Om att omvändelsen beror på Guds barmhärtighet och Guds vilja:

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. (Ur Augsburgska bekännelsen, artikel V "Om predikoämbetet")

Om att förhärdelsen beror på människans synd:

Sålunda har icke heller Farao (om vilken det står skrivet: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig och att mitt namn skall bliva förkunnat på hela jorden" [Rom 9:17]) gått förlorad på grund därav, att Gud icke unnat honom saligheten eller att Guds vilja och behag hade varit, att han bleve fördömd och förtappad. Ty Gud "vill icke, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring" [2 Petr. 3:9; Hes. 33:11].

Men att Gud förhärdade Faraos hjärta, så att han ständigt på nytt syndade och blev ju mera han förmanades, desto mera förstockad, det var ett straff för hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd, som han i stor omfattning och på mångahanda sätt omänskligt och mot sitt samvetes anklagande röst utövat mot Israels barn. Och då Gud lät sitt ord predikas och sin vilja förkunnas för honom, men Farao i övermod satte sig upp emot alla förmaningar och varningar, tog Gud sin hand ifrån honom. Så blev hans hjärta förhärdat och förstockat. Och Gud lät sin dom drabba honom, därför att han helt enkelt var "skyldig till helvetets eld". Sålunda hänvisar den helige aposteln till Faraos exempel icke i annat syfte än för att därmed visa Guds rättfärdighet, som han uppenbarar över alla, som äro obotfärdiga och förakta hans ord. Men ingalunda får detta uppfattas eller tolkas så, som om Gud icke skulle ha unnat Farao eller någon annan saligheten, utan i sitt hemliga rådslut bestämt honom till evig fördömelse, så att han icke skulle hava kunnat eller haft möjlighet att bliva salig. (Ur Konkordieformeln, SD, artikel XI. "Om Guds eviga förutvetande och utkorelse")

Att det inte beror på människans grad av skuld om hon blir frälst eller inte:

På samma sätt ha vi att förhålla oss, när vi se, att Gud låter sitt ord komma till en plats, men icke till en annan, och tager det bort från en plats, men låter det förbliva på en annan. Likaså, när vi se den ene bli förhärdad, förblindad och prisgiven åt ett förvänt sinne, men den andre med lika stor skuld bli omvänd på nytt o.s.v Med avseende på dessa och dylika frågor utstakar Paulus för oss en viss gräns, dit vi få gå: vi böra nämligen hos den ena parten lära känna Guds dom. Ty det är välförtjänta syndastraff, när Gud straffar land och folk för föraktet av Ordet på det sättet, att han låter straffet gå ut över de efterkommande, såsom man ser av judarnas exempel.  Genom sådana straff, som drabba länder och enskilda, visar Gud för de sina hela sitt allvar, vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta djupt bedrövat den helige Ande. Hans avsikt är, att vi skola leva i gudsfruktan samt erkänna och prisa hans godhet, som han utan vår förtjänst och i strid mot vad vi förtjänat visat oss, i det att han låter sitt ord komma till oss och icke förhärdar och förkastar oss. (Ur Konkordieformeln, SD, Artikel XI. "Om Guds eviga förutvetande och utkorelse")

Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. (Rom 9:15-18)

Vissa människor blir frälsta, andra blir det inte. I en mening, i den djupaste meningen, är det ett mysterium för oss och kan inte förklaras varför. Men i en annan mening beror båda på Gud: En människas frälsning beror på Guds barmhärtighet, en människas förtappelse beror på Guds förhärdande.

(Går man ett steg bakåt blir det dock olika. Guds förhärdelse är en straffdom för människans synd och motstånd. Guds barmhärtighet har däremot inget utanför sig själv som motiverar, utan Guds barmhärtighet beror på Guds barmhärtighet.)

Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? (Rom 9:14a)

Paulus har precis skrivit om hur Gud handlade olika med Jakob och Esau, inte på grund av något hos dem själva, utan "för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar" (v.12). Frågan om Gud är orättfärdig uppkommer då hos vissa. En förkunnelse som aldrig leder till att människor ställer denna fråga utan som förklarar Guds handlande på ett sådant sätt som är acceptabelt för det oomvända förnuftet är inte apostolisk förkunnelse. Människor stöter sig mot Bibelns Gud, eftersom vi föds gudsfrånvända.

Frågan om Gud är orättfärdig uppkommer om man förkunnar som Paulus, men frågan utgör inte ett verkligt alternativ. Paulus skriver genast: "Naturligtvis inte!" (v.14b) Och han motiverar detta med Skriften:

Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. (v.15)

Sammanhanget här är ju judarnas frälsning och frågan om inte Gud är skyldig att frälsa dem. Citatet från Israels befrielse är förstås något den som frågar om Israels frälsning kan relatera till. Är inte Gud skyldig att frälsa Israel? Är inte Gud orättvis som handlar olika med olika individer? Nej, Israels utkorelse berodde ju också på Guds barmhärtighet. När Gud befriade Israel från Egypten så förhärdade Gud faraos hjärta. Frågan om Israels frälsning uppkommer alltså ur det faktum att Gud handlat olika med olika personer och folk. Därför kan man inte samtidigt invända att Gud när det gäller Israel inte är fri att handla som Han vill med hänvisning till någon rättviseprincip som Gud skulle vara bunden av. Gud har redan visat att Han är suverän. 

Detta får också viktiga konsekvenser för vår frälsning:

Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. (v.16)