar på denna fråga. Det första är i en mening mest grundläggande: 

Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? (v.20-21) 

När vi ställer en fråga som ifrågasätter Gud så kan vi inte hamna rätt. Frågan är felaktig, eftersom den förutsätter att vi kan gå till rätta med Gud. Paulus fortsätter dock, eftersom frågan också förutsätter en annan felaktighet och om Paulus tiger om detta så ger han fel intryck:

Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? (v.22-23)

Vad Gud har rätt att göra (v.20-21) är en sak. Vad Gud faktiskt har gjort (v.22-23) är en annan. Gud har rätt att forma kärl som Han vill, men Gud har haft tålamod med "vredens kärl". Vi ser här på uttrycken att Guds handlande med de olika kärlen inte är parallellt. Om "vredens kärl" står det att de "var färdiga att förstöras". Om "barmhärtighetens kärl" står det istället om Guds aktiva handlande: "som han i förväg har berett för härligheten". Denna olikhet ligger helt i linje med att Gud "med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl" - om Gud själv hade förberett vredens kärl för förstörelse så skulle Han inte behöva ha tålamod med dem. Men nu står det att de "var färdiga att förstöras". Så har Gud handlat i barmhärtighet mot barmhärtighetes kärl och i stort tålamod med vredens kärl. 

Mer om detta i nästa blogginlägg.