Jag har ibland funderat över hur NT citerar GT. Det kan ibland vara svårt att förstå varför ett visst citat väljs istället för ett annat. Men ju mer man studerar det hela, desto mer ser man hur NT:s författare väljer citat som säger precis vad de vill ha sagt. Denna passage i Rosenius kommentar till Romarbrevet belyser hur ett studium av det sammanhang som citeras från i GT kan ge en djupare insikt i hur ett citat som från början kan se ut att vara helt taget ur dess sammanhang (så var mitt intryck) istället visar sig uttrycka precis det apostelns vill säga:

25 och 26. Såsom han ock säger hos Hosea: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade, henne skall jag kalla den älskade; och det skall ske, att på den ort, där det har varit sagt till dem: I ären icke mitt folk, där skola de kallas den levande Gudens barn.

Vad aposteln har anfört ur profeten Hosea, är väl ursprungligen talat om det avgudadyrkande folket av Israels tio stammar; men då detta folk nu hade gjort sig lika med hedningarna, och då denna profetia åsyftar Kristi nådefulla tid (Hos. 3:5), under vilken evangelium skulle predikas för 'hela skapelsen', för 'alla folk, som äro under himmelen'; så har aposteln här sett en av de många profetiorna om hedningarnas kallelse till Kristi rike - helst även alla hedningar egentligen äro avfällingar från de äldsta fädernas tro på den sanne Guden; ty den fromme Noa var en gång stamfader för dem alla. Och att aposteln anför orden till bevis för hedningarnas upptagande, det se vi av sammanhanget med v.24 Nu hade han väl kunnat finna mer uttryckliga profetior om hedningarna, särdeles hos Jesaja (t. ex. 49:6; 60:1-16; 66:19-23 m. fl.); men profeten Hosea har haft ett särskilt uppdrag av Herren att framställa just den sanning, som utgör apostelns ämne i detta kapitel, nämligen den att härkomst och andra yttre företräden icke hjälpa de avfallna, men att de genom bättring och tro återtages i Guds nåd. Ty utom att Hosea talat sådana ord, som aposteln här anfört (vilka läsas i Hos. 1:10; 2:23), så har denna profet också haft Guds befallning att i synliga bilder framställa Israels avfall. Först skulle han taga en sköka till hustru; och sedan skulle han med namnen på sina barn beteckna just detsamma, som står i vår text, då det ena barnet kallades 'Lo-Ammi', vilket betyder : 'icke mitt folk', och det andra 'Lo-Ruhama', d. ä. 'hon som icke finner förbarmande'. Härmed var nu folket avmålat såsom hedningar. Men en annan tid skulle komma, säger Herren, då han ville återkalla de avfallna och förkastade, och då även de som 'omvända sig och söka Herren, sin Gud, och David, sin konung', då de skulle 'med fruktan söka Herren och hans goda i kommande dagar' (Hos. 3:5). Då skulle inträffa, vad här av apostelns anföres: 'Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade skall jag kalla den älskade'. Den otrogna bruden hade återvänt till sin man och åter blivit omfattad med all kärlek; varom Herren ytterligare i v. 19 av samma Hoseas 2 kap. säger: 'Jag skall trolova mig med dig för evig tid; jag skall trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhärtighet; ja, i trofasthet skall jag trolova mig med dig, och du skall så lära känna Herren'.
    Och det skall ske, att på den ort, där det har varit sagt till dem: I ären icke mitt folk, där skola de kallas den levande Gudens barn. Orden 'på den ort' visa, att här icke skall fordras en yttre flyttning till Jerusalem eller Judalandet, utan varhelst de finnas, vilka erhållit domen: 'I ären icke mitt folk', där skola de bliva kallade 'den levande Gudens barn'. Men den domen: 'I ären icke mitt folk', har drabbat både Israels avfälliga stammar och övriga hedniska folk på alla trakter av jorden. Löftet innehåller således, att de skola delaktiggöras av det andliga goda, att de bliva 'den levande Gudens barn', och det på alla orter i världen. Kristi rike är ett andligt rike, och det 'himmelska Jerusalem' finnes på alla trakter, där Kristi evangelium förkunnas (Hebr. 12:22). Och de skola kallas icke blott Guds folk, utan ock Guds barn ('den levande Gudens barn', till skillnad från de döda gudarnas tillbedjare). De skola vara Guds barn i den fulla och andliga betydelse, som angives i kap. 8:15, 17 och 29, nämligen att de ock äro Guds arvingar, Kristi bröder och medarvingar, då han skall vara 'den förstfödde bland många bröder'. Och allt detta skall tillfalla sådana människor, som en gång voro 'icke Guds folk', 'icke älskade' (jämf. 1 Petr. 2:10; Ef, 2:11-22).
     Se då åter här nådens oändliga storhet! Och måtte vi aldrig vid så tröstliga löften förgäta, vad som kan angå oss, som läsa dem! Vilka äro väl dessa, som skola kallas 'den levande Gudens barn', Guds älskade? Aposteln sade i v. 25: 'Såsom sådana har man ock kallat oss, icke allenast av judarna, utan ock av hedningarna'. Dessa Guds barn och älskade äro alla av naturen 'vredens barn', men hava av Gud blivit 'kallade' och omvända till honom, i vilken de nu hava både sin rättfärdighet och starkhet, d. ä. de hava intetdera i sig själva, men tro på honom. De hava förut varit 'icke Guds folk', 'icke älskade'. Sådana hava ock vi alla varit, fulla med allt ont och djävulskt; vi voro Guds fiender, förtrampare av alla hans bud, avgudadyrkare, hans namns försmädare, hans ords föraktare, i alla stånd otrogna och ovärdiga, ja, enligt Kristi förklaring i Matt 5: 21-28, mördare horkarlar, tjuvar och lögnare. Sådana äro vi allesammans av naturen, ehuru endast de trogna känna det på ett levande sätt. Vi kallades därför med rätta 'icke Guds folk', 'icke älskade'. Men om sådana säger här, att då de 'omvänt sig till Herren, deras Gud, och David (Kristus), deras konung', skall man utropa till dem: 'O, I den levande Gudens barn' (Hos. 1:10) Få vi ock ännu känna allt detta uppräknade onda, så skola vi dock icke misströsta och glömma, vad Gud gjort, nämligen, att vi likväl genom hans älskade Son nu äro hans älskade barn - 'den levande Gudens barn'. Och vilken styrka och tröst, att Herren Gud själv förkunnat sådant! Det är icke någon mänsklig tanke eller något, som kan rubbas och svika, utan står evinnerligen fast, huruhelst det än växlar i min fromhet, mina känslor, tankar och tycken. Alla, utan någon undantag, alla, som så blivit fästade vid Guds Son, att de icke mer kunna umbära honom, äro sannerligen 'Guds barn' och hans älskade, hans brud. Sådant säges oss åter här ur Guds eget ord. Vare Herren evinnerligen tackad och lovad!

C.O Rosenius, Pauli brev till Romarna, senare delen (jubileumsupplaga, Stockholm: 1931)
s.51-51

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det finns förstås ett undantag när det gäller lydnaden mot överheten. Om överheten befaller något som strider mot Guds Ord, då ska vi inte följa det. Vi kan se exempel på det på flera ställen i Bibeln.   I 2 Mos 1 står det om hur farao befallde b...

Från Rom 12:1 skriver Paulus mer konkret hur vi ska leva det kristna livet. Först skriver han om församlingen och relationen mellan de olika lemmarna i kroppen, att "var för sig är vi varandras lemmar" (v.5). Sedan skriver han om relationen också til...

"Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: 'Min är hämnden, jag ska utkräva den,' säger Herren. Men 'om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödan...

"Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er." (Rom 12:18)   Det finns två sidor av detta. Å ena sidan är det inte alltid möjligt att hålla fred med människor. Om de begär att vi ska kompromissa med något som vi inte får ...

"Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på d...